Som vår värld ser ut

EN NY BOK: Kazuo Ishiguro: Klara och solen (Wahlström och Widstrand, översättning Niclas Hval)



Litteraturpristagaren från 2017 Kazuo Ishiguro har med sin nya berättelse Klara och solen skapat en roman som ger sjufalt i utbyte åt den ger sig in där. Foto: Lorna Ishiguro.

Stora frågor kräver stora författare. Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro är en sådan. I boken nu i vår, Klara och solen, ger han sig långt in i vår samtidsmänniskas belägenhet. Ställer frågor. Ger en diagnos, kunde man säga, på de liv vi lever här och nu och idag. Inte helt lättillgängligt eller lättåtkomligt. Men en roman som går längst in i oss och så långt man kan komma. Den hör otvivelaktigt till vårens absoluta läsmåsten, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

ORDEN RAMLAR NER och in i berättelsen. Till en början handlar det om att vara i skyltfönstret. Vår tids narcissism. Till beskådande. Om nätterna åker ett galler ner. Till en början handlar det om barn, som är oönskade och ingen vill ha. Man kommer att tänka på Vi som var föräldralösa, Nobelpristagarens gripande roman om en författare på spaning efter sig själv. Never let me go. Den introspektiva blicken är Kazuo Ishiguros verktyg. Det som går ut på att utforska vem han är och varför.

Att bli sedd och solen som ger ljus och energi är det övergripande i vårens mästerliga roman Klara och solen. Huvudpersonerna heter Klara och Jessie. Jessies sjukdom heter ensamhet. Hon lever på utsidan. I det som är vår verklighet. Klara på insidan. Om hon är artificiell eller inte, är en gradfråga och en fråga om rationellt tänkande. Någonstans långt inne finns människohjärtat. Med kärleken. Kanske. Det tar längden av en roman att komma dit.

Klara är en AV, Jessies Artificiella Vän och borde placera den här boken i genren science fiction. Den kan se ut så. Men är det inte. Klara tillhör tjänarkasten. Om nu någon vill ha henne. Det vill Jessie och så börjar ett skeende med de förutsättningarna. Ishiguro sticker in något vasst och vrider om i vår tids kärlekslöshet och nästan helt utan människovärde. Gör det någon skillnad om det är AV, Artificiella Varelser? Inte mycket. Slagen till slant blir aldrig riksdaler, som Sven Delblanc brukade säga. Vad har hänt med ett samhälle, som ser ut som det här? Vi är inte på väg dit. Vi är redan där.

BEGREPP SOM kognition, minne, empati i olika variabler och smartness befinner långt fram i den här boken. Den har lite tycke av Platons grotta och leder in läsaren i en egen värld. Kunden väljer. I det här fallet Klara, som får bli följeslagare åt Jessie. Med avsikten att hon ska bli bättre och frisk. Där finns en hushållerska. Hon heter Melania. Där finns Modern och några henne liknande figurer. Där finns på avstånd ett par män. Under tiden observerar Klara och iakttar vad hon ser. För att vid behov gå in, ta över och ersätta Jessie för Modern. Det handlar om ett smart sätt att övervinna döden.

Umgänget är ceremoniellt, formellt, följer ett mönster, har rutiner och bestäms av konventioner. Rädslan för att göra bort sig är stark och hämmande. Med figurer som Klara kan man göra vad man vill. Leka med, behandla som saker, slänga tvärs över rummet. Allt utspelas i livets ytskikt. Ishiguros roman dryper av misantropi. Man kommer att tänka på Jonathan Swifts nattsvarta satir A modest proposal, som den på sätt och vis en bit in liknar. I varje fall är den inte långt borta. Om det finns någon humanitet, är det hos de artificiella. Så långt har vi alltså kommit, enligt Ishiguro. Om det nu alls finns något, som kan kallas moralisk förmåga.

Modern i berättelsen är en hejare på härskarteknik. Och Mansplaining. Hon projicerar och ägnar sig åt projektiva identifikationer, de som brukar trängas med varandra i Lars Noréns pjäser. Skuldkänslorna fladdrar och viner. Det är det sociala samspelets sjukdomar och det av dem framkallade eländet, som styr och ställer i romanen. Efter en tids tillfrisknande blir Jessie givetvis sjuk igen. Folk dör. Sånt händer. Det är skonsammare att prata om känslor. I stället för att ha dem. Alla följer och uppfyller sina roller. Och allt för att undkomma ensamheten.

DET FINNS MÅNGA TEMASTRÅK i Kazuo Ishiguros nya roman. Människors utbytbarhet ingår i priset. Där finns ingen skillnad, vare sig de är artificiella eller inte. En del har socialitet. Andra inte. Alla representerar olika rolltolkningar. Att inte ta något för givet, är en av de livsvisdomar som boken förmedlar. Ibland vinner den religiösa mystiken insteg. Solen är en god kraft. För det mesta gör den vad den skall. Atmosfären är ofta laddad, explosiv och människorna labila. Stämningsväxlingarna många. Något är bestämt inlånat från Stonehenge.

Så finns där, i det här sammanhanget, frågan huruvida den enskilda människan har något eget. Något unikt. Det skulle vara människohjärtat i så fall. Inte det, där man sätter in stent vid hjärtinfarkt. Utan något därutöver? Kazuo Ishiguro väcker och ställer stora frågor om det som ryms djupast inne: ”det som verkligen betyder något”. Som rum inuti rum inuti rum i all oändlighet. Behöver vi hitta nya sätt att leva? Hur hålla tro och hopp vid liv? Han skriver underfundigt, Nobelpristagaren från 2017. Använder skuggteknik, förvirrar läsaren, tätar till berättelsen. Där så mycket förblir vankelmod och obeslutsamhet. Ovisshet om utgången.

HUR KLARA SIG i den här världen, så som den nu ser ut.  Stora frågor kräver stora författare. Kazuo Ishiguro är en sådan. Han ger sig ut i folkvimlet, i trängseln. Knådar och formar språket, som vore det något materiellt. Klara och solen är inte alltid lättillgänglig. Men ger ändå sjufalt i utbyte. Det går från barndom till vuxenliv. Mest orolig är man till slut över Klaras framtid. Hon är ju ändå ingen människa. Men måste hon därför skrotas som ett oskäligt djur? När allt är över? Det tål att fundera på.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com