Vid livspulsens ursprung

EN NY BOK. Åke Smedberg: Jag faller som en sten genom tiden genom livet (Albert Bonniers förlag)

Det är ofta en svunnen tids människor som Åke Smedberg närmar sig i sina prosatexter. De finns kvar som skärvor av liv. Och så länge någon minns dem och de har en plats hos de efterlevande är de alltjämt vid liv. Foto: Maria Söderberg.

Man kan läsa Åke Smedberg som de bortglömdas talesman och livstecknare. De som finns kvar som minnesspår i de efterkommandes liv. Och hur dessa formats av dem som gått före. Det är livspulsens ursprung han letar efter. Nära till de tysta bokstäverna. Förmågan att hitta just dessa ögonblick med markkontakt och där vi tar plats i varandras inre liv gör honom unik i vår samtidslitteratur, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

ÅSARNA, dalgångarna och skogarna är Åke Smedbergs revir. Det är där han har vuxit sig stor, har sin hemvist. Han vet att isen i sunden mellan sjöarna är förrädisk. Pappan gick ner sig där med häst och timmerlass. Den som vistas där vet att gradera.  Otidsenligt kanske. Men småbruket dröjer sig kvar, människors småliv. I det som numera är utflyttningsbygd. Med kvarlämnade husgrunder, nötningar i marken där man levat. Spår efter uppbrott. När man gjort vad man skulle.

Södra Norrlands inland säger väderleksrapporten. Den som vill berätta om livet som fanns en gång, får gå försiktigt till väga. Använda tysta bokstäver, innan allt försvinner. Men Åke Smedberg vet hur ljuset föll, hur dofterna från skogen kändes. Det finns en livsmagi i hans sätt att skriva. Något som sträcker sig långt tillbaka till urminnes. På så sätt är han de bortglömdas minnestecknare. Han vet hur tillfällighetsarbetarnas liv kunde vara. De som kanske också var tillfällighetsmänniskor.

ÅKE SMEDBERG HAR skrivit romaner tidigare och noveller och började som poet. Nu visar han hur gränserna mellan litteraturens genrer inte längre har någon mening. Samtidigt som han avtäcker sitt eget liv, ger han plats åt oss hemligheter som vi kan dela. Och de skillnader som innebär onåbarhet. I famlandet för att nå fram. Långt in finns sorgen i varje människas liv. Han nämner platserna vid namn. Hjässberget, Lönnåsen, Mosjöberget, Siljedalen, som bär på stunder och ögonblick. Tecken på liv.

Där finns föräldrarna som kommer att gå skilda vägar. Släktingar, nära och avlägsna, den bror som kanske har stått honom närmare än någon annan. Han stannar i detaljer som pappans nattliga snarkningar, sig själv på den hästdragna slåttermaskinen. Stillheten omkring. Efterlevande som fortfarande består i skärvor av liv. Men som dör, när det sista minnet är borta. Han lyfter fram grannens hjärntumör, kvinnan med en utväxt i ansiktet, som får omgivningen att hålla avstånd. Det är texter med bokstavlig markkontakt. De egna erfarenheterna av arbete inom vården, med vak hos döende. Rotlösheten. Alla frågor.

IBLAND KAN MAN TALA OM livspulsens ursprung, när man läser honom. Och i allt finns stämningar, som bär upp det han vill säga. Han betraktar det egna diktandet, hur det kommer till. Hur författaren gör vad han vill med både huvudgestalter och bifigurer. Men också hur människor tar plats i varandras inre liv. Den på sin tid mycket uppmärksammade Zenia Larsson har gjort det hos honom på riktigt. Diktarinnan med ett Auschwitz-liv i bagaget. Hans mentor under en tid. Den innerlighet som alltid funnits i hans prosa, är den här gången mera påtaglig än någonsin.

Men också norrlägena, dit på hans breddgrader den värmande solen bara når sparsamt. Det är som hör man Vilhelm Moberg berätta om sin stund på jorden. Anton Tjechov finns där med sin novellkonst. Även naturskildraren Werner Aspenström har lämnat avtryck. Därutöver en varsamhet med vad den väljer åt sig. I såväl berättarröst som berättarperspektiv. Ibland märker man hur det som är allas vår längtan skapar livsgläntor för bilder och händelser.

I SIN FÖRMÅGA ATT HITTA de ögonblicken är Åke Smedberg unik i vår samtidslitteratur. Och det i en prosakonst som är både knivskarp och sparsmakad.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken, com