EN NY BOK. Johan Hilton: Den siste teaterdirektören. Berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur)
Johan Hilton (bilden) följer de laddade händelserna hösten 2017 och en bit in på 2018 i sin bok Den siste teaterdirektören. Foto: Viktor Gårdsäter
Det mesta i nyhetsflödet blossar upp och går sedan snabbt över. Riktigt så blev det inte hösten 2017 när uppmärksamheten riktades mot Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Johan Hilton följer flödet i sin bok Den siste teaterdirektören fram till slutet av februari året efter. Till allt annat finns det en mänsklig aspekt av det som hände. Ingen ska behöva ha det som Benny Fredriksson hade det då.
DEN SOM VARIT MED ett tag i tidningsbranschen vet att det som händer alltid blåser över. För en del inslag infaller sista förbrukningsdag, efter att det uppmärksammats intensivt, kort därefter. Annat dröjer sig kvar, blir till surdegar som tar längre tid på sig. Johan Hilton har gripit sig an en grannlaga uppgift, när han försöker ge en bild av vad som inträffade under några höstmånader 2017 t o m februari följande år.
Alla minns vi metoo-tiden med dess förhöjda tonlägen och allt gammalt byk som skulle redas upp. Allt på en gång. Med förgreningar bakåt i tiden. Flera decennier. Då ordet nej på sätt och vis avslutade en utveckling som pågått sedan p-pillren kom på 1960-talet. Med nya och öppna normer i relationer och samlevnad. Upprop och enkäter, sociala medier och vittnesuppgifter av skilda slag förde med sig moraliska överväganden om ansvar, skuld och skam. Det mesta fortsatte nog som vanligt. På samma gång som åtskilligt annat drogs in i problematiken. Som nog egentligen inte hade där att göra.
UPPMÄRKSAMHETEN har också visat att det varit lätt att trampa fel i dessa frågor. Gränserna har varit flytande mellan gamla oförrätter, maktanspråk, orättvisor. Och allt som hör dit. Mycket kom upp till ytan. De fanns också dem som drabbades oförskyllt i den ofta hårdhänta hanteringen. Man kunde få intrycket att det som hade med empati att göra hade avförts från dagordningen. Johan Hilton skriver om den här tiden i boken Den siste teaterdirektören med Stockholms stadsteater som utgångspunkt. Och med dess dåvarande chef Benny Fredriksson i blickfånget. Han har gått till läggen, intervjuat, försökt hitta argument från flera håll för att uppnå en balanserad framställning. Så långt nu en sådan är möjlig. Där så mycket känslor är inblandade. Många av de berörda har kunnat uppträda och delta i skydd av anonymitet. Och en del bytt sida under ärendets gång.
Det går att läsa den här boken som en sociologisk roman eller en teaterhistoria om delar av den stockholmska scenkonsten mellan 1960 och 2020. Det skönlitterära ligger främst i återgivningen av Fredrikssons barndom, skola och uppväxt. En kamrat och dennes familj blev ett slags vägvisare för honom till ett liv i bildning, konst och kultur, som inte fanns i det kulturellt påvra hemmet. För det senare kan jag tänka mig att Johan Hilton, liksom jag själv, har Stig Dagermans Bränt barn som en av sina favoritböcker. Där finns flera likheter. Det skönlitterära greppet kännetecknar även mycket av det som kommer senare. I en blandgenre som ligger dagboken nära, reportaget och överlag är sammanställt med filmens klippteknik som mönster.
DEN SISTE TEATERDIREKTÖREN är en välskriven bok, rapp i språket och smidig i scenväxlingarna. Den har också ett läsarvänligt, högt tempo. Kanske för att innehållet emellanåt kan påminna om en thriller. På samma gång återges teaterns skiftande dialekter och moden under den här tiden. Med allt från gruppteaterns och frigruppernas era till institutionsteatrarnas centrala roll. Och i det senare intar just Stockholms stadsteater en särställning. Jag var själv med och följde utbudet, vilka sätt att göra teater och idéerna som kom i en strid ström. Som brukare. Som man säger i bibliotekssammanhang. Föreställningar, program kring teater, och biennaler och mycket annat avlöste varandra.
Utöver det som hände och syntes på scenerna fanns också arbetsvillkoren bakom produktionerna. De som kom att manifesteras genom händelserna som nu återges i Hiltons bok. Här finns en frispråkighet hos de medverkande, och då mest skådespelarna, som kan bli föremål för granskning när opinioner och åsiktsbildningar ställs i förgrunden. Åtskilligt av detta känner vi redan från de kontexter där de ursprungligen förekom. Nu är det mesta samlat på ett ställe. Det är en översikt som innebär att mycket av argumenten nagelfars betydligt tydligare än när de först formulerades. En hel del av detta hade säkert fog för sig. En så stor arbetsplats som en stadsteater med dess många yrkeskategorier, utöver den ofta uppträdande och kända ensemblen, rymmer givetvis en uppsjö av åsikter och kommentarer till hur fögderiet sköts.
