EN NY BOK. Jenny Erpenbeck: Kairos. (Albert Bonniers förlag, översättning: Ulrika Wallenström)
Jenny Erpenbecks till svenska nu översatta roman Kairos går att läsa både som en kärlekshistoria och som en allegori över Östtysklands uppgång och fall. Erpenbeck visar även denna gång att hon är en av det tyska språkområdets intressantaste författare. Och hon ger dessutom många prov på perspektivrikedomen och det omfångsrika registret av motstridiga känslor som hör till hennes främsta tillgångar som diktare.
KAIROS är det svårfångade, lyckliga ögonblicket, som en människa, i en benådad stund, kanske kan få uppleva. Dess efterverkningar kan pågå en längre eller kortare tid. Den som drabbas heter Katharina. Hon går i typograflära och bor i Östberlin i dåvarande DDR. Är 19 år. Några år framåt kommer hon att tillbringa tillsammans med den betydligt äldre Hans, författare och radioröst.
Jenny Erpenbeck är en av Tysklands intressantaste författare. Hon har skrivit den mångbottnade och gåtfulla romanen Historien om det gamla barnet, där hon samlat åtskilligt av vår tids utbredda vilsenhet, rädsla för vuxenheten, försöken att förbli i barndomen och gömma sig undan tidens skiftningar. En annan roman, Hemsökelse, handlar om 1900-talet och vad ett hus från den wilhelminska eran fått uppleva under årens gång med olika ägare. Det gamla, klassiska uppsatsämnet alltså, översatt till skönlitteratur. Här blir det Tysklands nyare historia som återges. Till en del genom den egna släktens livsöden.
FÖR NÅGRA ÅR SEDAN kom den delvis dokumentära Gå, gick gått. Den bygger på vad några migranter får uppleva av utsatthet, när de kommer till Förbundsrepubliken. I hopp om att hitta en bättre framtid. Den nya, nu till svenska översatta, Kairos är både en kärlekshistoria och vad man kan läsa som en allegori över DDR:s etablering efter andra världskriget. Dess uppgång och fall. Den har handlingen förlagd till tiden före, under och efter åren för murens fall och landets återförening. Här visar Jenny Erpenbeck åter vilken mästerlig själsskildrare hon är.
Romanen handlar om kärlek i bemärkelsen att bli berörd av och beröra en annan människa på ett plan, som utestänger åtskilligt av såväl omvärld som andra livsyttringar. Som Berlinskildring ger den läsaren en närvaro i den först delade, sedan på nytt alltmer uppståndna staden av livfullast möjliga slag. Likaså har det blivit en bok där dramatiken inte minst finns i det rika registret av motstridiga känslor. Förmågan att vrida och vända på nästan allt och belysa det ut de mest olika perspektiv hör till författarens särmärke. Så också här. När inte bara sanningen visar sig äga många förbehåll. Utan också det yttre skeendet äger tolkningsmöjligheter. Långt ifrån givna på förhand.
DET BETYDER att vankelmodet, tvivlet och vad som kan betecknas som en underström av livslögner drabbar de bägge huvudpersonerna i ungefär lika grad. Och det är inte bara det närvarande nuet som har betydelser, som pekar åt olika håll. En viktig uppgift, allra mest kanske för Hans, handlar också om, som det heter ”att av barndomens spillror sätta ihop sig själv till en människa igen”. Och då finns fadern som en fullblodsnazist i bakgrunden.
Det innebär också att orienteringslösheten i sammanhang där de flesta gamla värden som gällde före murens fall genom återföreningen måste ges nya innehåll. Något som onekligen inte är ett enbart östtyskt problem. I det samhälle styrt av konsumtionsideologi där vi alla numera lever. Den kanske viktigaste sammanhållande länken mellan Katharina och Hans är deras ömsesidiga beroendebehov. Även om det har olika förtecken. Hans har som författare medan han skriver sin egen scen, där han kan låta dessa frågor ta form. Katarina, som blir scenograf, är inte lika gynnad i det avseendet.
SÅ TAR ÅTSKILLIGA strategier av det som vi brukar kalla jagförsvar och dess mekanismer plats i den här boken, Där finns även inslag av resor, var för sig eller tillsammans, till Köln, Wien, Budapest, Moskva och Östersjökusten. Under tiden fortgår rörelserna hän mot Arbetar- och bondestatens sönderfall. På håll även nazitidens förbrytelser och Stalintidens utrensningar av oliktänkande.
När Erpenbeck tar hjälp av inspelade kassetter för att återge uppgörelserna mellan de båda, distanserar hon sig också från det riktigt såriga och svåråtergivna. Vilket får till följd att romanen förlorar en smula av sin tidigare skärpa. Men vill man se statsbildningen DDR som en utopi, som misslyckades, gäller detta i lika mån den utopiska kärleken.
DÄRIGENOM GÅR DET att läsa Kairos i lika hög grad som en bearbetning och som ett försök till uppgörelse med en ogenomförbar och ideal statsbildning som inte längre finns. När Erpenbeck ger ord åt sina minnen. Lika mycket som ett avsked i efterskott till en kärlek. Som kanske var ett lika lönlöst företag. Där bara tomhet återstår.
För visst är det livsnederlag, som utgör ett av bokens övergripande teman. Nog också det viktigaste. Ändå en bok som rymmer ett hörbart hopp och då i kraft av en styrka som hämtar sin kraft ur musiken. Från Bach, Schubert, Mozart och Chopin. Men även från klassikerna i litteraturen. Till dem och dit hänvisar och återvänder Jenny Erpenbeck gång på gång under tillkomsten av den här romanen. Kanske är det där hon får återuppleva myten om Kairos. Det svårfångade ögonblicket av lycka. Som då visar sig vara beständigare än det mesta annat.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com