Folkhemmet, och sedan?

EN NY BOK. Lena Andersson: Dottern. En berättelse om folkhemmets upplösning. (Polaris)

Lena Andersson beskriver folkhemmets väg mot sin upplösning. Foto: Henrik Lindsten

När folkhemmet var färdigbyggt, vad kom då i dess ställe? Det problemet närmar sig Lena Andersson i sin höstroman Dottern. Några klara svar har hon inte att komma med. Men hittar ändå fram till ett nytt utgångsläge, som ger en onekligen längre räckvidd åt frågan.

DET ÄR MYCKET som går i baklås i Lena Anderssons höstroman Dottern. Samhällsutvecklingen kanske mest. Men också huvudpersonen Elsas karriär som blivande skidåkare i elitklassen. Även den dröm som en gång förknippades med folkhemstanken, att med kraftfulla åtgärder komma tillrätta med de sociala orättvisorna och all den fattigdom i många bemärkelser, som en gång i tiden präglade Sverige.

Redan bokens omslag med ett stängt cykellås blir en metafor, som anger bokens huvudriktning. I den förra romanen för två år sedan skildrade Lena Andersson folkhemmets konsolidering. Den gången återfanns en tumstock på omslaget, verktyget framför andra för hur allt var mätbart och möjligt att bemästra med förnuftigt tänkande och en rationell angreppsmodell. Sveas son hette den berättelsen om Elsas familj, där fadern fick vara representant för utvecklingen.

DELAR AV Elsas barndom fInns med också här. Och i hög grad förutsättningarna för de dygder, ideal och värderingar som kom att spela en viktig roll i det nya samhällets framväxt: ordning och reda, göra rätt för sig, inte förhäva sig, vara samvetsgrann, rättskaffens och inrätta sig i kollektivet. Idrotten gav en möjlighet att avvika från likformigheten. Likaså musiken, där normerna medgav de individuella begåvningarna fritt spelrum. Med så småningom synbara framgångar även på det internationella planet. Också bildning accepterades, åtminstone fram till de läroplaner som fanns in på 70-talet. Och tillmättes, så länge det varade, ett idag huvudsakligen ifrågasatt egenvärde.

För Elsa är det skidsporten som ska ge henne stabilitet och innehåll i livet. Som pappan hoppas. Och dottern är med på noterna. Allt tycks också gå enligt planerna för en blivande elitåkare. Med ett träningsprogram värdigt folkhemmets ingenjörskonst, där det som går att väga och mäta räknas. Kvällar och helger ägnas åt träning och tävlingar. Kroppen vill dock annat och sätter sig till motvärn med en svårbemästrad anorexi som följd. Samtidigt är det andra ideal som gör sig gällande för det uppväxande släktet. Där får brodern Erik tjäna som exempel på en betydligt mera antiauktoritär och släpphänt livsstil.

Med den expertis som självsynen medger skildrar Lena Andersson sin huvudpersons dagliga kamp med och mot sig själv på löpträningarna och i skidspåret. När det tar tvärstopp i de övre tonåren blir det en markör, som även gäller för samhället i stort. Pappa Ragnar med sina socialdemokratiska ideal ställer sig alltmer främmande för en utveckling, som han inte alls hade väntat sig. Och de unga vänder blickarna åt andra håll än att gemensamt bidra till samhällsbygget. I stället för ett folkhem börjar det i stället handla om hemlöshet i mental mening, där vilsenheten och rådvillheten breder ut sig över hela värdeplanet.

LENA ANDERSSON FÅNGAR skickligt pulsen för denna utvecklingsfas där det mesta av det som funnits att hålla sig till råkat i upplösning. Man kanske fick början på ett nytt samhälle, men det fanns ingenting att gå efter, som gav svar på vad man skulle göra sedan. Ett uppehåll i San Francisco som au pair ger Elsa en smula distans till hemlandets tillstånd. Och vad hon inte minst ser, är den sociala misären för många i den alternativa förebilden USA. Ingenstans vinner hon heller gehör för en socialdemokratisk samhällssyn. I stället blir det under kvällsstudier i lingvistik hon möter en tankemiljö, där hon hittar en kanske fungerande modell för att förklara det hon försöker klura ut. Det mynnar ut i ett tänkande, som vill avskaffa alla auktoriteter till förmån för ett samhälle utan några som helst hierarkier.

Det är också detta synsätt hon sedan tar med sig hem, när hon är tillbaka i Stockholm och universitetsstudier i samma ämne i Frescati. Men inte heller ett sådant förklaringsmönster undgår, av allt att döma, också att råka i baklås. (Eller är det den gången nyckeln, som kommit bort?) Tankarna går åt det hållet efter den tydliga, men avspända om än aningen vaga, uppvärdering av de tidigare generationernas livsvärden som sker på slutet. Om det är idealen eller människorna som inte räcker till, blir en av romanens slutfrågor. Med en närmast existentiell räckvidd.

Willy Kyrklund, en av de stora svenska 1900-talsförfattarna, sade att det i sådana sammanhang var som ”att stå på tå utan att räckas”. Lena Andersson befinner sig på snarlik mark i Dottern. Kanske ger hennes nästa bok någon bra ledtråd. För att tackla den frågan.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com