EN NY BOK Sebastian Johans: Döden och Kerstin (Nirstedt/Litteratur)
I Sebastian Johans roman Döden och Kerstin ligger sjökapten Rönner i matsalen på ett pensionat i Mariehamn och dör. Medan livet omkring pågår som vanligt. Han har tillbringat större delen av sitt liv till sjöss. Och blickar tillbaka på en tid, då det åländska samhället hittat sin form och utvecklat sitt välstånd.
INGEN SKA BEHÖVA lämna jordelivet i sin egen matsal. Om det finns någon sådan. Ingen ska heller behöva tillbringa sin sista tid där. Sebastian Johans trotsar både vett och etikett. Och sätter sig upp inte enbart mot god ton utan också mot patientsäkerheten i sin nya bok Döden och Kerstin. Han låter den döende sjökaptenen Rönner ligga där hela romanen igenom. Medan huset i övrigt befolkas av familj och stojande sommargäster.
Så är han också en författare, som man inte fångar upp där man placerar honom. Förr i världen var det inte ovanligt i skärgården. Att de bofasta sommartid flyttade ut ur den fastighet de annars bebodde resten av året. Och trängde ihop sig i någon sjöbod eller liten extrastuga på tomten. För att kunna hyra ut. Vilket behövdes för att få årsbudgeten att gå ihop. Det förekom lite överallt, och stadsborna återkom år efter år under den varma årstiden. När de var lediga.
FÅR MAN TRO Sebastian Johans hade detta dröjt sig kvar på Åland ännu 1967. Det är då händelserna utspelas. En del äger också rum i Uppsala, där Kerstin är bosatt. Hon är verksam vid en av det ena universitetets administrativa enheter. Och hyr in sig några veckor under semestern i ett då till pensionat förvandlat hus i Mariehamn. Även om det är en sjöman som är huvudperson, är det inte några skrönor eller skepparhistorier som fyller de 54 kapitlen. Den absurda situationen med någon som ligger och dör mitt bland semesterfirarna, är bara att vänja sig vid.
Här pågår i stället livet som vilket alldagligt skeende som helst. Gästerna sover i huset och intar sina måltider i matsalen som det mest självklara i världen. Kaptenen ligger där han ligger och tänker på sitt. Och Kerstin, som är på väg? Ja hon packar och förbereder sig, strövar runt i sin hemstad, träffar några män. Och är allmänt ovetande om vad som förestår.
HÄR OCH VAR har han en räv bakom örat, Johans. Och den som lyssnar noga blir snart medveten om, att det både är en bok skriven med mycket gott humör. Och att det finns en hel del ironi att gotta sig åt under läsningens gång.
Men givetvis är det i umgänget med kaptenen själv som författaren visar sin styrka. Rönner har genom praktik och träget studium arbetat sig upp i den marina hierarkin från lättmatros till kaptensexamen. Verksamheten till sjöss delar han med många andra ålänningar. Han mönstrade på i skarven, där maskinen ersatte seglen och dess komplicerade riggar.
Och har sedan seglat i såväl Östersjön och de europeiska farvattnen som Medelhavet och längs Afrikas västkust. Det har varit fartyg med allt vidare storlek och tonnage. Några haverier har han också upplevt. Liksom krigsåren med dess konvojer utsatta för torpeder och bomber. Och en ombordläggning med ett det egna rederiets flytetyg.
DET FINNS EN förtrolighet i Sebastian Johans sätt att berätta. Och då också när fakta i målet är på tal. När han skriver om sjöfarten i stort och om sjöfolkets villkor. Även om det knappast bygger på egna erfarenheter blir rösten personligt färgad. Alla de gånger då inlevelsen och fantasin med förnämligt resultat fått ersätta, att han nog saknar en egen sjömansbok.
Det som man stannar till vid är dessutom de lyriskt färgade partierna. Som när isen nära land blir till locket på en resonanslåda och fortplantar ljudet från öppet vatten längre ut. För den skull saknas varken dråpligheter ur vardagen på sommarpensionatet. Eller från samhällslivet i stort.
DÄR LYFTS ÄVEN den lite speciella mansrollen fram. Med en för familjelivet långa tider frånvarande fadersgestalt. Och där havet är barnens rival. Mot slutet griper därtill konstkritikern Johans ordet, när akvarellkonsten och dess grunder nagelfars.
Jag kan också tänka mig att ålänningarna själva blir berörda. Av den respekt författaren samtidigt visar deras näringsfång. Något som medfört både standard och välstånd. Allt skildrat så fängslande och mångskiktat, som det måste ha varit för dem själva. Som upplevt allt på nära håll.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com