EN NY BOK: Mirja Unge: hundnätter (Norstedts)
Mirja Unge lyser upp sin värld och den blir synlig för läsaren i takt med att skrivandet fortgår. Foto: Kajsa Göransson
Det redan använda, lite slitna, inte alla gånger helt fräscha eller rentav skrynkliga. Ibland blir köerna långa. Men vad händer om vi tillämpar benämningen på människor. Mirja Unge tar med sig läsaren till de begagnades, slitnas och inte helt moderiktigas värld i sin i dagarna utgivna roman Hundnätter.
MIRJA UNGE HAR sin ficklampa i blicken medan hon skriver. Och lyser enbart upp det som händer. Att läsa henne är därför som att vistas i ett mörker, där det är nedsläckt runt omkring. Och bara det som syns i ljuskäglan märks. Var någonstans det äger rum får läsaren veta under hand. Likaså vilka människorna är. De befinner sig för det mesta i livsöden som sett ut så här ganska länge. Man kommer ibland på sig med att undra hur de står ut.
För nog har de blivit skadeskjutna i sina självbilder långt innan de får sin roll i berättelsen. Ibland har det gått i arv från tidigare generationer. Livet masar sig fram, all värdighet är på upphällningen. Känslomässigt befinner de sig under existensminimum. Det liv de har, får de av Mirja Unge. Hon är lite snål mot dem där. Det finns mycket ynkedom i hennes roman nu i vår, hundnätter. Att de alls får finnas, verkar nästan vara en ynnest från författarens sida.
ÄNDÅ LÄSER MAN den här boken både fängslad och med intresse. Så här ser bränslesnåla liv ut. De som tar liten plats, inte drar så mycket, inte hotar någon. Som saknar framtid. Närmare än så kommer man nog inte vad som finns kvar. När det enbart är nuet som gäller. Förmågan att alls överleva. Hos dem som aldrig får ett lånelöfte av banken. Överleva som ett sätt att leva. Naturligtvis händer allt ute i den svenska glesbygden. Man säljer det som trädgårdslandet, hönsen, ett par kor och några getter ger.
Om någon har en anställning, är det hos kommunen, i socialvården, den egna eller den som landstinget ombesörjer. Mirja Unge är en det korta perspektivets berättare. Medkänslan triggas. Fast hos dem som uppträder är det mera likgiltigheten som gäller. Om man nu alls kan tala om en drivkraft i sammanhanget. Uppgivenhet snarare, smutsiga glas och flaskor med starkt, en smula uppflammande lust. Lite arv från hippieepoken. Inte så noga med nåt. En gammal, rostig knappt körduglig bil som får sig en törn. Den nivån gäller även människorna.
MIRJA UNGE HAR uppmärksammats för sitt lite udda förhållande till språket. Det finns med också den här gången. Inte minst blir betoningarna viktiga, genom upprepningar, dubbleringar, genom meningsbyggandet. Dialogen som trots knappheten på ord avslöjar lika mycket, som andra behöver en tjock roman för. De flesta har aldrig kommit längre än till bygränsen. Några är återvändare från ett stadsliv. Lite lån av livsstil från olika håll. Några ovanliga f’örnamn vittnar om kontakt med yttervärlden. Ambitioner sisådär. Får även betydelse för händelselösheten. Antydningar om sådant som egentligen inte är tillåtet eller får finnas. Gör det ändå. Också läsaren dras in i ett liv på sparlåga i denna roman som lever i sitt språk.
Att göra den erfarenheten utgör även det en del av behållningen. Likaså att några säkert kan känna igen personlighetsbitar inom sig. Såhär kan liv också vara. Tillåtet. För nog är det just detta som utgör det övergripande. Alla sätt där någon form av liv kan komma till uttryck. Mirja Unge varken värderar eller moraliserar. Hon tillrättavisar inte. Det är inget karaktärsfel hos människor, som ser ut, lever eller luktar så här. Etiketter som maktutövning. Vår tids förakt för de avvikande. Nedåt, för svaghet. Kanske dem man menar med ”de kärlekslösa”. De också, har känslor och människovärde.
MIRJA UNGE STÄLLER SIG på deras sida, intill. Kanske kunde man tala om ”second-handmänniskorna”, nötta, slitna, knappar som kanske fattas, tendens till hål lite härochvar. Gammal lukt som inte vill gå ur. Skrynkliga. Inte senaste modet. Egentligen inget fel på.
Det som går så bra i andra sammanhang, kunde väl göra det här också. När det gäller människor. Mirja Unge undrar.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com