De inställda drömmarnas Mås

TEATER. Uppsala stadsteater: Måsen av Anton Tjechov, översättning: Lars Kleberg.

Linn Mildehav i rollen som Nina och Simon Reithner som Konstantin i Uppsala stadsteaters föreställning av Anton Tjechovs Måsen. Foto: Sören Vilks.

Tjechovs Måsen på Uppsala stadsteater är de inställda drömmarnas föreställning. Elisabeth Wernesjö som Masja ger instuderingen dess tyngdpunkt i täta sångnummer, som likt en teaterns bordunsträng ligger kvar, driver på och håller samman pjäsen i ett uttrycksmättat grepp. Och budskapet om att härda ut blir det mest framträdande ärendet.

DEN HADE PREMIÄR för drygt ett år sedan. Alldeles efter kom pandemin med Lockdown och lade sig i vägen. Det blev mycket som fick ställas in. Inte bara Uppsala stadsteaters uppsättning av Anton Tjechovs komedi Måsen, som placerades i vänteläge. Till det som skuffades undan hörde därmed också pjäsen om drömmarna och all längtan efter ett bättre liv.

Nu är Måsen tillbaka på teaterns Stora scen. Med nybesättning i några av rollerna,  Nina, Sorin och Polina. Men även tiden omkring är en delvis annan. Efter ett speluppehåll då allt gått på sparlåga. Där atmosfären runt Måsen tagit färg av ännu mera självupptagen narcissism. Ett ännu råare samhällsklimat. Och ett samhälle i stort, där vilsenheten är större än någonsin. Och mitt i alltihopa, vurmandet för det lyckliga livet på landet. Det är klart att ett och annat kan skära sig då.

MEN SAMTIDIGT UNDRAR JAG, om inte den här pjäsen från det förrförra seklets sista decennium med sitt vemod och sin kärlekssorg passar som hand i handske denna höst. Lågmälda känslor trängs med mera tillspetsade och högljudda. Allt som tar den manipulativa vägen i mänskligt umgänge, sker här för öppen ridå. Det råa våldet gör sig påmint nästan dagligdags. Den döda måsen är drömmen om friheten, som kommit av sig. De flesta värden har gått samma väg. Och det som en gång var idealism är skjutet i sank.

Det finns mycket luft i den här iscensättningen i regi av Dennis Sandin. Med en stor och rymlig scenografi utförd av Maja Ravn. Emellanåt absorberas ljudet i den, innan det når publiken. Men scenerierna har gott om plats för pjäsens stora linjer, som varit vägledande vid instuderingen. Kanske lite för stora för Masjas återkommande sångnummer. Här komprimeras de olika motiven i täta sångtexter, som nog hade kommit bättre till sin rätt i en mera förtätad omgivning. Deras stämningsskapande funktion uteblir emellanåt. Trots att dessa tillagda inslag anförtrotts  en av teaterns mest mångkunniga och profilerade aktörer, Elisabeth Wernesjö.

MEN DET BLIR ÄNDÅ hon som driver handlingen framåt allra mest. Just genom att regissören placerat sin verkliga tyngdpunkt i instuderingen i den rollen. Som ligger med som en teaterns bordunsträng föreställningen igenom. Men hon får också god hjälp av Mikaela Ramels Arkadina, skådespelardrottningen och divan par préférance. Med sig själv som måttstock i alla relationer. Hennes fixering vid sin yttre uppenbarelse är, som det brukar, dagsaktuell så det förslår. Hon höjer temperaturen i föreställningen. Antingen hon uppträder som en ilsken huskatt, som både klöser och fräser. Eller är rent kostelig i sin ambivalens mellan kärlek och hat. Det är manipulation av den högsta skolan!

Hos hennes son Konstatin, tolkad av Simon Reithner, är det inte ytan utan snarare djupet inombords som blir honom till förfång Här är det beroendet som gäller och envägskommunikation. Trots det med tiden framgångsrika författarskapet förlorar han mer och mer sin livståga. Det handlar om vacklande jagkänsla och bräcklig självbild. Och när den sistnämnda förliser, är det vilsenheten, det onåbara och det aldrig uppfyllda, som får sista ordet. Med honom blir pjäsen också en de inställda drömmarnas föreställning. Var och en är främmande för sig själv i sin roll. Bära sitt kors och uthärda. Stort mycket mera av tröst tycks inte återstå.

DET GÄLLER inte minst Nina, som nu görs av Linn Mildehav. Hennes livskurva, från ungdomlig oskuldsfullhet till av cynism anfrätt men ändå inte av livet besegrad, formulerar på så sätt vad som kunde kallas hopp. De andra rollerna är mera begränsade redan i pjäspartituret. Zardasht Rad som författaren Trigorin är den romantiserade bilden av den skapande anden. Göran Engman får faslig fyr på sin Ilja Afanasievitj Sjamrajev, förvaltaren, och är helt i sitt esse med hopslagna klackar och allt. Medan Aksel Morisse i rollen som Dorn, i sin tilltagsenhet, har betydligt svårare att hålla fingrarna i styr. Än vad läkare i gemen brukar ha.

Inte att förglömma är heller, att där ryms en hel del fyndiga detaljer som en skamvrå, en gråttävling om pengar och ett kuddkrig. Allt till publikens förnöjelse.  Nu har föreställningen alltså legat i träda sedan den första premiären förra hösten. Så tempo och tajmning kommer nog också de i fatt snart, de med.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Måsen av Anton Tjechov. Översättning. Lars Kleberg. Regi: Dennis Sandin, scenografi och kostym: Maja Ravn, kompositör: Christian Gabel, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Mats Öhlin, mask: Per Åleskog. I rollerna: Anna Azcárate, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Harry Friedländer, Linn Mildehav, Aksel Morisse, Zardasht Rad, Mikaela Ramel, Simon Reithner och Elisabeth Wernesjö. Statister: Anders Engström, Per Åleskog / Lina Nyberg, Beata Lyth.