TEATER. Löfnäs gård utanför Sundborn: Har vi kapacitet, Madame? En poetisk föreställning om samtiden. Text och musik: Staffan Westerberg, Maria Sundbom, Maurits Elvingsson och Martin Sundbom. Regi: Maria Sundbom och Maurits Elvingsson.
Maria Sundbom och Maurits Elvingsson gör entré genom golvet på logen i den på skådespelaruttryck så mångskiktade föreställningen. Foto: Teater Löfnäs loge.
Under vår just pågående, intensiva sommar visas föreställningen Har vi kapacitet, Madame? på Löfnäs gård utanför Sundborn i Dalarna. Det är en teaterrevy med bred kontaktyta mot publiken. Med rikt skådespeleri av Maria Sundbom och Maurits Elvingsson har det blivit en upplevelsefylld och med många olika tonarter, finurligheter, fysiska utspel och finstämd poesi försedd föreställning. Alla som befinner sig i närheten, inom många mils omkrets, bör inte försumma att ta del av denna minnesvärda teaterkväll, skriver Bo-Ingvar Kollberg i sin recension.
EN AV SOMMARENS VACKRASTE kvällar. I en av årstidens vackraste trakter. Det spelas teater på Löfnäs loge, belägen strax söder om Sundborn. Den plats i Dalarna som genom Carl Larssongården blivit ett begrepp och ett ideal och resmål för mångas drömmar och längtan. Den gamla gården Löfnäs har idag varken lantbruk eller djurhållning. I stället har man tömt ladugården och i dess lokaliteter byggt en teater på höloftet. Röjt upp, snickrat och målat, byggt trappor. När sommaren är som intensivast ger man föreställningen Har vi kapacitet, Madame?
Texter av teatertrollet Staffan Westerberg ingår i underlaget. Men av skådespelarna är även Maria Sundbom leverantör. Tillsammans med musik av Martin Sundbom. Det har blivit en teaterrevy med musik och dans och en bred kontaktyta mot publiken, både den vana och ovana. Och en kväll fylld med berättelser, satir, kommentarer till den eländiga kulturpolitiken och det kaos som brukar gå under namnet samhället. Det är en väl genomtänkt föreställning. Sketcher växlar med sånginslag. Och snillrik och finstämd poesi. Däremellan interiörer från vårt tilltufsade kulturliv.
SCENOGRAFIN ÄR finurlig. Med en mobil scenöppning på scenen, som flyttas i sidled. Ibland sker entréerna nerifrån, genom golvet. Emellanåt flyttar man upp spelet, så nära taket det går att komma. Musiken flödar ur högtalare. Talscener blandas med sångframträdanden. Och publiken är mer än gärna med på noterna. Skådespelarnas självironiska distans till innehållet är hela tiden närvarande. Det är tilltalet som revy som bestämmer framförandet. Och skådespelarna låter de fysiska uttrycken flöda. Deras olika temperament får reglera trycket och avgör närvaron på scenen.
Staffan Westerbergs ande är närvarande och svävar över det mesta. Men nog har ladugårdens eget spöke också flyttat in i skeendet. När djuren nu inte finns där längre. Staffan Westerberg är med i framförandet via sin röst. För den åldrade histrionen är det frågan om hans egen, privata ”vidareresa”. Det handlar på så sätt även om livsnivåer i allas vår tillvaro. Där finns allvaret. På slutet blandar sig rentav ett par änglar in i förloppet. Där finns en underjordisk bunker. En livs levande glödlampa får göra en egen roll. Det är en säker text. Ibland i mjuk poesi med maskrosfrön som sprids för vinden.
DE BÄGGE SKÅDESPELARNA visar prov på vilka breda register de besitter. Alltifrån det som har cirkusanslag eller är inlägg i debatten om villkoren mellan stad och land. Där finns det skillnader. Det vet vi alla. Dräkterna är i flera fall återbruk, vilket bara förstärker autenticiteten. Och själva företräder både Maurits Elvingssson och Maria Sundbom lite olika spelstilar. Mauritz är en smula försynt i såväl mimik som kroppsspråk. Medan Maria ofta drar på och med eftertryck visar vilka utförsgåvor hon har som komedienn. Men hon kan också vara lite illmarigt slug och tvetydig. Samtidigt bitsk och då och då ett yrväder.
Det är hon som är pjäsens Madame, en fransk chanson kan man tänka. Där Ulla Sjöblom en gång befann sig. Samma nivå här. Och Maurits blir fransosen med röd basker på sned. Det är bara gauloisen som fattas! Fast på en loge röker man inte. Mycket blir också exempel på att bli sedd, i olika tappningar och formationer. Maurits är svårslagbar som våp. Dialekterna sträcker sig över både skånska, värmländska, småländska och svenska med slavisk brytning. En fågelholk får lite oväntat tjänstgöra som baby. Staffan Westerberg röst gör sig påmind med frågor om sin ”resa vidare”.
FÖRDELEN MED att vara två blir lite av hela iscensättningens ärende. Och det kan behövas i vår i så många fall splittrade tid. Men hela teaterrevyn är på sitt sätt ett budskap som heter duga. Att göra teater utifrån så gott som enbart de egna utförsgåvorna, den egna kärleken till teatern, allt var man har av egen kapacitet. Den finns lika mycket hos Madame som Monsieur i hela föreställningen.
En utflykt till Löfnäs loge under speltiden bör ingen försumma, antingen man är närboende eller blir tillrest. För det är en angenäm utfärd till för det mesta en minnesvärd upplevelse som väntar. Andra avfarten efter Coop och så söderut. Här finns livskvalitet och en livsnivå, som ingen bör försumma att bli delaktig av. Plakatet med ”hej då*” på slutet är ett citat från Kristina Lugn. Men inte för alltid, väl? Nästa sommar är det nog dags igen!
