EN NY BOK. Maxim Grigoriev: Regnet (Albert Bonniers förlag)
Maxim Grigorievs författarskap har en färdriktning, som inte är så vanlig i den nya svenska litteraturen. Som få av sina kolleger äger han en medvetenhet om romanens formfrågor. Men han tillhör också otvetydigt dem i främsta ledet. Genom de ämnen han tar upp, som fronderar mot de narcissistiska strömmarna i vår samtid.
MAXIM GRIGORIEVS FÖRRA roman Europa ledde tankarna till en författare som sitter vid ett cafébord,a och i en anteckningsbok skriver ner vad som kommer för honom av iakttagelser, tankar och minnen. Det var också en bok om västerländska livsåskådningar med frihetsbegreppet på framträdande plats. Och om hur vi gör våra val för att hitta sätt att leva, För den romanen tilldelades Grigoriev EU:s Litteraturpris. Men fick även åtskillig annan uppmärksamhet,
Volymen i höst, Regnet, visar liksom fjolårsboken en språklig medvetenhet och ett intresse för romanformen som inte är särskilt vanligt i dagens nya svenska litteratur. Man får gå tillbaka till de strömningar som rådde under sent 50-tal och decenniet därefter. Med vad som brukar kallas den nya franska romanen och dess ideal för berättandet. För att hitta hans förebilder. Med namn som Robbe-Grillet, Natalie Sarraute och Michel Butor. Torsten Ekboms tidiga författarskap hörde hemma i denna sfär. Liksom åtskilligt av det som den samtida tidskriften Rondo ägnade sig åt.
EN AV DE TONGIVANDE var även Per Olof Sundman och dennes behavioristiska, objektiva skrivsätt. Med det menade han, att längre än till hur en människa visar sig utåt, går det inte att komma. För den som vill ge en korrekt återgivning av vilka vi är. I medvetenheten om romanens formella problem och möjligheter ingick vid den tiden också en öppenhet. Inför allt från motivval till de språkliga uttrycksmedlen. Allt det som sedan fick träda åt sidan för uppfattningen, att konsten, liksom det mesta övriga, odiskutabelt var politik, Det fanns författare som inte ville dela den färdriktningen utan tystnade.
Lite av Sundmans ande, medvetet eller ej, svävar över Grigorievs Regnet. Dess titel är det som faller från skyn, antingen i hård, distinkt form eller som duggregn. Som ett ledmotiv för berättelsen. Den utspelas i Portugals andra stad Porto. Och i ett samhälle statt i upplösning. Med de gamla stenhusen i sönderfallande tillstånd och på väg att bli ruiner. Givetvis menar författaren att det är mera än bebyggelsen som ingår i denna förvandling.
MÄNNISKORNA I BERÄTTELSEN är ur den yngre generationen. De kommer från en rad olika europeiska länder som Ryssland, Finland, Sverige och Frankrike. Och de delar en gemensam upplevelse av leda, av plågsam händelselöshet, en känsla av att allt bara är upprepning. Samtidigt söker de upplevelsen av ett nu. Det tillstånd som enligt neurologerna, och Grigoriev, kan pågå i tre sekunder.
Porto delar sin pågående gentrifiering med många andra städer, där själva stadskärnan är på väg att tömmas. Medan befolkningen flyttas ut till förorterna. I deras ställe byggs lägenheter för de rika, hotell och konstruerade, flanörvänliga stadsrum för turisterna. I en omvandling som kapar rötterna bakåt. Många av de unga ser sig som anarkister. Och vill stoppa utvecklingen. Om så behövs med Molotovcoctails. Och vare sig de heter Alda, Etelle, Patricia, Alexandr eller Romain befinner de sig i sista fasen av sin revolutionära ungdomstid. Flera av dem är redan på väg åt andra håll. Sedan de märkt hur mycket som bara skett på låtsas. Och de höga idealen befinns ha blivit alltför trivialiserade.
ATT PERSONERNA nästan genomgående saknar några tydliga jag, är en viktig markering hos Maxim Grigoriev. Och detta på samma gång som så mycket i vår samtid handlar om just narcissistiska självförverkliganden. Ett annat karaktäristikum i boken är, att många meningar förblir ofullbordade. Stannar med ett kommatecken. Då handlar det om fragment av dialoger som förblir oavslutade.
Likaså saknas i de här samtalen ofta både avsändare, mottagare och specifierad riktning. Det betyder att författaren nöjer sig med det som brukar kallas språkets kontaktfunktion. Men där har meningarna heller inte särskilt mycket av innehåll. De kommer in lite grand som från sidan. Och människorna? Ja, de är nog på ett inre plan mest främlingar för varandra.
ÄNDÅ ÄR DET en både fängslande och spännande roman, som Maxim Grigoriev har skrivit. Han gör det inte särskilt lätt för sig. Egentligen inte heller för läsaren. Men det fungerar. Att han är vår kanske allra mest spännande prosaist bland de nya författarna just nu, är dock ingenting att hymla om.
Det visar den här boken utan vidare. Kort till omfånget. Men med ett tänkvärt och rikt men även formmässigt mångskiktat innehåll.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com