TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Utkantssverige av Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson. Regi: Magnus Berg.

Den når snabbt upp till kokpunkten och håller sig sedan där, Uppsala stadsteaters föreställning av Utkantssverige. Här finns mycket att glädjas åt. Scenografin med en i cirkel lagd räls är en av de många påhittigheterna. Och den samspelta ensemblen ser till att publiken är med på noterna. Som världen ser ut just nu är det här ett sätt att möta våren, inför vilket Uppsalapubliken har all anledning att öppna sina hjärtan .
DET ENDA man kan säga om var Utkantssverige är beläget är, att det omfattar allt utanför Stockholms innerstad. Det är i alla fall den varudeklarationen som Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson ger till sin pjäs med detta namn, som nu ges på Uppsala stadsteater. För säkerhets skull ingår också några skådespelare ur den ordinarie ensemblen. I alla de manifestationer som avser att dokumentera den något vagt angivna platsen där allt äger rum. Ändå är det inte svårt att känna igen sig.
Skratta åt eländet lyder komikerduons bruksanvisning. Och nog ger regissören Magnus Bergs föreställning många tillfällen att dra på munnen alltid. För den som känner leda vid sin vardag eller har svårt att få tiden att gå, finns här en uppsjö av distraktioner att glädjas åt. Man använder sig av såväl revyformen med satiren i högsätet. Som en sketchform med små scener som skådespelarna tar i anspråk med den äran. Man munhuggs, lägger sig i försåt för varandra, växlar dräkter så det står härliga till. Sjunger, spelar och dansar. Mats Öhlins ljussättning fyller på.
SCENOGRAFIN av Zofi Lagerman är ett tungt vägande inslag. En rondell, ett utedass, en rangerbangård. Som har Lilla scenen förvandlats till ett teaterns Hallsberg. Mycket av rörelseschemat utgår från små dressiner i behändigt format. Som pilar runt på den i en cirkel lagda rälsen. Det möjliggör förflyttningar av smidigaste slag. Ett lokstall ger plats åt några dörrar för ut- och inpassager. Alltsammans så påhittigt det kan bli.
Det fyndiga och uppslagsrika gäller sedan hela den här föreställningen. Allt smakar gott för stunden. Och då med besked. Fartfyllt är det med god tajming. Det märks att skådespelarna har roligt och det når upp i gradängen till en publik, som får åtskilligt serverat. Om tidens alla frågor, de politiska och de allmänt samhälleliga. De som äger en ständig aktualitet.
I ÖVERENSSTÄMMELSE MED järnvägen över golvet är resmetaforen det sammanhållande temat. Och allt händer, eller skulle kunna hända alltifrån Skåne till Svappavara längst upp i norr. Även om det mesta utspelas i påhittade platser är allmängiltigheten väl tillgodosett. Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson har i radioutgåvor, i tv-framträdanden men även i scenform, av sitt koncept visat, att de kan det här med att vara dvärgen på triumfvagnen. Dvs kommenterat, skojat med, sparkat uppåt och visat, att de som styr och ställer eller på andra sätt bestämmer över oss måste tåla att bli granskade även skämtvägen.
Kommunpolitikerna och deras tjänstefolk får sitt. Det tragiska som hände i Furuvik tas upp, de så länge undanskuffade samerna ges en ömsint upprättelse. En varg med renhorn ger en upplevelse som heter duga. Stort och smått blandas och de räddhågsna i kommunerna, som ser det nödvändigt att redan nu planera inför att några galaxer i vårt universum kommer att krocka om ett antal miljoner år, glöms heller inte bort. De språkmissbruk som mera döljer än upplyser är en slitstark ingrediens i sådana här sammanhang och även här. Vad som utlöst förslaget att med ett operativt ingrepp ta bort ryggraden hos dem som så önskar är inte långsökt.
SÅ HÅLLER DEN PÅ, uppsättningen som beräknar pensionsnivån efter poäng i stället för pengar. Eller hur man luras utan att ljuga. Ett domstolsutslag efter upphetsning av folkgrupp ingår också. Däremot kan nog förslaget hur man ska komma tillrätta med buset, bråket och oredan i skolan och bland ungdomarna vara värt ytterligare en utredning. Lärarna har säkert invändningar mot påståendet att det är bättre att skriva något än inte skriva alls. Förslaget att var och en ska vara sin egen läkare är säkert kostnadseffektivt. Men inte mer.
Mycket i komikerduons pjäs bygger ett fyndigt och piggt vridande och vändande på orden och språket. Men även att de samspelta skådespelarna framför alltsammans med en följsam känsla för tonfall och tryckstyrka. Men också mimik och kroppsspråk. Elisabeth Wernesjö når längst i det avseendet. När hon lägger till sin tunga, mungiporna men även övre tandraden. Vad hon som skådespelare inte behärskar, återstår för oss att upptäcka.
FÖR FÖRESTÄLLNINGENS gladaste leende svarar Jesper Feldt och Gertrud Larsson. Henrik Johanssons tonårspappa skulle nog ingen vilja möta en mörk kväll. När han är på det sättet. Per Wickström visar med besked, att hans utförsgåvor på scenen sträcker sig en bra bit längre än till den musik som är hans fögderi. Åsa Asptjärn är väl hemmastadd i sin egen pjäs och Jesper Feldt får lite då och då en återklang i sig själv i sin roll som ger den en extra tyngd.
Stadsteaterns uppsättning av Utkantssverige når snabbt kokpunkten. Och håller sig till största delen sedan där. Den ger ingen anledning att vara högbrynt, även om ett och annat av skämten är hämtade ur skattkistan. De fungerar nu också. Skådespelarna och hela den tekniska delen av arbetet ger oss tillfälle att skratta in våren. Och det räcker långt så.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Utkantssverige av Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson. Regi: Magnus Berg, scenografi och kostymdesign: Zofi Lagerman, musikaliskt ansvarig: Per Wikström, ljuddesign: Björn Limander, koreografi: Camilo Ge Bresky, dramaturger: Marie Persson Hedenius och Jonas Bernander, ljusdesign: Mats Öhlin, maskdesign: Matilda Bragner. Skådespelare: Åsa Asptjärn, Jesper Feldt, Henrik Johansson, Gertrud Larsson, Elisabeth Wernesjö och Per Wickström.