UR KULTURLIVET-musik. UKK: Blockflöjt i centrum. Uppsala Kammarorkester, dirigent: Simon Crawford-Phillips, solist: Anna Petrini, blockflöjter.
Anna Petrini är suverän, när hon avtäcker hela registret av vad hennes blockflöjter förmår. Foto: MiU.
Det var allt från klanger från skilda håll till en musik som kryddas av vad en leksakslåda kan innehålla i torsdagskonserten hos Uppsala Konsert och Kongress. Solisten Anna Petrini visade övertygande prov på hur mästerligt hon trakterar sina blockflöjter. Avslutningen med en symfoni av Felix Mendelssohn var lättsam och luftig. Men kunde gärna ha fått en mera sammanhållande tolkning.
DET BLEV EN KVÄLL i klangernas tecken, Musik i Upplands konsert på torsdagskvällen i UKK. Däri inräknad också blockflöjten, som var solistinstrumentet vid det här tillfället. Dess status varierar en smula. Blockflöjten svarar ofta för unga människors första egna kontakt med levande musik. Intresset varierar. Ofta byts den smala tingesten med fingrar som täpper till små hål snart ut mot mera ”vuxna” instrument. Även om både piano och gitarr kan komma i fråga i dess ställe.
I publiken ingick den här gången åtskilliga, som man väl kan tänka sig har gjort sina första musikaliska lärospån med just blockflöjten. Den är hanterbar, för det mesta redan från början. Och att åstadkomma enkla melodier samtidigt som noternas värld öppnas ska inte underskattas. Den här gången var en virtuos på instrumentet huvudperson vid konserten. Anna Petrini, som är mästerlig på att hantera såväl den vanliga sopranflöjten som dess lite större syskon.
MEN DET BÖRJADE med Jean Sibelius och dennes Cassazione för liten orkester. Den inleds av klanger fördelade mellan blåsare och stråkar. Innan de förbiilande melodierna tar form. Där samlas ljud från de mest tänkbara håll, möts, skiljs åt och stannar till vid knappt hörbar piccicato. Det är musik som växlar i styrka mellan strängar och blås. Innan stycket efter en dialog mellan flöjt och oboe klingar bort. Musik alltså, som kräver aktivt lysssnande. När tonspråket hela tiden utmanar publiken, att själv håller samman enskildheterna.
Ändå gav det en bra inövning i vad som komma skulle. Kvällens höjdpunkt Lotta Wennäkoskis Zeng för blockflöjter och stråkar. Bara de senare stannade kvar på podiet. Medan övriga avtågade. En nyckelroll i framförandet fick förutom blockflöjtsolisten Anna Petrini även slagverkaren Christer Ferngren. Han hade en hel leksakslåda till sitt förfogande. För de i konsertsammanhang annars inte vanliga ljudkällorna studsboll, leksaksflöjt med inbyggd dragmekanism. Om man drar den upp och ner låter det som en brandbil. Huruvida det var en såg eller cymbalen han spelade på med stråken i detta ljudfyrverkeri var svårt att se. En hammare kom också till användning. Även musik kan inrymma ett visst mått av ironi!
MEDAN PETRINI höll till i ett begränsat tonomfång med flöjten, kom tonerna som nästan framlockade av sin egen tyngd. Direkt, rakt på eller glidande. Tillsammans med ”leksakerna”. Dirigenten såg till att takten var oklanderligt iakttagen, viktig för att hålla ihop denna sorts musik. Och Anna Petrini gav hela framförandet en ytterligare accent. Genom sitt eget vaggande. Till de ljusa, genomträngande tonerna från instrumentet.
Mycket liknade årtidsaktuellt fågelkvitter. På riktigt nära håll. Stråkarna bildade en ljudmatta. Och solisten blåste obekymrat vidare. Vad kunde hon annat göra? Som stämledare i denna lätt kaotiska men publikbetvingande komposition. Upphovspersonen själv, Wennäkoski, var närvarande och fick efteråt en egen välförtjänt applåd.
OCH FÖR SOLISTEN VÄNTADE sedan en flöjtkkonsert i F-Dur av Vivaldi där dirigenten deltog med cembalospel. Lite vagt i konturerna var det nog och framfört med milda anspråk. Efter hand dock tydligare i andra satsen. Sedan fanns det pulserande och svepande på plats. Som man förknippar med denna tonsättare från en musikepok, barocken, där det kan svänga ordentligt.
Även i konsertens avslutning gick det att se, att tonstyrkan har en framträdande plats i dirigenten Simon Crawford-Phillips syn på hur kompositioner ska tolkas. Det var i Felix Mendelssohns Symfoni nr 4 i A-Dur. Här fick det lätta och luftiga anslaget ange greppet. Och nog hade man utan invändningar velat höra en mera sammanhållen tolkning. Mendelsson flyttar här tyngdpunkten mellan de olika instrumentgrupperna och gärna kunde de ha haft en tätare anknytning till varandra. Klangerna hann inte riktigt med och kunde ha fått ligga kvar tiondelen av ett ögonblick längre. Det blev en lite andfådd första sats. Det märktes också att det uppdrivna tempot inte var till kompositionens fördel i de följande satserna.
LITE VÄL OPERSONLIGT kan man tycka. Det ingår ändå ett mäktigt och bärande tilltal här. Som uteblev. Det som saknades var den böljande pulsen i stycket. Medan musiken pågår. Som långa vågor i rörelse. Det som nog ger kompositionen dess karaktäristiska klangfärg. Det är ändå en symfoni. I slutet dock, med valthorn ett par gånger, hittade framförandet fram till både klanger och en rymd. Som finns där hela tiden. Det var då det kom i fas med sig själv.
Fjärde symfonin har som smeknamn ”den italienska”. Men Italien är inte enbart sol, karnevaler och ett lättsamt liv. Det som kompositören, enligt ett citerat brev, sa efter en vistelse där. Han var själv aldrig riktigt nöjd med symfonin, filade på den utan att hitta lösningen. Kanske hade en Fellinifilm givit honom den inspiration han saknade. En mera sammansatt palett? Det får vi aldrig veta.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala Konsert och Kongress. Blockflöjt i centrum. Jean Sibelius: Cassazione op 6. för liten orkester. Lotta Wennäkoski: Zeng för blockflöjter, slagverk occh stråkar. Antonio Vivaldi: Flöjtkonsert i F-dur. Felix Mendelssohn: Symfoni nr 4 i A-dur op.90, ”Den italienska”. Dirigent: Simon Crawford-Phillips, solist: Anna Petrini, blockflöjter. Uppsala Kammarorkester, konsertmästare: Brusk Zanganeh.