Ömsint om förortsliv

EN NY BOK. Gunnar Nirstedt: Valborgsmässoafton på Nytorps gärde (Modernista)

Gunnar Nirstedt visar på en möjlig utvecklingsväg för romankonsten. Foto: Albin Dahlström

Gunnar Nirstedts debutbok Valborgsmässoafton på Nytorps gärde är en skickligt genomförd berättelse om vardagliga människor i förorten. De är, som vi alla, formade av livets törnar och gestaltade med påtaglig ömhet och varsamhet. Samtidigt visar den här boken på en framkomlig väg att gå för den ifrågasatta romankonsten.

MITT I DET LITTERÄRA flödet med dess moderiktiga strömningar som ideal, händer det ibland, att man stöter på små andningshål som pekar i en annan riktning. Ett sådant denna bokhöst är Gunnar Nirstedts första roman Valborgsmässoafton på Nytorps gärde. Det är en berättelse som inbegriper allt som kan hända under denna det näst midsommarafton mest svenska som finns. Den som sedan Hedenhös, och kanske ännu tidigare, firade vårens ankomst till vårt nordliga och i klimathänseende bistra land.

Handlingen är förlagd till det stockholmska söder om söder, till kvarteren vid Hammarbyhöjden, Björkhagen, Kärrtorp och Dalen och de där belägna gatorna Petrejusvägen, Per Lindeströms väg, Finn Malmgrens plan och Gullmarsplan. Även ett seniorboende, en 7-elevenbutik och några kaféer och pizzerior hör till scenografin. Allt ingår i det som med en fotbollsterm brukar kallas för “Bajenland”.

Där finns några gestalter som flyttat upp i karriären till fastighetsmäklare eller annan statusposition. Men allra mest många som lever under enkla förhållanden, som drar sig fram med tillfälliga påhugg, som är nyskilda eller singlar av andra skäl, tillhör gruppen A-lagrare och/eller pilsnergubbar, helt vanliga pensionärer och sådana som försörjer sig som städare eller med andra lågstatusjobb. De heter Gustaf, Felipe, Thomas, Julia, Shiria, Jenny eller Olle Jakobsson och allt vad det är. Det gemensamma för dem är att de står i något förhållande till brasan vid boktitelns gärde och huruvida de ska vara med på kvällen, när kasen tänds.

I EN UNIVERSITETSSTAD är det ju lite speciellt med den här dagen, med studentlivet som intar en styrande roll för manus och dramaturgi. Men Nirstedts bild av vad som händer är säkert representativ för hur det går till på andra håll, där sedvänjorna varit fastslagna sedan länge. Det är heller inte själva festen som avhandlas. I stället står några av de bofasta människorna i förgrunden. Hur de blivit formade och märkta av sin vardag och de törnar som livet ger oss alla. På vilka sätt de ändå har försökt hitta en dräglig tillvaro i det vanliga och knappast uppseendeväckande.

Gunnar Nirstedt är både ömsint och varsam i sin teckning av personerna ur de sociala skikten från medelklass och neråt. Vore det teater, kunde man tala om simultanscener med korta utsnitt, som avlöser varandra. Han berättar om vad som utspelas inuti och omkring de här människorna. Den som för ordet har lagt örat intill, sett och lyssnat med en platskunskap som är gedigen liksom iakttagelseförmågan. Det är liv utan åthävor som skildras och där det svenska samhället framträder ur många aspekter. Man kommer att tänka på Lars Ahlin och dennes jämlikhetsidéer. Även om just dennes teoretiska överbyggnad kanske inte finns här.

EMELLAN UNDRAR man också, om inte just det här greppet vore en möjlig utgångspunkt för romankonstens efterfrågade förnyelse. Utanför det egna jagets snäva perspektiv. Empati vore i så fall ett nyckelord. Inte självförverkligandet. Den dagliga livskampen kräver sin tribut. Det är i den de här romangestalterna vistas. De är otvetydiga människor med begränsade horisonter. Och alla lever de i det ordinära, för alla lika. Frukost som början på dagen, sedan arbete. Mot kvällen middag med det som finns kvar av en familj. Det är så det liv ser ut som pågår i den här romanen. Banalt, alldagligt, kanske sövande och mest likgiltigt. Vem får då tid eller ork över att tro på någon djupare mening? Det är så mycket som måste uträttas och tiden som bara går. Så, som förloppet ser ut för de flesta av oss.

Den läsningen, är en tolkning av flera möjliga. Redan på försättsbladet markerar Nirstedt sin uttalade ironi genom att som motto citera en replik ur Goethes Faust. Vad som sedan följer är en starkt formmedveten berättelse, språkligt smidig med öppna referenser till hela den modernistiska romantraditonen med från början Joyce och Proust som viktigaste riktlinjer. Visserligen har Nirstedt en bit kvar till deras nivå. Men det här får ändå sägas vara en bra början.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com