HARRY JÄRV VAR en bjässe, både som krigare, Horisontredaktör och biblioteksman. Lärd och med en aldrig sinande kraft, utförde han sitt värv för forskningen i Sverige. Han var sitt eget universitet. Svårt skadad i ett ben under kriget, bar han mjölsäckar hos Upsala Ångqvarn för att finansiera sina studier.
I dagarna skulle han ha fyllt 100. Ingen kunde Kafka bättre än han. Om Kafka kom vi i delo en gång, när han var i Uppsala. Efter sammankomsten skjutsade jag honom i min lilla Renault 4 till Stationen. Han fortsatte att argumentera, helt omedveten om vilken liten trång bil han satt i. Men det gjorde ingenting.
JAG LADE I treans växel och höll mig till den. Växelspaken var en krycka som stod rakt ut och det hindrade honom från att tränga ut mig genom vänstra framdörren. Det var annars en väldigt tunn plåt i den bilmodellen. Vi kom fram till dit vi skulle. Han klev ut. Så gjorde också hans hustru, som suttit liten och tyst men lika storslagen som sin man i baksätet.
Det var ett seminarium på allra högsta nivå vi hade. Harry vek sig inte en tum. Men det gjorde alltså bildörren på min sida. Till den nivån kom vi doktorander aldrig med vår ordinarie Gunnar Brandell. Ändå var också han en av de riktigt stora andarna i mitt dåtida Uppsala. Den kanske allra största då.
Men den kvällen tillföll utan vidare min fine finlandssvenske vän.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com