Förortsliv i hiphoptakt

TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Bra där! en hiphop-historia av Aleksi Swallow, Dejan Milacic och Simon Wimmer. Regi: Affe Ashkar.



Vendela Idun som Laura och Yoel Escanilla i rollen som Nasir i Uppsala stadsteaters Bra där!  (Foto: Sören Vilks)

Den går i hiphoptakt, helgens premiär på Uppsala stadsteater av musikalen Bra där! Här får publiken möta förortsliv från insidan. Det finns många likheter med Uppsalas Gottsunda. Att de som bor där är stolta över sin uppväxtmiljö är lätt att se. Efter detta uttrycksmättade scenframträdande.

KANSKE ÄR GOTTSUNDA Uppsalas Bronx. Den stadsdel i nordöstra New York där hiphopen uppstod under de sista decennierna av förra seklet. Bland de rotlösa afroamerikanska invånarna. Och sedan fick en motsvarighet även hos oss. Där och då var det unga människor från skilda håll och med olika bakgrunder som sökte efter sig själva.

Vad de kunde åstadkomma med likasinnade. Av tillhörigheter och kännetecken. Något som gav gemensamma uttryck för sammanhållning. Musiken tog täten. Rastlösheten hittade rocken. Och nu: Hiphopen som identitet i en av Uppsalas nyare stadsdelar. Det vilsna och problemfyllda Gottsunda.

DET HAR GÅTT LITE TID sedan dess. En kultur har vuxit fram i kulturen. Bra där! heter Uppsala stadsteaters under helgen premiärvisade, nya föreställning. Det är inte östra och västra sidan om Fyrisån längre. Bra där! är en uppväxtskildring från insidan. Förändringarna i samhället handlar inte om folkhemmets framväxt.

Möjligen har indelningen i klasser förlorat en del av sin skärpa. De som kommer hit, som flyktingar eller migranter, har brutit upp ur olika sociala skikt och sammanhang. Nya perspektiv måste till för att beskriva verkligheten.

FÖR TEXTUNDERLAGET svarar Aleksi Swallow, Dejan Milacic och Simon Wimmer, tidigare medlemmar i musikgruppen Labyrint. De har alla Gottsunda som sin operationsbas. Författare till låttexterna är Aleksi Swallow. Regissör Affe Ashkar. Välbekant för Uppsalaborna från tidigare teaterverksamhet i vår stad. Scenografen Jasminda Asplund Bianco har lagt ut två vridbara skivtallrikar på scengolvet. Det är bara för DJ:n att sätta igång.

Med musik av Simon Wimmer och Marcelo Salazar har man ur den väldiga rockscenen åstadkommit en musikal på hiphopdialekt. Det betyder en hel del rap med alla dess attribut. Och markerade rytmer som versmått. Som hos forna tiders rapsoder och deklamatörer. Takten blir till en del av en fysisk upplevelse, som hör till scenspråket. Det som också i övrigt i hög grad bygger på samspelet mellan aktörerna och publiken.

PÅ ETT OMEDELBART PLAN är föreställningen ett dokument i hiphoptakt över ett förortsliv, som vuxit fram ur sina egna livsvillkor. Det är gensvaret i mötet med åskådarna, som skapar stämningarna. Och mottagande och jublet visar vad som fungerar bäst. Kanske kan man tala om den omedelbara bekräftelsen, som det viktigaste i det här sättet att göra scenkonst. Det går att se många likheter med rockkonserternas liturgi. Publiken befinner sig på så sätt lite utanför det vanliga konceptet för teater. Även om detta numera kan omfatta det mesta.

På premiären flyttades dessutom dramaturgin vid ett tillfälle ut i salongen. Den nog självironiskt menade händelsen var förberedd av störningssändare med högt publikprat. Sedan blev aggressiviteten så rå, att ett avbrott blev ofrånkomligt. Men det fungerar sannolikt inte någon mer gång. Mycket i den här föreställningen handlar om jakten på självkänsla, om verkligheten med stort V. Och även om tryggheten i tillhörigheten.

DET MESTA BYGGER PÅ de olika, laddade uttryck som förmedlas. Över lag blandas högt och lågt. Mycket sker med lite nötta amerikanska idiomatiska vändningar. Förhållandet mellan dröm och verklighet är en av de spänningar som återkommer. Sorg och saknad färgar skjutningarna. Behovet av manliga förebilder är ytterligare ett spår.

Annat som ingår är frågan om rasism, det svenska rättsväsendet och utbildningens nödvändighet. Rollerna är i första hand typer. Inte så mycket personligheter. Även om Dejan Milacic visar bredden i sitt register. Amed Bozan och Yoel Escanilla är stämledare och anförare. Bland de kvinnliga rollerna lämnar Vendela Idun och Gloria Tapia intryck, som stannar kvar.

NÄR FRAMTIDSTRON är på tal, stiger temperaturen påtagligt. Det blir också tydligt att Affe Ashkar varit framgångsrik, när det gäller att skapa igenkänning i vad som händer. Att de som bor där är stolta över sitt Gottsunda, är nog också någonting som vi kan sluta oss till. Efter det här uttrycksmättade scenframträdandet.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Bra där! En hiphop-historia av Aleksi Swallow, Dejan Milacic och Simon Wimmer. Regi: Affe Ashkar, musik: Simon Wimmer och Marcelo Salazar, låttexter: Aleksi Swallow, låttext titelspår: Yoel Escanilla, scenografi och kostym: Jasminda Asplund Blanco, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Mats Öhlin, video: David Giese, Olle Ferner och Anders Ekman, mask: Agnes Krasse, ljuddesign: Simon Wimmer. Medverkande på scenen: Amed Bozan, Yoel Escanilla, Harry Friedländer, Vendela Idun, Dejan Milacic, Mario Pérez Amigo, Roy Rizk, Petter Roman Waldemarsson, Louise Ryme och Gloria Tapia.