Anteckningar på ett café

EN NY BOK: Maxim Grigoriev: Europa (Albert Bonniers förlag)

Det är i språket och skrivögonblicket människan når sin högsta bestämmelse, enligt Maxim Grigoriev i romanen Europa. Foto: Miguel Ribeiro Fernandes.

Anteckningar tillkomna vid cafésittningar är enligt Rysslandfödde Maxim Grigoriev underlaget för hans roman Europa. Den på svenska skrivande författaren har förlagt handlingen till Paris och Nice. Den avhandlar västerländska livsåskådningar och frågor om hur vi ska leva. När det gäller språket har det blivit en bok på högsta nivå. Begreppet frihet hade dock kunnat ha lite mera av mellanregister i denna onekligen dagsaktuella diskussion.

MAN KAN TÄNKA SIG någon som sitter vid ett cafébord med en liten svart anteckningsbok framför sig. Någon som redan är författare. Eller hoppas bli det. Det skulle kunna vara Maxim Grigoriev från Ryssland, som skriver på svenska. Boken heter Europa och har under året fått EU:s litteraturpris. Den ger ofta intryck av att ha kommit till på det sättet. Det finns många sådana anteckningsböcker under skeendets gång,

Skriven som den dessutom är utan traditionell kronologiskt presenterad handling. Med scener efter varandra, infall för infall. Utblickar och inblickar om vartannat. Fortlöpande tankar och utsagor om verkligheten, impressioner, filosofiska utvikningar och detaljskarpa gatubilder. Samt, mera återkommande än annat, månaden november. Med nysnö.

DET MESTA ÄR dessutom sett utifrån och tillkommet i nuet. Ett flöde eller en ström som hela tiden pågår. Den nya franska romanen var ett begrepp på 1950-talet. Den här boken knyter direkt an dit. Kanske är en ny våg på gång i den stagnerande romangenren?

Också människoteckningen går sina egna vägar. Emigranten Nina får mest utrymme vid sidan av Nikita, som står författaren närmast. Hans livsöde har en direkt självbiografisk koppling. Sedan finns där också den ryssbördige Grzejbin, tänkare och författare. Och Nikitas ungdomskärlek Oksana. Gränsen mellan de bägge förstnämnda förblir dock oklar. Det här är heller ingen gängse roman med utmejslade karaktärer. Vill man hitta en huvudperson är det i stället språket, som intar den allra viktigaste platsen. Vem som säger vad är heller inte så noga.

TILL DET YTTRE beskriver den här boken ryska emigrantöden i Frankrike under förra århundradet. Dess sista decennium är en vattendelare, eftersom då allt som varit drömmar i och med Sovjetunionens upphörande konfronterades med verkligheten. Men handlingen blickar också tillbaka på tidigt 1900-tal och tiden efter revolutionen. Allt detta speglas i de anteckningsböcker, föregivet skrivna av Nina och då oftast tillkomna i cafémiljöer, som oavlåtligt åberopas.

Det har blivit ett fruktbart grepp för boken i dess helhet. Det är resonemang kring livsåskådningar, språkteorier och vad som inom filosofin kallas kunskapsteori, som svarar för dess tyngst vägande innehåll. Maxim Grigoriev är här hemmastadd i såväl den tradition som utgår från Edmund Husserl och Heidegger som den som har bl a J.L. Ayer och Wittgenstein som huvudsakliga företrädare. Och det inte minst imponerande är hur väl författaren låter deras olika uppfattningar brytas mot varandra. I vad som sträcker sig från tillvarons mening till frågor, som har att göra med hur vi ska använda våra liv.

INTE OVÄNTAT får det västerländska samhällets kärnvärde, friheten, annars det största utrymmet. Ninas nihilism och misantropi ger romanen en upplösning, som onekligen passar väl in bland vår egen tids kanske mest utbredda övertygelser i den frågan. Ändå är det här svårt att blunda för den ensidighet som blir följden. Man saknar den ekokammare av mångtydighet, som den här för många så viktig diskussionen behöver. Med mellan- och motlägen. Det blir mera argument än gestaltning. Det litterära spåret överskuggas av det teoretiskt-abstrakta. Med en förutsägbarhet till följd, som inte balanseras av några alternativ.

Det som just är storheten hos all levande skönlitteratur. Som romanen nu inte helt når upp till i det avseendet. I det övriga är Maxim Grigoriev en gudabenådad författare med en lejonklo i sitt skrivande, som imponerar. Och som man gärna vill sätta i samband med hans tilltro till just språket. Med, som han säger, skrivögonblicket som det högsta tillståndet. Man hoppas att han får åtminstone en smula kontakt med denna lyckokänsla där han sitter vid sitt cafëbord med pennan i hand, lutad över anteckningsboken. För läsaren når upplevelsen nästan  dit.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com