En dotters kärlek

EN NY BOK Åsa Beckman: Kulturbarn. Att växa upp i skuggan av en författare. (Norstedts)

Åsa Beckman berättar i sin nya bok Kulturbarn om hur det var att växa upp i en familj med en pappa, som var storförbrukare av allt syre. Hennes pappa var författaren Erik Beckman. Som skapande ande behövde han stort utrymme. Familjen utvecklade ett medberoende till de kreativa anspråken och behoven som inte alltid var till barnens bästa. Med exempel från liknande förhållanden också hos andra författares ätteläggar, står den egna fadern dock i centrum. För vad som tveklöst måste kallas en dotters kärleksförklaring till sin pappa.

MAN BRUKAR SÄTTA en 50-årsgräns för författare. När man bedömer deras möjlighet att leva vidare i sina verk. När de själva är döda. Under sin livstid hyllade, lästa och uppmärksammade diktare hamnar ofta i medieskugga och därmed glömska, om böckerna inte kommer ut i nya upplagor. Eller på annat sätt lyfts fram i den kulturella turbulensen.

Det får väl sägas ha drabbat den på sin tid i stora upplagor utgivne Olle Hedberg. Eller hans en gång om läsarnas gunst främste konkurrent, Fritz Thorén. Andra som kan nämnas är Irja Browallius, Alice Lyttkens eller Dagmar Edqvist. I bästa fall har biblioteken deras verk undanstoppade i sitt magasin.

VILL MAN NÄMNA någon som är på väg att passera den magiska gränsen, men med bibehållen position, är det Sven Delblanc. Han är just nu föremål för en renässans och nyutgivning i det stora formatet. TV har gjort sitt till. Men säkert också uppmärksamheten från  litteraturexperten Lars Lönnroth.

Andra har fortsatt att behålla sin plats i det litterära medvetandet. Ibland genom vad som kallas herostratisk, dvs knappast välvillig, uppmärksamhet. Det har Sven Stolpe råkat ut för. Och under senare tid Jan Myrdal. Här är det närstående eller efterkommande som sett till att både rykten och minnen lever vidare.

DEN I DAGARNA UTGIVNA långessän Kulturbarn, med undertiteln Att växa upp i skuggan av en författare,  har en motsvarande men motsatt funktion. Den är skriven av biträdande kulturredaktören på DN, Åsa Beckman. Det är en liten, till det yttre okomplicerad bok. Men fylld av innehåll, ända upp till kanten. Hennes pappa, Erik Beckman, som avled för drygt 30 år sedan, befann sig i sitt skapande i den modernistiska och experimenterande litterära traditionen. Där har han en given plats i vår svenska litteraturhistoria.

Den får ytterligare näring av den här volymen. Och det från inte helt vanliga utgångspunkter. När den skildrar hur barn till stora, skapande andar får sina liv bestämda och påverkade av just, att växa upp i en betydelsefull konstnärs närhet och skugga. Men Åsa Beckman riktar även blicken till motsvarande företeelser hos andra författare och deras omgivning. Gemensamt för de beskrivna relationerna mellan far och barn är i de flesta fallen sådant, som vanligtvis betecknas som att det har lämnat en del övrigt att önska.

DET GÖR KANSKE de flesta uppväxter. När de granskas genom barnens ögon. Åsa Beckman använder som ett slags metod termen ”medberoende”. Det är ett sentida begrepp, som öppnar för infallsvinklar till familjelivets anatomi. Tala om hur nya språkspel öppnar verkligheter med vad som vi tidigare bara anat! Men inte förstått! Om beroende, närhet,  lojalitet och tillhörighet.

Det är inte minst detta sätt att närma sig ämnet som gör Kulturbarn så intressant. Familjens påtagliga närvaro, som ännu ett sätt att förstå författarskap. I ljuset av ett ömsesidigt förhållande. Där även barnen påverkar och dras in och med. I extrema fall, kanske allra påtagligast hos de största diktarna, får givetvis även barnen vara med och betala priset. För vad som kommer ur och blir resultatet av den kreativa verksamheten.

PARADEXEMPLET är Thomas Mann med hustru Katja och familjen med de fem barnen. Där alla direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet fick sina liv avgjorda av den store Litteraturpristagarens ande. Såväl i egenskap av arbetsmaterial som hur tillvaron för var och en sedan formades. Annars är berättelserna hämtade från närmare håll med svenska företrädare. Stig Claeson, Pär Lagerkvist och David Lagercrantz är några. Jörn Donner, Jan Myrdal, Sonja Åkesson och Kerstin Thorvall andra. Det finns fler.

Åsa Beckman har närläst och tagit till sig deras framställningar, ur egna och andras perspektiv.  Det vidgar horisonterna långt utöver de personliga och privata erfarenheterna. I det sistnämnda, med Åsa Beckman själv, mamma och syskon ryms dock det sammanhållande stoffet.

DET SENARE ÄR också satt i här lättillgänglig kursivstil. Vilket är en värdefull markering för vad som står henne allra närmast. Och frågorna om integritet, ansvar och sanning finns med. Som författarens maning till sig själv. Respekten är inte överdrivet hållen, men ändå tydlig. Huvudgestalt är trots allt en människa som länge intagit den kanske största delen av och varit den viktigaste personen i hennes liv.

Till det man även läser med förhöjd uppmärksamhet hör det i de olika sammanhang inte oväsentliga arbetsrummen. Att Erik här hade ett eget rum, till bräddarna fyllt av böcker, anteckningar, papper och sig själv är uppenbart. Men det var också en plats för magi, allt det oförklarliga som också ingår i all kreativ verksamhet. Det man dock saknar en smula, är några utblickar till Eriks egen uppväxt och därmed pappans hemförhållanden. Erik Beckmans pappa var präst. Och det kan knappast ha gått så här spårlöst förbi.

ATT DOTTERN AVSTÅR från att ens med ett uns moralisera, när hon berättar ska räknas henne till godo. Sådant har vi nog av i andra sammanhang. Men hon sticker ändå inte under stol med det mörka och dova som också det hörde till författarfamiljens vardag. Tänkvärd är annars hennes fråga. Om hur barn till skrivande personer själva kan välja att bli författare. Den diskussionen avstår jag från att lägga mig i här. Likaså från att referera något om de olika exemplen, utöver pappa Erik, som förs till torgs. De har läsaren störst nöje av att möta oförberedd.

Det är inte långsökt att se Åsa Beckmans behändiga bok som en dotters kärleksförklaring till sin pappa. Sedan kan man förhålla sig till den helt efter eget skön. Och egna preferenser. Det går att läsa den som en indirekt författarskola. Man kan ta den till sig som en lärobok i författarpsykologi. Eller helt enkelt bara tycka om Kulturbarn. Jag låter nog det sista alternativet bli mitt eget val.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com