Loranga med tröst för alla

TEATER: Uppsala stadsteater i Gottsunda: Loranga, Loranga av Barbro Lindgren.

I Loranga, Loranga lever rollerna ut sina böjelser med mjuk ömsinthet. I deras agerande finns tydliga spår av sådant som vi tvingats hålla tillbaka under den förhoppningsvis snart överståndna pandemin. På bilden Harry Friedländer som Loranga, Elisabeth Wernesjö i rollen som Masarin och Göran Engman som oemotståndlig farfar Dartanjang. Foto: Micke Sandström.

Det är svårt att hitta mera av teaterns grundspråk än i Uppsala stadsteaters uppsättning av pjäsen Loranga, Loranga, som nu till sist kommit till premiär. Det är en allåldersföreställning med lek, fantasi, glädje och allvar. När barnen är med på noterna full av tröst. Pandemin kan vi snart lämna bakom oss. Och glädjen återvända, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

ATT TA DAGEN som den kommer och göra vad som faller en in, var kanske mera radikalt 1969 än vad det är i dag. Femtio år och en pandemi som förhoppningsvis är på väg att ta slut senare, Sedan tillkomsten har Barbro Lindgrens berättelser om Loranga, Masarin och Dartanjang blivit en älskad barnbok för alla. Att överföra den till scenen ligger nära till hands. Här finns redan från början mycket av teaterns grundspråk. Uppbyggd som den är på lek, fantasi, glädje och även stråk av allvar.

Nu har Uppsala stadsteaters föreställning Loranga, Loranga efter ett år i vänteläge, till slut kommit till premiär. I ett teatertält i Gottsunda centrum. På det stora hela har nog även budskapet om individens frihet stått sig. Om också de äldre i publiken infinner sig märkta av avstånd och karantän och inskränkningar. Något som väl efter hand kommer att visa sig, När livet återvänder till vanliga banor. Över lag bör teatern ha alla förutsättningar att ta täten i den kartläggningen.

DET BÄSTA MED BARNTEATER är de tillfällen då barnen går in och själva agerar. Det visar att magin fungerar, att den unga publiken är med på noterna och vill ingripa i det som händer på scenen. Att det dröjer en stund innan detta sker i den här föreställningen, har nog att göra med att pjäsen vänder sig till så många åldrar samtidigt. Och det tar lite tid med att få upp tajmning och tempo där, innan allt är på plats.

Kanske måste man också räkna med att de som sitter i gradängerna gör det med en del andra förutsättningar än grundtexten. Sådant som en gång var allas egendom, kulturellt och socialt, är det inte längre. Dit hör en del av de lekar man anspelar på. Som den med urinvånaren med fjäder i håret. Eller prästen som vädjar för kollekten. Stavhoppstävlingen däremot sitter som en smäck. Inslagen med popmusik eller ishockey och den arge gubben, som klagar på för många decibel är tidlösa fenomen. De morrande tigrarna och vad som kan hända om de kommer lösa, svarar för ett fint tillvarataget spänningsmoment, som nog når fram till de flesta.

Med det reder regissören Olle Törnqvist också ut en del av svårigheterna med att pjäsen är uppbyggd på sketcher och inte på en löpande handling. Nina Franssons scenografi i starka färger och med tydliga former signalerar lång väg att det här är fantasins domäner. Och allt är både möjligt och tillåtet. Det kan nog tas emot som ett tröstens ord i rättan tid. En del av medföljande vuxna kommer kanske ihåg sig själva som hippisar. Och morfar i sitt träd för tanken till demonstrationen i Blodstensskogen härförleden. Där han sitter högt upp i sin tallstam. Om man så vill finns här en politisk dimension.

GÖRAN ENGMAN som Dartanjang är uppsättningens stämcentrum i en framtoning, som han bär med högburet huvud, hypokondrin till trots. Eller att hans närminne emellanåt vacklar. Harry Friedländers pappa Loranga förenar med belåten tvetydighet sina auktoritära sidor med de mera slappa. Och Elisabeth Wernesjö som Masarin trycker in målmedveten energi i sin rollskapelse med Pippitycke. Den ger föreställningen dess smittsamma charmeffekt, Den kan vi förvänta oss mera av allt eftersom.

Uppsala stadsteater har överlevt pandemin. Nu får vi vara glada igen.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater: Loranga, Loranga av Barbro Lindgren i dramatisering av Mats Kjelbye. Bearbetning och regi: Olle Törnqvist, scenografi och kostym: Nina Fransson, mask: Agnes Krasse och Ella Carlefalk, ljus: Mats Öhlin. I rollerna Elisabeth Wernesjö, Harry Friedländer, Göran Engman, Gloria Tapia, Crister Olsson och Jakob Fahlstedt.