TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Teatersport – flams och trams med Pia Johansson & gäster
Pia Johansson och Linda Kulle i Teatersport med delar av teaterns rekvisitaförråd utlagt på bordet. Foto: Henrik Halvarsson
Teatersport på Uppsala stadsteater ger lämpligast möjliga inledning på det Valborgsfirande som börjar om någon dryg månad. Pia Johansson uppträder i suverän stil. Som coach, flockmamma och är en skådespelarkonstens allt i allo. Tillsammans med en ensemble i god form och spelglädje på scenen. Som hela tiden bara tycks tillta i styrka
DET VÅRAS, och Uppsala stadsteater lägger in en extra växel. Det är en dryg månad kvar till Valborg. Stadsteatern tar ut stämningen i förskott. Det är nästan ännu mera spelglädje än vanligt. Med fyndig, härlig improvisation. Och premiären visade med eftertryck att teatervännerna sluter upp och är med på noterna. Skådespelarna i god form. Med ett koncept som bör passa Uppsala som hand in handske. Kreativitet, påhittighet, säker närvaro i uppgifterna. Och utrymme för spännande utflykter i ögonblickets konst.
Det bästa: Pia Johansson ser till att publiken får en stimulerande förberedelse inför vad som väntar om knuten. Med sin spännvidd i uttrycken, rappa och eminenta gestaltningsförmåga. För hennes del började det med Arsenik och gamlas spetsar på Stora scenen i höstas. Man kan spekulera över hur mycket hon medfört med sin ankomst. En vitamininjektion i det större formatet säkert.
Den ena föreställningen efter den andra för utsålda hus. Att Pia Johansson numera har ett filialboende i grannskapet och därför kan lockas till nya engagemang, är givetvis en oskattbar tillgång. Med utvidgning av teaterintresset i släptåg till alla orter i landskapet.
FÖR EN DEL SKÅDESPELARE räcker det inte att stå på scenen och göra en roll. De vill ha ett eller flera egna ord med i laget själva också. Och ibland fylla hela spelrummet. De villkoren är giltiga för den uttrycksform som kallas Teatersport. Senare ledet kommer från tävlingsmomentet i det hela. Lag tävlar mot varandra. Mera meningsfullt än många av de underhållningskanalernas program som sänds i dag. Om vi ska vara noga, snarast barn-teve för vuxna.
Pia Johansson är exempel på en aktör, som behärskar det mesta inom skådespelarkonsten. Ena gången uppträder hon som överrumplande glädjespridare. Vid andra tillfällen som gestaltare av mera allvarligt utförda karaktärer. En av mina verkligt stora scenupplevelser var i det senare. När hon gjorde titelrollen på Stockholms stadsteater i Rainer Verner Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Där vistades hon stundvis i en utsatthet som gick så långt en människa kan nå utan att tappa greppet om tillvaron. Och tog sig sedan tillbaka igen. Till det gängse livet.
I DEN HÄR UPPSÄTTNINGEN är hon spelledare, coach, skådespelare och, i en och samma person, dirigent och förvaltare av det mesta som en scen kan rymma. God hjälp ger också Lennart R Johansson, en klippa i verksamheten redan hos Stockholms stadsteater. Så några aktörer utöver dem, som är på god väg att spela sig in i den uppsaliensiska teatergemenskapen.
Per Wickström med sin särskilda musikaliska profil tillkommer. Och Linda Kulle, Mikaela Ramel, Egon Ebberstein. Liksom Malin Tengvard, Gloria Tapia, Hanna Dorsin och Robert Noack med minst en fot inne i ensemblen. Utöver Wickström ytterligare några musiker, Erik Stern och Kettil Medelius. Ett stjärngäng, med andra ord.
OCH SOM PIA JOHANSSON får igång dem! Det här är teater som upphäver gränserna mellan det mesta. Nåja, nästan i varje fall. Hon är vallhunden som återbördar dem till flocken. Om de kommer på andra tankar. Hon peppar, lyfter upp sina kolleger. om någon, mot förmodan, visar tecken på att sacka. Scenen ser ut som ett uppflyttat rekvisitaförråd ur de nedre regionerna. Temperaturen är hög redan från början. Här och var går tankarna till Hasse och Tage. Kanske kan man också tala om en kollektiv regression i jagets tjänst. När lekhumöret tar kommandot. Hanna Dorsins pantomim med gaffeln håller högsta komikerklass!
Linda Kulles spel med ögon och grimaser går heller inte av för hackor. Malin Tengvard har god hand med sin lite stramare utstrålning. Egon Ebberstein är slängigt tonårsaktig, en viktig igenkänningsfaktor. Per Wickström sätter sig då och då vid pianot och spelar musik till musiken. Enda plumpen är ”talfelet”, som vetter en smula mot lyteskomiken. Hos publiken får ”Astrid” sitt själsliv genomlyst. Men det verkar sluta bra. Innan föreställningen är över.
Petra Brylander är tävlingsdomare med världens bistraste uppsyn. Sträng men rättvis, kanske. Så kan man hålla på. Och räkna upp den ene efter den andra. Och efteråt tänka på hur roligt man har. Våren må komma. När den vill. Uppsalapubliken är redo.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Teatersport – flams och trams med Pia Johansson och gäster. Idé och coach: Pia Johansson, ljus: Mikael Moritz, ljud: Ulrik Ågren. Medverkande: Lennart R Johansson, Per Wickström, Linda Kulle, Mikaela Ramel, Egon Ebberstein, Malin Tengvard, Gloria Tapia, Hanna Dorsin, Robert Noack, Erik Stern och Kettil Medelius