Teatern som vår verkliga stormakt

TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Olofolof, ”En kabaré om att tänka rätt stort (och fritt)”. Manus: Anders Lundin, regi: Hans Marklund.

Smakfulla ljuseffekter kännetecknar scenbilden i Uppsala stadsteaters föreställning Olofolof. På bilden ses Bashkim Neziraj, Daniel Engman och Mikaela Ramel. Foto: Markus Gårder.

Man får ta en bejublad pop- eller rockkonsert att jämföra med för att hitta någon motsvarighet till mottagandet vid premiären av Uppsala stadsteaters föreställning Olofolof . Här åskådliggörs genom Olof Rudbecks myt om det sjunkna Atlantis Sveriges första, med en hel del självmedvetenhet omfattade, dröm om vad som skulle bli våra fornstora dagar. Resultatet har blivit att det är teaterkonsten som framstår som en stormakt att räkna med.

FÖRST KOM syndafloden. Sedan dröjde det bara 200 år innan den där halvön långt uppe på skogen i norr koloniserades. De som bosatte sig här kom att kallas hyperboréerna. Det framgår av Olof Rudbecks historieskrivning i fyra band, Atland eller Manhem, vars första del utkom 1679. Sverige och Gamla Uppsala blev enligt åsikten där rikets centrum. Härifrån utgick sedan allt det vi numera kallar för civilisation.

Uppsala stadsteaters nya föreställning Olofolof handlar om Rudbeck, hans liv och verk. Men inte bara om Atlantican, anatomiska teatern eller Linneträdgården, som han lämnade efter sig. Anders Lundin har rådfrågat Tore Frängsmyr i dennes Svensk idéhistoria och är väl påläst i nyare forskning. För den som vill veta ännu mera finns Gunnar Erikssons, även han professor i ämnet, biografi Rudbeck 1630 – 1702.

OM ÄN PERSPEKTIVET var galet, var det något mera omfattande och rymde betydligt mera substans än dagens lärda diskussion om de, dem och dom. Eller vad kultursidorna i papperstidningarna ska vara bra för. Rudbeck försökte t ex driva i bevis dåvarande stormaktstidens drömmar om att mänsklighetens urhem låg i just Uppsala, att paradiset en gång fanns här. Och enbart lite språkliga missförstånd och felskrivningar kunde ta ifrån Mellansverige den upphöjelsen. Det var tankar som passade bra i sin samtid.

Men det gjorde också upptäckten av lymfkärlen. Och inrättandet av anatomiska teatern högt upp i Gustavianum. Liksom grunden till det som skulle bli Linnéträdgården. Rudbeck var bra på det mesta. Oavsett ämne eller inriktning. Han är en av märkesgestalterna i den svenska kultur- och lärdomshistorien. Hans fantasi var det heller inget fel på.

NÄR MINNET av hans insatser nu väcks till liv, blir det givetvis just de spekulativa delarna som får företräde. Och det i en satirens närhet befintlig föreställning om dagens nymornade nationalism och hembygdsromantik. Om den avser att skapa lite extra självförtroende inför ett Natomedlemskap som väntar om hörnet, är förstås en annan femma.

Pjäsförfattare Lundin och regissören Hans Marklund, som också svarar för scenografi och koreografi, lämnar ingen möda ospard för sin, man får säga, entusiasmerande historielektion. Kanske något för dagens vilsekörda skola att beakta. Man får nog vända sig till en bejublad pop- eller rockkonsert, om man ska hitta något att jämföra med. Det är sällan jag upplevt en föreställning, där publiken så till den milda grad varit med på noterna.

