Gripande om det omöjliga

EN NY BOK: Anna-Karin Palm: Jag skriver över ditt ansikte (Albert Bonniers förlag)

Efteråt är man Anna-Karin Palm tacksam över det förtroende hon lämnar läsaren, att få vara med. Foto: Moa Karlberg.

En bra bok ska vara gripande och göra ont. Ibland kan det gärna få vara lite som ur ens eget liv. Allt det har Anna-Karin Palms Jag skriver över ditt ansikte. Här får en mamma sitt liv återberättat. I glädje och sorg. Men mycket handlar också om författaren själv .

GUD, ÖDET ELLER SLUMPEN? Vad var det som fick mig att läsa en bok? Och inte en annan i stället. Efter Vigdis Hjorths Är mor död? Nu Anna-Karin-Palms Jag skriver över ditt liv. Två modersuppgörelser på rad. Och jag som är man!

Det händer ständigt saker i litteraturen. Modena växlar, åsikter skiftar. Grupper vill gärna ta initiativet. Ett tag ska bara en typ av böcker läsas. Så med ens är det inte så. Innanför skinnet är vi alla lika. Nästan i alla fall. Anna-Karin Palm berättar om sin mors Alzheimer. Före och efter. Men lika mycket om sig själv.

DET ÄR EN smärtsam bok. Två jag utan tydliga gränser mellan, glider över och in i varandra. Man vet aldrig var det ena slutar och det andra börjar. På slutet är modern en enda ordgröt med bara läten och ljud. Anna-Karin Palm försöker höra, tolka och lyssna. Skapa ett dokument, innan allt försvinner. Det handlar om döendet, avskedet. Morfin. Och är djupt gripande. Allt gör så ont. Som en bra bok ska göra. Efteråt är man författaren tacksam och rörd. Glad över förtroendet. Att ha fått vara med.

En början på den här sjukdomen är ofta, att de vanliga vardagsorden försvinner, självinsikten om vad som händer samtidigt. Strategin hos de anhöriga går gärna ut på att tiga och hemlighålla. Under tiden rullas moderns biografi upp. Via Hälsingland, Stockholm, Tierp, trassligheter bortom all sans och måtta. Ett helt nytt spår. Läsa till läkare. Med en blink till Selma Lagerlöf kunde man säga, att det inslaget är En saga om en saga. Om hur det gick till, när det hände. Och allt runt omkring där. Knappast någon kan undgå, att känna igen sig då. Så mycket som lika väl kunde vara ur ens eget liv.

Två livsböcker samma säsong! Först Vigdis Hjorth. Och nu Anna-Karin Palm! Maken till bokvår får man leta efter. Biografin i fjol om Selma var bara en uppvärmning! Under läsningens gång: man pendlar mellan lycka och sorg, lycka och djupaste mörker och elände. Visserligen har modern lärt sig leva enkelt. Men distriktsläkare blir hon. Får barn.

DET ÄR SVÅRT och förenat med svårigheter att skriva som i den här boken. Palm redogör för hur hon gått till väga. Texten är satt med ojämn högermarginal. Kanske har hon tänkt sig, att det ska läsas som poesi. En mamma som får sitt liv återberättat. Och en far som är en enda stor ömhet. Modersmysteriet, hade Anna-Karin Palm kunnat kalla sin bok. Man lyssnar till henne mer än gärna. Givetvis handlar det lika mycket om henne själv. Också hon är mor. Men allt slutar på demensboendet.

För att klara en egentligen omöjlig uppväxt, ser hon sig som lite speciell. Som vi alla gör när allt är för tungt, för att kunna avvika like, åtminstone vara något. Speciell. Där finns kraften till läkarstudierna. Till att leva. Och allt som hör till. Och här lika mycket av familjehemligheter, som vi alla har. Och lögner för att skydda lögnen. Ibland i flera lager.

Skuld finns också. Och skräck. En hel del är inte så lite kaos. Som i alla familjeberättelser. Om vi skrapar lite. Och inser att fiktiva liv, är den rätta benämningen på våra liv, som inte är annat än fiktiva, intill tredje och fjärde led.

OCKSÅ HOS ANNA-KARIN PALM försöker man förena Familjen lycka med Familjen sorg till en familj med alla småbitar, som är det ena eller det andra, eller bägge. Som inte passar ihop ändå. Det finns både självrannsakan i Jag skriver över ditt ansikte och tillfällen som utspelas vid vansinnets gräns. Hålla reda på var linjen går mellan fantasi och verklighet hör till grundkursen för en författare. Möjligen även för oss andra.

Allra viktigast med Anna-Karin Palms bok är dock, att den är så tillåtande. Är öppen för allt slags liv. Den är helt renons på moralism. Det vill man gärna basunera ut mitt i tillståndet i dagens samhälle. Moderns demens tilltar med ökande fragmentarisering. Ingen ska komma och tala om för någon annan, någonting som helst. Det vill vi själva bestämma över. Den resolutheten har nog Selma lärt henne. Om det är villkoren, ställer vi oss nog gärna bredvid och hos båda. Mycket nära!

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken. com