NOBELPRISET. Annie Ernaux: Åren (Norstedts, inb. Översättning: Maria Björkman)
Det är om vår egen samtid som årets Nobelpristagare Annie Ernaux berättar i sin bok Åren. Den spänner över halva förra seklet från andra världskriget till det samhälle vi nu själva lever i. Här finns mycket att känna igen av de viktigaste hållpunkterna. Berättelsen triggar igång de upplevelser som är gemensamma. Under läsningens gång minns vi vad som hände med oss själva vid samma tid. Att boken fungerar så, är det inte minst märkliga med denna livsresa.
DET TAR EN LITEN STUND att hitta andhämtningen, pulsen och rytmen. Men strax efter man börjat läsa, befinner man sig mitt inne i Annie Ernaux krönika Åren. Över tiden för andra världskriget och vad som kom senare. Fram till ungefär idag. Hennes bok inleds med korta notiser, de följs sedan av ett collage av bilder från det förgångna. Och längre avsnitt, som fångar upp händelser, som de flesta av oss kommer ihåg. Det finns en hel del satir och ironi instoppat i vad som återges. För förståelsen av vår egen samtid är det här en guldgruva.
Där finns mycket att bli påmind om. Det mesta är genomtänkt och reflekterat. Bearbetat. Man läser och fyller på med egna, då samtida, erfarenheter. Allra mest för oss födda på 1940-talet. Det går att jämföra och se om man missat något. Men också påminnas om vad som hänt med oss i våra liv. Hur det blivit så. Se vilka tilldragelser som varit viktiga. Annie Ernaux ger förslag till svar. Exemplen är oftast franska. Men inte mer främmande än att de i olika tappningar ägt rum även hos oss. Vi blir lika mycket deltagare som författaren själv. Vi var också med. Om än med svenska förtecken. Det finns mycket att återupptäcka i denna färd tillsammans.
ATT SKICKA MED ett referat av innehållet i en recension av den här boken är överlopps. Vi har alla upplevt samma stationer. Nu får vi som läsare konfronteras med hur vi själva reagerade och påverkades. När det hände. Som alla böcker där vi känner igen oss. Det står inte roman på försättsbladet utan berättelse. Där ingår verbala fotografier av olika stadier i Ernaux eget liv. Men också fiktiva gruppbilder av familjen samlad till gemensam måltid. De är konstanterna och hållpunkterna i den här berättelsen.
Kring dem växer hela senare delen av förra århundradet fram. Men också tillbakablickar. Då först på bondesamhället och årstiderna, därefter skolans indelning av tiden i terminer. Sedan den kommersiella tiden, som ersätter den dessförinnan rådande kalendertiden. När julen börjar vid allhelgona. Fram till dagens upplösta tidsbegrepp i nätets hägn. Då vi strävar efter att leva i ett oändligt, obegränsat nu.
ANNIE ERNAUX lägger sig sin egen självbiografi nära, när hon berättar om uppbrottet ur enkla sociala förhållanden. De som så småningom ersätts av en intellektuells livsstil. Den som hon delar med en hel del andra i sin egen generation. Namn nämns, vilka som kommit utifrån och varit viktiga och givit avgörande impulser. Samtidigt ser hon, hur hon befinner sig i det sociala glappet mellan det tidigaste och det som kom senare. Utan egentlig hemhörighet någonstans. Hon berättar om barndomen och sin ungdomstid. Där många kvinnliga läsare säkert kan känna igen sig som hand i handske. Men också om dagens klyfta till den efterföljande generationen.
Som vi alla, drömmer hon, på den tiden influerad av damtidningarna, om sin framtid och dess villkor. Som ska bli bättre. De olika framstående politiker som styrt hennes hemland får en hel del plats. Vår allmänbildning brukar omfatta också dem. Värderingar och språk faller ur bruk. De nya uppfinningarna kommer med kulspetspennan och plasten. Så småningom också vidden av allt som ingår i begreppet elektronik. Ofta åtföljt av fantasier och drömmar. Algerietkriget, De Gaulle, Mitterand och de utrikespolitiska skeendena beskrivs. De olika strejkerna. Standardhöjningarna allt eftersom. Av 68-åren gör Annie Ernaux en skarpsinnig analys. Sådant som brukar kallas tänkvärt.
MEN DET VAR OCKSÅ i den tidens efterdyningar som alla de landvinningar vi omger oss med idag har uppstått. Med kvinnorörelse, p-pillret, all frigörelse. Ibland går det undan. Men det är även imponerande hur mycket som finns med. Reklamen som kulturinstruktör, den egna faderns död, den allt svagare länken till det förflutna. Mobiltelefonen och vardagslivets obetydlighet. Fragmentariseringen.
En speciell effekt uppstår, när Ernaux byter perspektiv. Till att de vuxna nu i sin tur iakttar de unga. Den egna tiden som lärare skymtar fram lite då och då, hon nämner sin egen skilsmässa, barnen. Den nya kvinnorollen. Verklighetens mångfald och överblickbarhet blir alltmer svårgripbar. Kanske är det Internet som fått oss att hamna där? Det får vi svara på själva.
BERLINMURENS FALL väcker hoppfullhet. Den som raseras vid 9/11. Införandet av euron ingår, den begynnande nationalismen, invandrarfrågan och mot slutet även Putin. Författarens iakttagelser mynnar ut i utsagor och slutsatser om tiden. Hon anar också i sin omvärld en längtan efter en stark ledare. Enfald är där ett viktigt ord. Annie Ernaux frågar sig vad som håller oss samman. Men förtroende och tillit nämns inte. Där man kanske kunde finna en odiskutabel etisk grund för vår kompromisslösa tid. Författaren nämner en önskan att återskapa en tid, som varit vår gemensamma. Där det vi upplevt tillsammans, här tar gestalt i ett enskilt minne.
Det kan vara hennes programförklaring för hela den här boken. I dess övertygelse om varje människas unika kombination i det avseendet. Och så är det nog. Varje läsare har sitt eget stoff att bidra och fylla på med. Ernaux föregår med egna exempel. När hon bromsar upp flödet med kommentarer till sin egen livsresa. Det vi själva har att bidra med växer fram nästan utan att vi märker det. Det är inte utan att den här boken ensam, är ett tungt vägande argument. Vad den gör med läsaren. Som ytterligare en merit till hennes välförtjänta Nobelpris.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com