Vigdis Hjorth öppnar människan

En ny bok: Vigdis Hjorth: Är mor död  (Natur & Kultur, översättning:  Jens Hjälte)

Vigdis Hjorth undrar i sin bok Är mor död om alla känslor. Varifrån de kommer. Och vart de tar vägen. Foto: Sara Angelica Spilling.

Vigdis Hjorth befinner sig i sin roman Är mor död nära det liv som är vårt eget. Som en inlevelseövning, kanske. Läsaren får bli sin egen detektiv. I sin egen bråte. I allt från avund till längtan, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

EN KVINNA BRYTER UPP till en ny man. Lever med honom. Han dör. Hon flyttar hem igen. Modern gör sig oanträffbar.

Man brukar säga att vi läser böcker för att det är spännande. Men Vigdis Hjorth, då? Är hon spännande? Hon har många läsare.

ATT TA DEL AV en bok av henne, är som att ha skrivit den själv. Så precis, så äkta, så nära. Som är det man själv som tryckt ner tangenterna. Så finns där lite av det som är allas våra liv. Hon berättar. Hur kan hon veta så mycket om mig? Vi har aldrig träffats. T o m ögonen har en temperatur i hennes böcker. Johanna är huvudperson. Hon har en son som är världsviolinist. Hela tiden när hon rör sig på Bruuns gate 12, Hamar, har hon en sten i skon. Får vi alla ibland.

Fred deltar i handlingen. Hon menar givetvis Freud. Och modern, sen då. Som bara går där och gömmer sig, som hon alltid gjort. Som alla mödrar gömmer sig, mer eller mindre, vi själva också. Det märks vem som är landsman till Henrik Ibsen i den här boken. Gregers Werle har alla mött. Det var inget trevligt möte. Lite lögn vill vi gärna ha, den släpper vi ogärna. Mark är mannen, han är konstnär. Finns ute i periferin någonstans.

MEN JOHANNA tar rätt stor plats, mamman mest. Vigdis Hjorth har tankar kring mammans liv. Vi brukar alla ha sådana funderingar, vem hon är, vad hon vet om oss, om vi spelar eller spelat någon roll i hennes liv. För det mesta inte särskilt mycket. Johanna går i försvarsposition, smyger på sin mamma, så där vi gör när vi aldrig haft någon kontakt med henne. Det är Johannas öde. Det hon inte vet, fyller hon i med gissningar, som vi alla.

 Ruth heter systern, hon är bortskämd, som alla syskon brukar vara i varandras ögon. Även när ingen egentligen är det. Vigdis Hjorth har en hel katalog med moralbud, som gällde förr, inte bara i Norge, men inte längre. Kanske. Johanna är konstnär med tycke av Lena Cronqvist, Johanna målar motivet mor och barn, som mamman inte tycker om. Utställning hemma i Norge. Det blir skandal.

VIGDIS HJORTH FRÅGAR SIG liksom vi alla, varifrån alla känslor kommer som vi har. Hon vet att all kärlek är villkorad. Vi får ingen utan att uppfylla en del krav först. Som det är för oss alla. En vildand finns i boken, Hjorths självanalys är av den kalibern, att den borde ha gjort Freud grön av avund. 30 år de sågs senast, Johanna och modern. Klart de blivit lite främmande för varandra. Det ska bli en retrospektiv tavelutställning. Kanske är det den här retrospektiva romanen Hjorth tänker på i först hand.   

Ibland är romanen rena inlevelseövningen, sådana som man gärna gör i Skapande dramatik. Då är tilliten viktig och kreativiteten. Finns samtidigt då. Det är sånt Vigdis Hjorth kan.  Precis som jag själv, som lärare, en gång hade svårigheter att förena teaterns lek med filosofins abstraktioner, som vänder sig till en annan del av den mänskliga tillvaron, ser författaren förbindelserna. Och lyckas sådär. Själv hittade jag aldrig bryggan över. Ägnade mig åt annat i stället.

Vigdis Hjorth är helt målmedveten med vad hon vill. Alla i romanen är fastnaglade i arvsynden, familjespelet och smärtan. Ingen vill vidkännas något av detta. Återseendet med modern uteblir, trots att Johanna inte vill något annat. Hur mycket hon än är sin egen detektiv. Och alla genrer sömlöst förenade: dikt, rapport, dokumentär, naturskildring, drömspel, kriminalberättelse, kokbok, samvetet. Tekoppen.

DÄR FINNS mycket. Känslor av avund, bitterhet, kärlek, hat, längtan. I en enda röra. Skall man läsa Vigdis Hjorths roman? Är det århundradets bok? I varje fall mera än en bok med en liknande titel. Ofta inte mer än en mening i taget. Som den ofta är skriven. Som Bibeln.

Men allt beror på vad man vill utsätta sig för.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com