TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Solitaire av Lars Norén. Regi: Sofia Adrian Jupither.
Delar av den till en skulptur formade ensemblen: Mikaela Ramel, Jonas Sjöqvist, Marianne Nielsen, Otto Hargne, Siham Shurafa, Niklas Åkerfelt, Per Burell. Foto: Mats Bäcker.
Lars Noréns pjäs Solitaire är Uppsala stadsteaters nya föreställning på Lilla scenen. Här har orden, mörkret och tystnaden tagit över. Och det är replikerna som gör rollerna synliga och tydliga. Med imponerande skicklighet ger skådespelarna dem individualitet. Det har blivit ett stämningsmässigt rikt och fängslande teaterstycke. Med ett vårregn mot slutet. Som kan vara lika mycket ett reningsbad som ett löfte.
DEN HADE PREMIÄR i januari på Dramaten och har spelats i Bergen. Uppsättningen av Lars Noréns pjäs Solitaire. Till sommaren är föreställningen inbjuden till teaterfestivalen i Avignon. Sedan fortsätter den till Göteborg och Helsingfors. Solitaire är ett nordiskt samarbetsprojekt där flera teatrar medverkar tillsammans med Jupither Josephsson Theatre Company. Lars Norén skrev den som en av de sista i sin väldiga produktion.
Nu har den nått Uppsala stadsteater, som bidrar till ensemblen med Mikaela Ramel. Hon ingår i det till en oval eller rektangel formade kollektiv som utgör iscensättningens blickfång. Så är det också en brygd av tillstånd och livsupplevelser som kunde gälla de flesta av oss, som den här föreställningen förmedlar. Triviala händelser ur vardagen möter erfarenheter där tillvaron ställs på sin spets. Ofta utsträckt till ett mentalt plan där orden inte räcker till. Allt underordnat ett perspektiv, som har med liv och död att göra. Med villkor, som nog skulle få de flesta av oss att komma till korta.
FÖRR KUNDE i den norénska dramatiken tiden vara hans hem. Så är det inte längre. I stället är det orden och tystnaden som tagit över och bestämmer. I mån av förmåga. Det är sent på jorden i den här pjäsen. I blickar åt sidorna skymtar fragment. Där rollerna blivit avbrutna mitt i vad de ägnade sig åt just då. Det är stämningar från förra århundradets 1940-tal som gör sig påminda med tidsenlig efterkrigsångest. Med referenser till Karl Vennbergs då obefintliga telefon som nu i stället är en smartphone. Med förbehållet att ingen vet till vem man ska ringa. Där finns Kafkas skuldbelagda människor, som aldrig får veta varför de bestraffas.
Genom grupperingen på scenen går associationerna också till de i boskapsvagnar tätt hopfösta judarna i transporterna under Förintelsen. Men man får även dagens flyktingar i tankarna. Som har en tillvaro i spillror bakom sig. Som flera av städerna i norra Europa efter 1945. Nu Ukraina med nyhetsbilderna av ruinlandskap som bara blir flera. Det är vid flera tillfällen nu, där Uppsala stadsteater under senvintern befunnit sig i täten i skildringen av vår samtid. Scenografen Erland Birkeland och ljussättaren Ellen Ruge skulpterar fram scenbilden. Här till en fysisk enhet där skådespelarnas kroppar exponeras från mörker till dunkel. Tillförs en smula ljus. Som dras tillbaka.
DESTO VIKTIGARE BLIR replikerna. När rollerna mitt i sitt främlingskap gör sig synliga och tydliga. Men de får nöja sig med att vara ett nummer. Inte mera. Tiden är satt ur spel. Ingen vet hur de kommit dit eller varför de är där. Det låter som ett kommunikativt samspel. Men alla är upptagna av sitt eget. Under de triviala utsagorna kan man ana liv, som varken saknar innehåll eller mening. Varje roll bär på en egen historia. Så mycket får vi veta. Men dit alla syftar är, att uppnå en smula lindring undan den utsiktslösa belägenhet de delar med varandra.
Kanske gör de det. Det märkliga med den här föreställningen är att den gång på gång formulera samma frågor. Men med en allt vidare innebörd. Med resonansbottnar som vidgas när temperament, betoningar och tonfall hela tiden växlar. På så sätt skapas också en individualitet hos rollerna. Av det alltigenom imponerande slaget. Man kan nämna Irene Lindh, Thérèse Brunnander, Niklas Åkerfelt, Mikaela Ramel, Andreas T Olsson. Men lika gärna de fem andra. Var och en lika delaktig i detta mångdimensionella, fängslande teaterstycke.
SOFIA ADRIAN JUPITHERS regi, ljussättningen och aktörerna ger föreställningen en stämningsmässig rikedom. Där saknas för den skull varken desperation och panik, det sentimentala eller groteskt brutala och därför frånstötande. Det som står klart är dock att alltsammans mer eller mindre är motståndshandlingar, som ett trots mot det inre sug som drar mot uppgivenhet och intighet. Med, som man anar, en smula värdighet som mål. Och så blir föreställningen en gest av barmhärtighet och medkänsla med de drabbade. Som in i det sista vägrar att acceptera vad de utsätts för.
Och regnet som faller droppvis mot pjäsens slut blir en kontakt bort från denna ensamhet och ut ur denna solitära belägenhet med världen utanför. Där vi själva finns, publiken, som görs delaktig i ett livsdrama. Som på sitt eget vis beskriver vad det kan innebära att vara människa. Med ett vårregn, som kan vara lika mycket ett reningsbad som ett löfte.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Dramaten/ Uppsala stadsteater: Solitaire av Lars Norén. Regi: Sofia Adrian Jupither, scenografi: Erlend Birkeland, kostym: Maria Geber, dramaturg: Anneli Dufva, peruk och mask: Peter Westerberg, ljus: Ellen Ruge, ljud: Robin Auoja. I rollerna: Thérèse Brunnander, Per Burell, Otto Hargne, Irene Lindh, Marianne Nielsen, Andreas T Olsson, Mikaela Ramel, Siham Shurafa, Jonas Sjöqvist och Niklas Åkerfelt.