EN NY BOK. Lutz Seiler: Stjärna 111 (Norstedts, översättning: Aimée Delblanc)
Människans längtan efter frihet framstår närmast som ett basbehov i tyske författaren Lutz Seilers nu i svensk översättning utgivna roman Stjärna 111. Den sträcker sig över ett flertal aspekter av detta tema. Och har blivit en både spännande och infallsrik berättelse om tiden för Berlinmurens fall. Samtidigt som den visar på den höga nivån i Seilers diktning och rika författarskap.
DET ÄR INTE som man kan vänta sig de unga, som ger sig ut i världen. För att förhöja livskänslan eller hitta ett bättre liv. Utan föräldrarna, i tyske författaren Lutz Seilers roman Stjärna 111. I höst har den kommit i en svensk översättning. Det är 9 november 1989 och tidpunkten för Berlinmurens fall. Boken berättar, med närheten som en viktig kvalitet, vad omvälvningen innebär för huvudpersonen Carl. När han med sin pappas bil, som han fått överta, beger sig till händelsernas centrum. I vad som skall bli hemlandets återuppståndna huvudstad.
I bagaget har han med sig sin uppväxt i Gera i Thüringen. Inte särskilt väl rustad för vad som ska bli hans nya liv. En parallellhistoria till detta förlopp är nedslagen i föräldrarnas liv. Dagen efter lämnar de vad som varit Östtyskland bakom sig och styr kosan västerut. För att försäkra sig om friheten där. Ömsom uppehåller sig Lutz Seiler vid Carls integration bland de unga människorna i stadsdelarna Mitte och Prenzlauer Berg. Ömsom följer han föräldrarna genom olika anhalter och flyktingboenden. Och vad som möter under anpassningen till ett liv där för dem nya värderingar och regler gäller.
ROMANEN SPÄNNER ÖVER ett brett register av motiv. Den kan läsas som en skildring av vår tids rörelser av människor mellan länder och världsdelar och de konflikter som oundvikligen blir följden. Men förutom flyktingtemat, den här gången på hemmaplan, handlar den också om förhållandet mellan föräldrar och barn. En framskjuten plats intar även kärlekstemat i relationsfrågornas förlängning. Där finns även en diskussion om politiska rörelser på A. Med allt ifrån aktivism, anarkister, alternativa livsstilar och förhållningssätt till samhällslivet. Och allt sådant som börjar på anti-.
Allra mest berättar den om kringelvägarna i ett författarskaps tillblivelse. Om egna möten med verklighetens mångfald. Så omfattande som möjligt. Dit hör även alla brokiga människoöden, som Carl lär känna bland husockupanter, mer eller mindre utslagna existenser, kvarvarande sovjetiska soldater, Berlins maffia, livskonstnärer. Och överlag individer, som vill bygga upp sin tillvaro utanför de rådande mallarna. Föräldrarna Walter och Inge står för en mera normal tillvaro. Även om de, formade av en diktatur, har en hel del att säga också om det kapitalistiska samhällets avarter. Som dataspecialist, utbildad i en delvis annan tradition, blir Walters kunskaper en merit, som i hög grad underlättar hans nya karriär.
LUTZ SEILER GÅR NOGGRANT och detaljrikt till väga. Det blir både spännande och lärorikt om Berlins historia och gatunät, när Carl inledningsvis försörjer sig genom att köra svarttaxi. Särskilt de hus som en gång hade judiska ägare, vilka deporterades till förintelselägren, ger en påminnelse om vad hela landet under den perioden förlorade av sin intellektuella elit och för ekonomin oersättliga människor. Skildringen av det dagliga livet, inte minst det som utspelas i det i en källare inrättade näringsstället Assel, ger en sällsynt levande och ofta gripande inblick i mödorna bland de otaliga försöken att finna ett hållbart sätt att leva. Och det i en samtid där de gamla värdena gått samma öde till mötes som den till ruiner förvandlade muren.
Och mycket handlar om utopier av liknande slag, som varit ledstjärnan för politiken i DDR. Det mesta utspelas på så sätt som på en experimentscen. I det lilla formatet. Kring vad som gång på gång dyker upp i människans svårlösbara dröm om ett värdigt liv. Det ingår många laddade detaljer och gester, när Seiler återger sina gestalters mödor. En livs levande get deltar i handlingen och får en nästan sakral innebörd, när dess mjölk tilldelas övernaturliga egenskaper. Över lag hittar man många prov på hur författaren ger det till synes vardagliga en mångtydig innebörd. Det är heller inte utan att romanen försetts med en hörbar biton av ironi. I återgivningen av de politiska diskussionerna.
VID SIDAN AV HUVUDPERSONEN får hans ungdoms älskade Effi gott om plats. Hon är till det yttre en levnadsglad person. Som dock bär på trauman, som undan för undan avtäcks och visar sig ha en paralyserande inverkan på hennes liv. Det finns också här och var små markeringar till Seilers förra roman Kruso, den som utspelas på ön Hiddensee. Och vid bokmässan i Frankfurt 2014 tilldelades Tyska bokpriset, landets förnämsta litterära utmärkelse. Utmärkande för den nya boken Stjärna 111 är, att den blir bättre och bättre ju längre man läser. I den sista fjärdedelen är den en urstark roman. Till allt annat finns där också en diskussion om verkligheten. Och vad det innebär att vara hemma någonstans. Onekligen teman som får sin särskilda belysning av någon, som har erfarenheter in på bara skinnet av livet i en diktatur.
I romanens slut har författaren nått dithän han dessförinnan hela tiden strävat. Det som är målet för hans bok. Det är då som diktandet och det egna livet, det som fattades för honom, möts. Och ett slags försoning uppstår. Både mellan allt inbördes motstridigt av minnen, känslor och oförlösta behov. Och mellan huvudpersonen Carl och dem som varit och är de viktigaste gestalterna omkring honom. Det handlar då också om en frihetsupplevelse, som nog måste betecknas som den yttersta drivkraften i alla de här återgivna människornas liv. Den till vars innehåll de både tillsammans och var för sig på så sätt lämnat avgörande delar. Det är på den nivån, som Lutz Seiler befinner sig i sin diktning och sitt överdådigt rika författarskap.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com