Andningspaus att vila i

TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Älskad, saknad, Manus: Malin Lagerlöf, regi och idé: Carl Johan Karlson.

Den omedelbara kontakten med allas vår ändlighet står i förgrunden i pjäsen Älskad, saknad. På bilden Tytte Johnsson, Jakob Fahlstedt, Lucas Krüger och Gloria Tapia. Foto: Sören Vilks.

Föreställningen av Älskad, saknad på Uppsala stadsteater är inte någon pjäs som stryker medhårs. Men även om temat är döden har det blivit en mjuk och ömsint uppsättning. Skådespelarna handskas med det ofta sköra materialet med en professionalitet, som är både gripande och imponerande. Besöket blir till en andningspaus att ta till sig och vila i.

DET ÄR EN MJUK och ömsint pjäs, som väcker tankar och egna hågkomster. Vi bär alla på minnen om vad död kan vara. Förr eller senare har vi mött den erfarenheten. På nära håll eller lite längre bort. Kan man göra en pjäs om döden och förvänta sig en publik? Den frågan finns det skäl att ställa, När Uppsala stadsteater nu tar upp föreställningen Älskad, saknad för en ny spelperiod. Premiären skedde i juni, under den allra vackraste årstiden. Och allt som då är liv omkring oss, är i färd med att återvända i sin fullödigaste gestalt.

Kontrasten kunde inte vara större. Döden hör till det som vi lite till mans skyggar för. Och inte vill bli påminda om. Allra minst då. Men nog inte nu i oktober heller, som snart följs av den månad som vi brukar räkna upp tre gånger utöver de övriga elva. För att framhålla hur kall, mörk och ogästvänlig den är. Pjäsen Älskad, saknad bygger på en idé av regissören Carl Johan Karlson. Underlaget är sju intervjuer, som Malin Lagerlöf har gjort. Och hon har sedan skrivit manus. De intervjuade har berättat om sina upplevelser.

PÅ ETT MERA ALLMÄNT PLAN handlar det inte bara om frånfällen. Här uppträder sorgen också i en generell bemärkelse. Utöver förlust även som avsked i vid mening. Och om sådant som kanske redan har blivit mer eller mindre bearbetat, men inte tillräckligt. Och därför riskerar att rivas upp. Varhelst de här frågorna får en chans att göra sig hörda.

Och skådespelarna är den här gången därigenom ännu mera röster än roller. Men spridda över ett vitt fält, På så sätt får föreställningen en bred kontaktyta. Det gäller det som är ogörligt och avslutat. Där ligger tyngdpunkten. Men den sträcker sig också vidare än så. I ett par av exemplen över ett helt människoliv.

HÄR FINNS den äldre mannen, som förlorade sin hustru i cancer. Efter ett långt liv tillsammans. Barn i vuxen ålder med föräldrar som avlidit. Självmord, som väcker sina speciella känslor. En livskamrat som fick en hjärtinfarkt. Och barnet förknippat med många drömmar. Men som inte fick vara med. Det är alltså knappast en pjäs som stryker medhårs. Ändå ger den möten som i hög grad lyfter fram, vad vi kan betyda för varandra. Och den storhet som ligger i själva begreppet att vara människa. Lätt att förbise i våra dagar.

Scenografin av Magdalena Åberg liknar mest ett väntrum. Och mötet mellan deltagarna påminner inte så lite om en seans i gruppterapi. Ändå är det knappast en föreställning med sådana anspråk. Här står i stället den omedelbara kontakten med allas vår ändlighet i förgrunden. En del är öppna, raka berättelser, annat dialoger där skådespelarna går in i vad som yppas. Med reaktioner eller ren medmänsklighet. Visserligen finns några handfasta råd med, för de situationer som visas. Med undvikandet av skuldkänslor som det kanske viktigaste. Men annars handlar det huvudsakligen om fördjupningar av det som lyfts fram.

OCH NOG BLIR DET till slut en ganska utförlig genomgång. Som säkert kan tjäna både som stöd för åskådarna. Vad som både är möjligt och tillåtet. Och ge lite distans. Om där finns någon begränsning skulle det vara, att äktenskapet huvudsakligen i dag nog är ett lite uppluckrat sätt att inrätta tillvaron. Vår tids vanliga samlevnadsform, samboskapet eller enförälderhushållet med eller utan barn, ställer nya krav som inte äktenskapet gjorde. Även om både samkönad parbildning och lesbisk kärlek åberopas. Allra starkast är scenerna med barnet.

Den nog viktigaste frågan i pjäsen är den om vad liv är. Och vad en förlust av det här oåterkalleliga slaget betyder för den egna självbilden. Skådespelarna handskas med det ofta sköra materialet med en professionalitet, som är både gripande och imponerande. Så blir föreställningen som en meditativ andningspaus, att ta till sig och faktiskt vila i. Medan så mycket annat annars sker i flygande fläng. Eller under gilla-knapparnas överhöghet.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Älskad, saknad. Manus: Malin Lagerlöf, regi och idé: Carl Johan Karlson, scenografi och kostym: Magdalena Åberg, kompositör: Christoffer Karlsson, koreografi: Ossi Niskala, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Jonas Nyström, mask: Johanna Rönnbäck. Skådespelare: Jennifer Amaka Pettersson, Bengt CW Carlsson, Tytte Johnsson, Jakob Fahlstedt, Åsa Forsblad Morisse, Lucas Krüger och Gloria Tapia.