Det sydländska med öppna spjäll

EN NY BOK: Natalia Ginzburg: Familjelexikon, (Albert Bonniers förlag, svensk översättning Johanna Hedenberg).



Fantasin och verkligheten stimulerar varandra i en alltigenom avväpnande kombination i Natalia Ginzburgs nu i svensk nyöversättning utgivna roman Familjelexikon. Foto: Giulio Einaudi

Natalia Ginzburgs nu en nyöversättning utgivna roman Familjelexikon skildrar Italien under ett skede, då allt var i rörelse och befann sig i förändring. Likheterna med vår egen tids behov av nyorientering på många områden är många. Åtskilliga färgstarka personligheter deltar i skeendet. Ofta drastiskt skildrade enligt gällande mallar, hur det äkta sydländska ska vara beskaffat. För att vi ska ge det en plats i våra hjärtan, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

FÅR MAN TRO Natalia Ginzburg var det högvarv som gällde. Och gick det livligt till i Italien under perioden från första världskriget fram till decennierna efter andra världskriget. Och det inte bara i den närmaste familjekretsen. Utan också i släkten i stort, med alla vännerna då. År när hennes uppväxt ägde rum, hon utvecklades som författare och så småningom hunnit med två äktenskap.

Kanske kan det intresse för den italienska litteraturen som Elena Ferrante väckt också dra med sig författare av lite högre karat. Alberto Moravia, Elsa Morante, Italo Calvino, Ignazio Silone, Leonardo Sciasca, Cesare Pavese och många andra som varit med om att skapa landets kulturella arena fram till idag. Den i nyöversättning nu utgivna Familjelexikon av Natalia Ginzburg är en tidskrönika, självbiografi, mentalitetsskildring, samhällsroman och ett matchprotokoll från första hälften av förra århundradet.

Att den slutar i ett bakrus eller en baksmälla, som kan likna vår egen tid gör igenkänningsfaktorn hög. Det är dags att börja på ny kula, när det gamla politiska systemet knakar i sina fogar, datoriseringen av hela tillvaron och sociala medier givit nya förutsättningar för allt. Från vardagsliv till tankens och forskningens högsta höjder. Och det mesta är i skick att omprövas. Både vad gäller etiken för mänskligt umgänge och klimatpolitik och annat inför en oviss framtid.

LIKHETERNA MED den mellankrigstid från Turin som Ginzburg skildrar och dagens samhälle är väl främst, att allt befinner sig i förändring. Och det förflutna står inför sitt totala sönderfall. Den pånyttfödelse som då skedde, omfattade inte minst kulturen och de olika konstnärliga genrerna. Säkert kan vi vänta oss motsvarande förändringar. När både verkligheten, språket och människans plats måste definieras på nytt. Det är om en tillvaro i rörelse hennes roman handlar. Mot slutet går den ner för landning på marknivå, och det kan ge en anvisning om vägar framöver. För konst och liv överlag.

Familjelexikon är också en de öppna spjällens berättelse. Drastisk i språk och uttryck, något som mer än en gång säkert givit översättaren Johanna Hedenberg huvudbry. Mycket är karikatyr. Ofta tillgrips även ironin som lins för betraktandet. Natalia Ginzburg har proppat boken full med fakta om familjen. I en tät skildring, där dialogen får lika stor plats som epiken. Allt är avväpnande återgivet i snabba förflyttningar och häftiga vindkast. Där finns fascister och anti-fascister, läkare, bankirer, affärsmän, tjänstefolk, vetenskapsmän, industriidkare. Utöver en rad intellektuella med ospecificerade försörjningar. Allt från politik och konspirationer till familjeliv, vandringar i bergen och judeförföljelser hör till historien. Mussolini reduceras till en biroll.

I STÄLLET AVLÖSER familjeinteriörerna varandra, frisyrer och vad folk har på sig återkommer ofta. Den verkliga huvudpersonen är fadern, professorn vars excentricitet och humörsvängningar liksom språkliga talesätt och position som överhuvud, i sista hand även för författaren, blir det bestämmande för förloppet. Det är överklassmiljö som gäller. Som avgör gormandet, måltider, umgänge och fritidsaktiviteter. Utifrån en självtillräcklighet, som inte vet några gränser. Barnen är dömda till underkastelse, som de tolkar på sina egna sätt. Överlag är det en självförsörjande bok vad gäller ingivelser och sidospår. I sista hand får fantasin avgöra. Och den är väl så fordrande. Som något auktoritärt familjeöverhuvud.

Det är så Natalia Ginzburg uppnår farten och sprider överraskningarna i sin roman. Den har en hög ljudnivå såväl i förgrunden som när hastigheten bromsas upp. Den brokiga rollbesättningen uppfyller med råge författarens förväntningar. Med en melankoli, som alltid finns till hands för att åtminstone i sista hand skapa en smula mening och innehåll. Den här romanen kommer så nära ”det sydländska” i den gammaldags tappningen det går att nå. Den filmkunnige får nog gärna mästaren Fellini i tankarna. Mer än en gång. Bättre kan det inte bli.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com