Sommarteater på Löfnäs gård utanför Sundborn: Har vi kapacitet, Madame? En poetisk föreställning om samtiden. Av Staffan Westerberg, Maria Sundbom, Maurits Elvingsson och Martin Sundbom. Regi: Maria Sundbom och Maurits Elvingsson, Kompositör och regiöga: Martin Sundbom, På scen: Maria Sundbom och Maurits Elvingsson. Teaterdirektör: Lars Sundbom.
Ur Kulturlivet-konst: Carl Larssongården i Sundborn.
En promenad i trädgården vid Carl Larssongården i Sundborn ger vyer som stämmer väl in i den natur som man förknippar med konstnären själv. Foto: Sidstycken.com
MEN SUNDBORN ÄR, som bekant, inte bara teaterladan vid Löfnäs gård. Utan också en vallfartsort till skönhet, stil och livet som det i benådade stunder kunde vara. Så långt ifrån en del av Strindbergs skådespel man kan komma. Eller de frågor som Lars Norén ofta återvände till i sin dramatik.
Här var de bosatta Karin och Carl Larsson. Hemmet har besökare året runt. Och är, när allt kommer omkring, ett äreminne över konstnärens hustru. Det är hennes hand som sett till att enbart upplevelsen att vara där, blir en påminnelse om ideal, vilkas genomförande ligger inom en människas räckvidd. Även om Karins begåvning i det avseende var extraordinär. Att sikta mot himlen om man vill nå skogsbrynet, lyder ett bekant ordspråk.
CARL LARSSONGÅRDEN är fortfarande bebodd. När besökarna tillåts komma in får den ordinarie besättningen flytta ut. Men huset används till vad det är avsett. Hela området där det ligger är också ett omtyckt besöksmål. Att vandra runt, bekanta sig med trädgården, titta ut över vattnet eller som den här sommaren utöka närvaron med ett besök i konsthallen. Där visar man Mera fröjd af Lifvet, som är namnet på en utställning med verk av Carl och Karin Larssons vänner.
Huvudbyggnaden, med själva hemmet, är dock den självklara huvudmagneten. Och här möter man mera än annat den Karin som såg till att miljön äger en sådan attraktionskraft. I en del avseenden var det nog ändå hustrun som var den största av de bägge konstnärerna. Inte minst som tecknare. Hennes målande går heller inte av för hackor. Vandringen sker gruppvis genom byggnaden och stannar till både på nedre och övre planen. Det är inte svårt att tänka sig vilket liv och kiv som fanns där med tanke på de många barnen. Själv blev Carl upptäckt för sin talang i skolan. En milstolpe han delar med Anders Zorn. Och många andra sedan dess.
MATSALEN MED sin räcka lexikon för att snabbt kunna lösa uppkomna tvistefrågor, påminner mig om den roll jag fick spela under de första åren som kulturredaktör på UNT. Jag fick telefonsamtal där jag skulle tala om det rätta svaret på frågor där den som ringde hade kommit i delo med sin omgivning. Men allt i konstnärshemmet bär tydliga spår av en för oss flesta kanske onåbar känsla för livets skönhetsvärden. Carl Larssons eget boksamlande leder tankarna till hans egen barndom och uppväxt och hur han sökte kompensation för allt han var tvungen att skaffa sig på egen hand. Utan vuxenstöd under de åren.
I den stora ateljén uppehåller sig guiden särskilt vid den på sitt sätt kontroversiella Midvinterblot, vars öde knappast stärkte konstnärens självförtroende. Men också alla tillbyggnader av det ursprungliga huset får stort utrymme i vandringen genom hela det fullpackade minnesmärket.
Ur Kulturlivet – konst: Zornmuseet i Mora.
ÄVEN HOS ANDERS ZORN och i dennes forna hem i Mora, som också det är ett museum, finns många spår av en för de estetiska aspekterna av tillvaron vårdande hand. Maggie Ahlbin, som är ciceron för visningen, fyller sin uppgift på föredömligast möjliga vis. Vet att nämna det allra viktigaste och gör det på ett alltigenom fängslande sätt. Per Svensson skrev häromåret en bok om Zorn. Där han inte försummade att utelämna någon enda av samtliga dåligheter, som Zorn var ute på under sitt alltför korta liv. Här och nu handlar det i stället om liv och konst i ömsesidig förening och belysning.
Siljan är aldrig långt borta i genomgången, så inte heller vistelserna på Dalarö, i Paris, i New York eller de många andra amerikanska adresserna. Men även allt arbete Anders och hans hustru Emma lade ner för bygden har visat sig lika bestående som konsten. Intressant är också hur makarna förhöll sig till sina för hemmet anställda. Här fanns ett sällan uppmärksammat socialt engagemang. Långt ifrån självklart för samtiden. Selma Lagerlöf har ofta skildrats från sådana utgångspunkter. Någon borde ägna sig åt att utforska vilket pionjärarbete Emma och Anders bedrev i de avseendena. Där finns åtskilligt att hämta.
MEN VIKTIGAST ÄR givetvis konsten. Museets utställning med målningar, akvareller, skulpturer och etsningar. En del naket, förstås, och många exempel på porträttkonsten. Men framför allt framställningar av vattnet och återgivningen av vågornas rörelser. Så suveränt utfört med färg och pensel och en ljuskänslighet som är få förunnad. De motiven är värda en lång stunds begrundan.
Från början färg ur tuberna och en palett, en konstnär som blandar efter sin egen ingivelse. Och låter penslarna och en säker hand göra resten. Det är i de ögonblicken ett geni visar sin storhet. Som Anders Zorn, den kanske allra störste vi haft av vårt lands alla konstnärer genom tiderna.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com