UR KULTURLIVET. Musik. Uppsala Konsert och Kongress: Brahms Requiem. Med Uppsala Musikklasser och Katedralskolans Extramusik.
Vinden river till i gräset och söker sig vidare ut över vattnet. Vår stund på jorden ingår i det eviga kretsloppet. Foto: privat.
Körverket Requiem av Johannes Brahms handlar om vår stund på jorden, som pågår ett tag men inte för evigt. Där finns allvar, medkänsla och tröst att hämta. För den som lyssnar noga. Konserten hos UKK i söndags kväll bjöd på ett välspelat och samtrimmat framförande på alla håll och kanter. Och en kväll som gav publiken rik och innehållsmättad behållning.
VINDEN RIVER TILL i gräset över vår sista viloplats. Tonerna, körklangen och instrumentalisterna möts i ett samtal om ljus och mörker. Vi lyssnar så nära vi kan komma till melodiernas färd mellan tillförsikt och förstämning. Så har Johannes Brahms dödsmässa, hans Requiem, blivit ett musikaliskt örhänge. Det kommer ofta till framförande.
Den här gången är det Uppsala Musikklasser åk 9 och en förstärkt extramusik från Katedralskolan, som tillsammans ger det innehållsmättade verket i Uppsala Konsert och kongress. Med solisterna Karin Dahlberg och Olle Persson. Konsertmästare är Anna Kroeker och dirigent Gunnel Haulin. Scenen rymmer hundratalet musicerande. Sångarna gör en välkoreograferad entré. Från två håll. Som vill tillflödet aldrig ta slut.
SALIGA DE SOM BÄR sin tyngd i livet, börjar första körsatsen. Med en rytm som i mödosam andning. Det gäller ju oss alla. Sorgen får sin närvaro. Också den tillhör de villkor vi har så ofattbart svårt att acceptera. Allt tar en gång slut. Att det måste vara så. Men bibeltexten försvarar ”Allt kött är som hö”. En liknelse bland många för att förklara kretsloppet. Som vi ingår i. Den som lyssnar riktigt noga kan här och var upptäcka klanger av folkmusik. Mitt i det pågående flödet, Brahms förankring i förebilder som lika gärna kunde vara våra uppländska, egna.
Man går till en början lite försiktigt till väga. Trevande och mjukt bland både stråkar och blåsare, som är det en vänskaplig hand som leder oss. Melodislingorna öppnar vår hörsel. Man önskar lite mera tryck. Men de milda tonfallen fortsätter. I en samklang mellan röster och instrument som väcker tillförsikt. Kanske förtröstan. Även slagverkarna dröjer på steget. Inte än. Tills alla tar i just där. ”Allt är kött”. Förgängligheten gäller allt levande.
SÅ KOMMER ett glättigare avsnitt, tonerna hoppar sig fram mellan musiker och körsångare. De får visa prov på vad de kan! En fläktande vind tränger ner från taket. Men det är en tekniker som kommit åt knappen för ventilationen. Så Olle Persson, barytonsolisten i det här framförandet. Han förblir lite anonym trots allvaret i budskapet. Vår stund på jorden är tillfällig och inte för evigt. I våra tankar lever de vidare, de som funnits före oss. Det talar till vårt måttlösa behov av tröst, som nog är oändligt och aldrig helt låter sig mättas.
Så finner de alla på scenen varandra, röster och instrumentalister. Innan det är dags för de underbara oboetonerna i fjärde satsen att bryta sig loss. Ta initiativet. De ljuvliga treklangerna upprepar sin tonbild, som för mig blir höjdpunkten i den här konserten. Karin Dahlberg i sin sopranstämma avslöjar sitt eget förhållande till rösten. Den blir ett fristående instrument. Och det är den ju också. Här med en klang fylld av stark eftervärme.
SÅ VÄLSPELAT och samtrimmat på alla håll. Och den månghövdade kören, lite ojämn beroende efter storleken på stämman, bär fram texten välartikulerat och melodisäkert. Vill man nämna några särskilt är det blåsarna. Det är hos dem det här körverket får sin verkliga bärkraft, i de melodislingornas välljudande genomslag.
Tempot var inledningsvis kanske i försiktigaste laget. Men sedan, intensiteten, nådde den en nivå som gällde det livet. Och det gör det ju också. I Johannes Brahms Requiem.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com