TEATER. Uppsala stadsteater, lilla scenen: Tysk höst av Stig Dagerman. Efter en idé av Stig Hansén och Anna Takanen. Dramatisering: Stig Hansén. Regi: Anna Takanen.
Simon Reithner som Stig Dagerman tillsammans med Richard Turpin, Åsa Forsblad Morisse och Benjamin Moliner i Uppsla stadsteaters uppsättning av Tysk höst. Foto: Sören Vilks.
Föreställningen Tysk höst på Uppsala stadsteater har blivit en med emfas utförd hyllning till författaren Stig Dagerman. Det allra viktigaste blir därigenom återgivningen av hur pjäsens upphovsman upplevde, tog till sig och sedan gav litterär gestaltning av livsvillkoren för de efterlevande i ett sönderbombat land. Samtidigt som den fängslande uppsättningen lyfter fram en gripande medkänsla med de drabbade.
TIDSDIKTERNA med det gemensamma namnet Dagsedlar och den filmatiserade novellen Att döda ett barn har gett Stig Dagerman en bestående plats i det litterära medvetandet. Under senare tid har även romanerna fått en renässans. Men också skådespelen uppförs emellanåt. Att också reportageboken Tysk höst har givits en scenisk gestaltning beror inte enbart på bokens ämne, Tyskland efter kapitulationen 1945. Tankarna kring ett land i ruiner är i hög grad tillämpbara också på det bitvis ockuperade Ukraina. Den dagliga rapporteringen från det ryska anfallskriget åtföljs av filmbilder med utplånade städer, byar, fabriker och infrastruktur.
Boken Tysk höst var resultatet av ett uppdrag för Expressen och det fick stor uppmärksamhet inte bara i tidningen utan även när texterna samlades i bokform. Dagermans förmåga att besöka och berätta om ett land i ruiner och livsvillkoren för människorna blev lika mycket ett tidsdokument som en skildring där författarens litterära lejonklo avgjorde resultatet. När reportagen nu ges ut på nytt är det påfallande hur lite krigets brutalitet och grymhet förändrats sedan mitten på förra seklet. Även om utvecklingen av vapenteknologin, atombombshotet och villkoren för civilbefolkningen gjort dem ännu vidrigare.
NÄR UPPSALA STADSTEATER sätter upp Tysk höst i en dramatisering av Stig Hansén är förebilden givetvis den episka teatern, där Bertold Brecht är den store inspiratören. Men tillsammans med regissören Anna Takanen blickar han även tillbaka till den antika teatern, där man avstod från att öppet återge ruskigheterna. Men överlät i stället till en kör i uppsättningen att förmedla innehåll av det slaget. Ändå är det naturligtvis Simon Reithner i rollen som just Stig Dagerman som är spelledare och den hos vilken det berättande stoffet har sin utgångspunkt.
Han är journalisten som återger sin text men även utgör pjäsens sammanhållande länk. Det sistnämnda ger honom möjlighet att visa hur utsatt den verklige Stig Dagerman själv var. Den gången när han reste genom det sönderbombade landet. Nu lyser det överallt igenom hur drabbad han själv blev i sitt innersta av vad han upplevde. Och hur han med sin särskilda sensibilitet djupt inombords förmådde härbärgera skeenden och händelser, som han kom i kontakt med. Och genom sin ovanliga litterära förmåga i en klass för sig sedan återgav i en tidlös gestaltning.
TILL ALLT ANNAT kan man därför också se den här föreställningen som ett hyllande porträtt av en journalist i en klass för sig. Och det var, vill man gärna tro, en åtgärd av självbevarelsedrift som fick honom att tacka nej till den yrkesbenämningen. Att han under hanteringens gång också har sig själv att kämpa med och förmedlar en författares reaktioner visas öppet i några scener. Att Stig Hansén låter även denna dimension ingå, hör till den här pjäsens särskilda kvaliteter.
Annars bygger det mesta på det dokumentära underlaget. Samtidigt som även frågorna om skuld och ansvar hos den part som satte igång andra världskriget hör till det som lyfts fram med emfas. Det finns därutöver skäl att med författaren och regissören fråga sig hur man utmäter straff, när det är frågan om något som egentligen är en idé. Även om hälften av befolkningen understödde den. Syftet, som avnazifieringsdomstolarna hade, att med svält lägga grunden för en framtida demokrati ifrågasätts i föreställningen med rätta.
SCENOGRAFEN Tobias Hagström-Ståhl har för uppsättningen skapat en tidlös scenbild, som säkert kan gälla överallt där krig förekommer eller har efterlämnat sina djupa sår och drabbande spår. Spelplatsen är en provisoriskt uppbyggd järnvägsperrong, som inte bara hänvisar till det färdmedel som Dagerman tog sig fram med. Det för också tankarna till Holocaust och de många förintelsetransporterna. Och över huvud taget alla förflyttningar av både militär och därefter flyktingarna. Med åtskilliga fördrivna från sina gamla hemorter.
Den övriga rekvisitan ger även den accent och särskild tyngd åt, att iscensättningen i första hand ställer de här människoödena i centrum och hur de drabbas av krigets vedervärdigheter. Människor som på det inre planet knappast är ens hjälpligt ihopsatta. Och individer utan hopp, framtidstro eller ens livståga. Desto mera bittra och besvikna över sin tillvaro. Huvudsakligen sysselsatta med att överleva.
SIMON REITHNER GER genom sin skickligt genomförda, distinkta och med en hel del tryckstyra utformade rolltolkning som Stig Dagerman hela föreställningen ett aningen forcerat men ändå oavlåtligt fängslande porträtt. Den fysiska likheten med förlagan gör givetvis också sitt till. Som representanter för det tyska folket fullföljer såväl Åsa Forsblad Morisse, Benjamin Moliner, Richard Turpin och Malin Tengvard sina uppgifter med all den resonans återgiven, som behövs för att ge relief åt berättelsens innehåll och många bitoner.
De tre förstnämna fyller också en viktig funktion när de bildar framförandets kör. Malin Tengvard för sin del tillför ett fint balanserande kvinnoperspektiv. Sekunderad av alternerande Leonard Kulle och Knut Silver. Simon Steenslands musikinslag med stråke och orgelharmonium ger musikledsagning. Som ibland kan vara ironisk. Som vid några takter ur psalmen Härlig är jorden.
OM DEN HÄR INSTUDERINGEN tar någon ställning, är det för människors oinskränkta värde och rätt att leva. Utan förbehåll. Och den befinner sig därmed onekligen långt ifrån all brutal retorik och de grymheter som varje krig medför. Det som inte tog slut 1945.
Senast är det Rysslands överfall på Ukraina, som visat att krig och erövringståg inte är något som mänskligheten har lämnat bakom sig.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, lilla scenen: Tysk höst av Stig Dagerman, efter en idé av Stig Hansén och Anna Takanen, dramatisering: Stig Hansén. Regi: Anna Takanen, scenografi & ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl, kostymdesign: Patricia Svajger, komposition: Simon Steensland, koreografi: Ossi Niskala, dramaturg: Jonas Bernander, maskdesign: Agnes Krasse, regiassistent: Johan Bark. I rollerna: Åsa Forsblad Morisse, Benjamin Moliner, Simon Reithner, Simon Stensland, Malin Tengvard, Richard Turpin, Leonard Kulle/Knut Silfver.