TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Musikalen 9 to 5. Text: Patricia Resnick, musik & sångtexter: Dolly Parton, översättning: Linnea Sjunnesson & Fredrik Fischer, regi: Farnaz Arbabi.

Genom den nyskapade och tillagda rollgestalten Dolly Divine blir det som om Dolly Parton befann sig själv på Uppsala stadsteater, när man nu ger musikalen 9 to 5. Martin Rodhe Nord ger rollen en dominerande scennärvaro. Kanske är han som det berömda fåret helt enkelt klonad efter sin förebild. Som helhet har det blivit en föreställning, där de medverkande släpper loss så mycket det går. Med gott resultat.
BEHOVET FINNS lite varstans. Att skapa en smula ordning och reda på torpet. Nu handlar det om ett kontor. Och i det här fallet om att skapa mera jämställdhet på jobbet. Det är nästan som det var förr i tiden. Männen bestämmer och kvinnorna underordnar sig, tiger och lider. Fast bara nästan.
I Dolly Partons musikal 9 to 5 är det slut med den tingens ordning. Eller blir det innan skådespelarna lämnar scenen. Förutom att hon har ”extra allt”, som teatern skriver apropå musikalen i sin pjäspresentation. Är Dolly Parton sångare, låtskrivare och instrumentalist. Allt inom countrymusikens hägn. Också spridare av egna och andras barnböcker. Med detta en förkämpe för bildning och de ungas läsförmåga.
DÄRUTÖVER HAR hon givit namn åt ett klonat får. Och en asteroid. Många tänker nog även på hennes tuperade kalufs. Men kanske är det just till fåret tankarna går. Med den för den här uppsättningen nyskapade dragqueenen Dolly Divine. Och tricket i den antika teatern man eftersträvat. Genom att använda den rollen som dramats ”Deus ex machina”, oftast någon gudom, här både som berättare, spelledare och problemlösare alla kategorier.
För det är en del att ordna med under skeendets gång. Det ska begås en närodlad revolution. Arbeta hemifrån är inte uppfunnet ännu. Och allt annat som till för inte så länge sedan hörde tillvaron till. Romantiska drömmar, spänning som i den värsta deckare, kontorsrealism, vårt inneboende frihetsbehov. Som inte det räckte, politik, feminism, syndikalistisk socialism. Och, som sagt, även en inställd samhällsomstörtning i både teori och praktik.
FÖRESTÄLLNINGEN på Stora scenen i regi av Farnaz Arbabi bygger på ett teaterspråk som vänder sig utåt. Mycket händer i direktkontakt med publiken. Den goda stämningen är det som håller ihop de olika turerna. Också i det ”improviserade” mellanspel som får inleda andra akten. Naturligtvis röstas örhänget Jolene fram, när åskådarna får vara med och välja. Allt pågår för det mesta i högt tempo. Det är här som Martin Rodhe Nords Dolly Divine blir uppsättningens centrum. Även om man kan undra vilket skick hans stämband befinner sig i efter spelperiodens slut.
Men det är ändå ogörligt att inte falla till föga för den kraft och alla förvandlingar han låter rollen genomgå i sin dominerande scennärvaro. Man kommer att tänka på originalet, som knappast hade kunnat framställa rollen mera övertygande. Till dem som uppfyller sin givna plats med besked hör även Pia Johanssons Violet. I en gestaltning som tar större delen av skådespelaren breda register i anspråk. Måtte hon få fortsätta med flera roller framöver på Stadsteatern!
ÄVEN LINDA KULLE som Judy hör till de mera sammansatta. Med ett nyansrikt personporträtt som dröjer sig kvar efteråt. Och det när regissören lagt stor vikt vid hela kollektivet i den kontorsmiljö där handlingen utspelas. Detsamma kan sägas om Frida Öhrns Doralee, ytterligare en av profilerna den här gången. Men det är heller inte svårt att tycka om Mikaela Ramel. Som den trägna och lojala medarbetaren Roz. I sin stillsamhet och till det yttre anspråkslöshet ger hon en kontakt med den vardag, som trots allt ändå skymtar förbi lite då och då.
Det må vara att kvinnosynen, som den kommer till utryck, är av det nattståndna slaget. Ändå är dess främste företrädare, Alfred Tobiasson som kontorets chef, värd en särskild eloge. För hur han vågar sig ut i föreställningens ideologiska träskmarker. Hur hans ändalykt går till, vågar man nog inte ens tänka på. Vad Jeff Lindströms Joe har för sig med Violet under den korta lunchrasten får publiken dock lista ut själv. Annars saknas det inte situationer där alla medverkande släpper loss så mycket det går. Med gott resultat.
UNDER SKEENDETS GÅNG hinner man dessutom beta av för den här pjäsen viktiga frågor som självbild och tankar om människovärde. Där har innehållet knappast förlorat något i aktualitet. Och alltsammans i Jenny Kronbergs stiliserade men effektiva scenografi och Jonas Nyströms följsamma ljussättning. Orkestern, med Gustav Erlandsson Holmqvist som ansvarig, bidrar också från sitt håll till det tilltalande helhetsintrycket. Låt vara att instuderingen efter hand tappar en del av den inledande, sprudlande energin.
Att döma av publikuppslutningen, med utsålt under hela spelperioden, har teatern tagit tillbaka den terräng den gick miste om under pandemin. Och det är gott så!
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Musikalen 9 to 5. Text: Patricia Resnick, musik & sångtexter: Dolly Parton, översättning: Linnea Sjunnesson & Fredrik Fischer. Regi: Farnaz Arbabi, scenografi: Jenny Kronberg, kostymdesign: Lena Lindgren, musikalisk ansvarig: Gustav Erlandsson Holmqvist, musikalisk rådgivning: Henric Hammarbäck, koreografi: BamBam Frost, dramaturg: Jonas Bernander, ljusdesign: Jonas Nyström, maskdesign: Elin Bergström & Per Åleskog. I rollerna: Hanna Dorsin, Daniel Engman, Anna Fahlstedt, Pia Johansson, Linda Kulle, Jeff Lindström, Robert Noack, Mikaela Ramel, Martin Rodhe Nord, Dejmis Rustom Bustos, Norea Sandberg, Valia Sapouna, Pontus Simm, Alfred Tobiasson, Frida Öhrn. Musiker: Marcus Arborelius, Erik Berggren-Tarrodi, Måns Block, Natasja Dluzewska, Gustav Erlandsson Holmqvist, Torbjörn Fall och Alicia Jardine.