TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Arsenik och gamla spetsar av Joseph Kesselring. Översättning: Lars Levi Laestadius. Regi: Philip Zandén.
Uppsala stadsteaters nya föreställning Arsenik och gamla spetsar ges i ett lättsamt framförande. Med över lag mycket goda skådespelarinsatser. Det är ett pjässval precis i rättan tid. Allt uppdämt teaterintresse kan nu få sitt utlopp. Regissören Philip Zanden har träffat alldeles rätt i sin instudering. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.
ÄLDRE, ENSAMMA MÄN är ett samhällsproblem. De är värda vår empati. I varje fall om man får tro Martha och Abby. De är också till åren komna. Men de har varandra. Hur det står till med deras själsförmögenheter är en annan femma. Vad de ägnar sig åt. Uppsala stadsteater ger Joseph Kesselrings scenklassiker Arsenik och gamla spetsar.
För att kunna uppföra den här pjäsen behövs också en brorson. Teddy heter han. Och en rymlig källare med jordgolv. En brant trappa, ett fönster i tillräckligt format. Lite murrig scenografi och lagom dovt ljus. Samtliga villkoren är uppfyllda. För spelplatsens utformning svarar Linus Fellbom. Brooklynbron är avbildad på ridån. Folklivet framför väcker både nyfikenhet och misstankar. Det är bara att sätta igång.
KANSKE KUNDE MAN tala om den banala ondskan, med tanke på vad som händer. Med mycket svart humor blir det närmast en kriminalgrotesk. Och de gamla damerna ägnar sig åt sitt värv utan spärrar, hämningar eller skuldkänslor. Till på köpet ingår både en förlovning och åskådlig romantik. Utöver en hel drös med familjehemligheter åt olika håll. Och annat smått och gott.
Det tog lite tid innan föreställningen var på plats. Just som den började bli färdig kom pandemin emellan. Med det här resultatet är det dock bara, att luta sig tillbaka och njuta. Knappast har väl några fastrar tidigare med lika lätta steg rört sig över scenen. Och replikerna, ja de följer med av bara farten. I Philip Zandéns regi är det här komedi med exakta tonträffar, som står som spön i backen.
OM DET ÄR SÅ att skådespelare har en extra hylla i minnet för inlärda repliker, som inte kommit till användning utan lagrats, som med vin, borde flera uppsättningar komma till efter det här konceptet. Pia Johansson och Anna Carlson gör de båda fastrarna. Pia Johansson är en av våra bästa. Det är inte en dag för tidigt hon står på Stadsteaterns Stora scen. På motsvarigheten i Stockholm har hon visat hur långt hon kan tränga in i sina roller, när pjäserna kräver det. Men hon har även tillgång till komedigenrens flesta uttryck. Då fångar hon upp de snabba ögonblicken och låter dem bli en del av henne själv. Som nu, när hon gör Martha.
Anna Carlson ligger som den andra systern henne jämsides. För att ge de laddade stunderna allt vad de rymmer av tvetydigheter, tvära kast åt olika håll eller hisnande och för publiken oväntade bråddjup, som bara skrattet kan bemästra. Ibland byts de av, att vara den som ligger steget före. Och roligt är det och undan går det. Den här teaterkvällen tar egentligen slut alldeles för fort. Philip Zandén brukar veta vad han gör. I denna komedipärla gör han det mera än någonsin.
DEN FORMIDABLA rolltolkningen gäller även Jesper Feldts Mortimer. Med honom passar den här föreställningen på att skoja med tidningsredaktioner i allmänhet och teaterkritiker i synnerhet. Men det är också Mortimer, som håller samman huvudmotivet med de mörksens gärningar där pjäsens fastrar är verksamma. Jesper Feldts förmåga att synbarligen som den naturligaste saken i världen vrida sig som en mask, både verbalt och fysiskt i samtliga sina uppenbarelser, är det inte minst imponerande i hans gestaltning.
Och det är kanske nödvändigt med tanke på de övrig bröderna, Teddy och Jonathan. De kan utan vidare var för sig ses som reaktioner på hela den här familjen och dess livsmönster. Henrik Johanssons Teddy har släppt verklighetskontakten och lever i sina egna inbillningar och ser sig själv som både president och militär överbefälhavare. Pjäsen tillkom under andra världskrigets år, vilket nog satt sina spår här. Lite av kompletterande clown är han dock. Och Johansson gör honom till en kontrast mot de andra. Med ett allvar bakom krumbukterna som nog inte helt ska förbises.
DAVID RANGBORGS JONATHAN står för mörkret utan förmildrande omständigheter och bidrar även han till den dova stämtonen som också förstärker allt det komiska hos föreställningen. Här står också den psykopati att finna i öppen form, som alla de här onekligen absurda skeendena egentligen kunde handla om. Om vi ska vara riktigt noga. De stråken i pjästexten har Philip Zandén lämnat därhän. Det är som det ska vara. Det här är teater att ha roligt till. Det kan vi gott göra. Och har rätt till. När så mycket annat ser ut som det gör. Just nu.
Nog för att det är en makaber historia som berättas. Men det lättsamma framförandet, de över lag mycket goda skådespelarinsatserna och det här pjäsvalet kommer precis i rätt tid. För allt uppdämt teaterintresse som hunnit gro. Men inte har fått något utlopp under alldeles för lång tid.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Arsenik och gamla spetsar av Joseph Kesselring. Översättning: Lars Levi Laestadius. Regi: Philip Zandén, scenografi och ljus: Linus Fellbom, kostymdesign: Helle Carlsson, kompositör: Petrus Königsson, dramaturg: Jonas Bernander, maskdesign: Johanna Rönnbäck och Per Åleskog. I rollerna: Anna Carlson, Crister Olsson, Henrik Johansson, Yoel Escanilla, Daniel Engman, Pia Johansson, Linda Kulle, Jesper Feldt, David Rangborg, Freddy Åsblom, Harry Friedländer, Mikael Odhag och Anna Azcárate.