ÄNDÅ KAN DET med några års avstånd till det som ägde rum, ställas frågor och anläggas andra infallsvinklar, som nog borde ha varit med redan från början. Vilka följder för svaren på frågorna som ställdes fick det förhållandet att alla gav sina meningar under anonymitetsskydd? En fråga för den deltagande pressen är givetvis vilka kriterier som används när man åtskiljer skvaller från sakliga, opartiska nyheter. I sammanhang där konkurrensen är så hård som på en teater, där de stora rollerna trots allt ändå är begränsade till antalet, ligger det nog i sakens natur, att de förfördelade härvidlag kan uppbåda hur starka och långvariga känslor av bitterhet och besvikelse som helst. Går det över huvud taget att mäta det som opinionsinstitut är ute efter med metoder som handlade det om hur olika grupperingar formerar inför ett riksdagsval eller under mellantiden? Eller liknande. Är när allt kommer omkring teaterfolket inte ändå av en sort för sig? Där man måste ta till annorlunda medel och dessutom använda kompletterande verktyg om man vill veta hur de står i viktiga frågor. De är ju yrkesmässigt tränade i känslokontakt och utlevelse.
Likaså är nog stämningar väldigt svåra att fånga i ord utan att hamna i luddigheter eller vaga och oklara värderingar och begrepp. Alla som finns mellan ytterpolerna. Sjukskrivningar kunde vara ett kvantifierbart mått. Men för vad? Åtskilligt hamnar rimligen helt under den radarn. Jag brukar säga, att under min tid som kulturredaktör på UNT hade jag lika många överordnade som Uppsala stadsteater hade chefer. Det var inte tänkt som en lustighet. Men uppfattades ofta så. Också hos oss varierade stämningar, attityder, trivsel, grader av stimulans, möjligheter att bli sedd, uppmuntran och – i några fall – ifrågasättande kommentarer till mitt arbete många gånger under dessa 30 år. Som det väl går till på alla arbetsplatser. Därmed sagt att jag inför boken ställer mig tveksam till en del av metod och innehåll. Men på intet sätt vill blunda för att människor farit illa. I synnerhet inte de som ger mig det bästa som finns: Teater.
ÅTERGIVNINGEN i boken av förloppet bygger utöver egna intervjuer och samtal med många berörda. Och på den officiella utredningen som en konsultbyrå genomfört. Med samma resultat som när Strindberg återvände i samband med Giftasprocessen från Lund till Stockholm. Då alla tidningar lät meddela ”frikänd”. Det finns särskilt en period under tiden som nog borde ha granskats bättre. För att ge ett konkret exempel. Där det går
Kajsa Bergström Feiffs omslag till Den siste teaterdirektören.
väldigt fort. Mycket känns oklart. På motsvarande sätt finns det en hel del oklarheter och frågor, och inte så få, som aldrig preciseras eller ens besvaras.
Vad redovisningen därutöver visar är hur gruppdynamik fungerar. Och i dagens värld även sociala medier. Med en hel del faror och fällor. Där finns också exempel här och var på en brutalitet där det verkar som att den enskildes samvete eller rättskänsla inte hade mycket att sätta mot. När gruppen bestämmer vad som är sant eller bör ifrågasättas. Mellan 21 och 27 november. Mycket känns oklart och den veckan var ändå en av de mest avgörande.
SJÄLV VAR JAG på Stockholms stadsteater under de här åren så ofta att jag nästan ”bodde” där. Ibland tre gånger på en vecka. Mitt eget perspektiv är kritikerns och besökarens. Ibland tänkte jag att det här var mitt sätt att leva på jorden. Sämre platser finns för sådana känslor. Min egen kontakt med teaterchefen var framför allt höstsamlingarna. Men allra mest premiärerna som stod som spön i backen de åren. Snabba möten med några ord som utväxlades, ett handslag, en ögonkontakt då och då. Det varma leendet. Några gånger satt jag i stolen bredvid Benny på premiären. Vi utbytte några ord, men han var alltid noga med om inte armlängds så i alla fall en armbåges avstånd. Som jag också behöver för mitt antecknande. Jag tyckte Benny var bra.
Någon definitiv bok om händelserna den där hösten eller om Benny Fredrikssons teatergärning är Den siste teaterdirektören inte. Snarare en exempelsamling på hur gruppdynamik följer sina egna spår och lagar. Ingen ska behöva ha det som Benny hade sin sista tid i livet. Det tror jag att de flesta av oss kan vara överens om.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com