SÅ ÄR SCENSPRÅKET till stor del också hämtat från sådana sammanhang. Scenografin bygger på smakfulla ljuseffekter (Jonas Nyström), dansspråket har en framträdande plats för att förstärka innehållet, dräkterna (Helle Carlsson) inklusive håruppsättningar (Sigrid Nathorst-Windahl) är i det överdådiga formatet, grupperingarna på scenen sker smidigt och effektivt. Och skådespelarna ofta helt i sitt esse. Tempo och tajmning fungerar till synes obehindrat. Det hela blir till en fest för syn och hörsel. Av allra bästa märke. De små longörer som trots allt ändå finns är lätta att överse med.

Nu bör Uppsala stadsteater efter den långa pandemin vara tillbaka i sitt bästa slag. Det här är teaterkonst som god underhållning. Mot det finns inget att invända. Om något surkart till politiker skulle vilja mucka, är det bara att hänvisa till Stadsteaterns Olololof. Det här kan en delvis skattefinansierad kulturinstitution uppnå. Om den får arbeta ifred och från sina egna förutsättningar, med politikerna på armslängds avstånd. Och genom att ta i anspråk all den kreativa begåvning som ryms inom dess väggar och mellan golv och tak.

MAN KOMMER EMELLANÅT också ofta att tänka på studentspexen, som gärna får sin uttryckskraft genom stilblandningar, genom att skoja med sådant som hör till allmänbildningen och genom medvetet vanvördiga kollisioner mellan högt och lågt. Eller överskrida gränser, i den mån några sådana finns numera. Den traditionen finns också med här.

Även de många inlagda sångerna är i hög grad betydelsefulla utvikningar, så gott som genomgående skickligt framförda. Och inte minst väsentliga stämningshöjare. Melodierna är ofta hämtade från Uppsalasonen Owe Thörnqvists klassiska sång- och visskatt. Anders Lundin har skrivit nya texter, som nästan når upp till originalens nivå. Fast bara nästan. De går inte att överträffa. Kapellmästare Johan Mörk leder musikerna, placerade i små öppna loger i fondväggen, med bravur.

SKÅDESPELARNAS HÖGA och jämna nivå i sånginslagen är en av grundpelarna i det glänsande resultatet. Som Olof Rudbeck gör Martin Redhe Nord en rollgestaltning, som blir mer eller mindre ett med hur man kan tänka sig förlagan. Hur han härjade och gick på i ullstrumporna i ett Uppsala, som strök sina genier både med- och mothårs. Det är svårt att föreställa sig en annan drottning Kristina än den Linda Kulle som styr och ställer i sin patriarkala värld. Med Emelie Falk får de drömmar, som säkerligen också då fanns i lärdomsstaden, en given accent.

Även Lolo Elwin och Mikaela Ramel gör profiler som dröjer sig kvar. Och Daniel Engman, Bashkim Neziraj och Jakob Fahlstedt är i hög grad delaktiga i den tyngd som uppsättningen förmedlar. Om en akademi men som även landets styrelse i stort representerade. När vårt land tog sina första självmedvetna steg mot de århundraden som väntade.

Myten om Atlantis gick i stöpet. Den här uppsättningen ger oss en humorfylld upplevelse med lite bildning på köpet om hur det kunde ha gått till. När den en gång uppstod och fick sin form. Att Olof Rudbeck fuskade lite för att få sina idéer att gå ihop. Är ingenting att hänga upp sig på. Så här bra teater tar man emot med acklamation. Som publiken gjorde vid premiären.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Olofolof. Manus: Anders Lundin, regi, scenografi och koreografi: Hans Marklund, kostymdesign: Helle Carlsson, kapellmästare: Johan Mörk, komposition: Anders Lundin och Johan Mörk, ljusdesign: Jonas Nyström, dramaturg: Jonas Bernander, maskdesign: Sigrid Nathorst-Windahl. Skådespelare: Lolo Elwin, Daniel Engman, Jakob Fahlstedt, Emelie Falk, Linda Kulle, Bashkim Neziraj, Mikaela Ramel och Martin Redhe Nord. Musiker: Edvin Fridolfsson, Tobias Johansson, Johan Mörk, och Carl Svensson.