TEATER. Dramaten, Stora scenen: Shakespeares “Lear” av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter. Översättning: Magnus Lindman.
Foto: Sören Vilks.
Tre timmar av fest och det allra bästa teatern har att ge. Det är Dramatens uppsättning av klassikern Kung Lear. Regissören Falk Richter visar många prov på lejonklon i sitt sätt att umgås med världsdramatiken. Det här är en föreställning, som ger teaterhösten den allra bästa inledning som tänkas kan.
DET ÄR HÅRT SPÄNDA SNÖREN runt omslagspappret till Kung Lear på Dramaten. Så mycket som paketet innehåller, taperullen måste ha tagit slut fort. Familjeproblematiken är med som vanligt med någon som får vara syndabock och ta konsekvenserna. Här spelar nästan alla aktörerna den rollen. Utom möjligen Cordelia, den enda riktiga ljusgestalten i dramat, men inte heller hon får leva. Kent då? Mja, lite otaktisk kanske, satsat på fel häst. Edgar? Ja, kanske. I stället får mörkret sista ordet. Kanske är det rentav vår egen samtid som helt förlorat styrförmågan. I så fall ligger vi alla ganska risigt till.
I kvartoutgåvan, den första tryckta versionen, har pjäsen två handlingar, förutom Lears egen också Glosters. Han som ramlar över branten vid Dover. Utan att riktigt göra det. Den gästande regissören Falk Richter lägger till en tredje. Metanivån. Bearbetning och komplettering av pjäsen kallas det lite blygsamt. Hans hemvist i den moderna tyska teatertraditionen syns snart sagt överallt på Stora scenen. Så lyder, för att skapa lite distans, pjästiteln också Shakespeares Lear. Om författararvodet utgår i pund eller euro får vi dock inte veta.
HAMLET ÄR PJÄSEN om vår egen tids totala förvirring. Snart sagt sedd lite varstans, om vi tittar oss omkring. Den har många förespråkare. Själv väljer jag nog King Lear. Den går ett steg längre och gör halt först vid människans totala utsatthet. Och en tid när dyvickan i botten på båten helt fallit bort. Klimatkatastrof, finns det dom som säger. Själv ser jag nog mera till förändringarna inom oss, inuti människan. Hedonismen som allt omfattande ideologi. Allt är ju snart ändå borta. Bäst att passa på. Så mycket mänsklig mognad finns det här dock inte att hämta.
Falk Richter passar också på. Med sitt medförda team från Tyskland för de tekniska uppgifterna är hela uppsättningen en till gränsen för övermättnad fullpackad produkt. Man får Tennysons Nyårsklockorna i tankarna. Här är det inte bara det gamla året som rings ut. Utan allt som varit. Vad som skall komma efteråt, vet inte Falk Richter. Nog ingen annan heller. Eller Kungssången, i den mån det finns någon krona på Kung Lears hjässa väger den så lätt att den inte syns. Utom lite på slutet som tunna trådar. Ytterligare en hänvisning till dagens verklighet är hur Kung Lear delar sitt rike. Han gör som britter och fransmän när det gällde landet bortom östra Medelhavet. Tar fram passare och linjal. Hur det blev ser vi i Gaza. Räta linjer, men desto blodigare praktik.
MEN DELAT BLIR det. Och byggstenarna ligger. Även om murbruket nog ännu inte torkat. Lite text här och var har fått skatta åt förgängelsen. Det gör inte så mycket. Men jag saknar den gamla översättningen, som en del brukar sakna Karl XII:s bibel. Märgfullare där. Pojkar och flugor är viktigt, blinda som leder dårar, men allra mest aldrig. Att Lear aldrig, aldrig mer får se den levande Cordelia är nog den mest gripande replik som står att finna i hela världsdramatiken. Jag har hört Kulle, Wollter och Iwar Wiklander och många fler uttala den. Som om det gällde livet. Och det gör det ju.
Men Peter Anderssons Lear går heller inte av för hackor. Han sällar sig till de allra största rolltolkarna. Och som han tar scenen i besittning! De är ju några stycken till i ensemblen. Men visst, Peter Andersson tillhör hela föreställningen. Och tvärtom. Som kommer han in som Athena en gång gjorde, uppifrån, från gudarnas värld. Ur Zeus huvud. Så överväldigande bra är han, med rollens alla uppgifter så totalt i sin hand. Med sådan närvaro att den finns kvar på näthinnan också när de andra har repliker, smider ränkor, eller slåss. Vilket också förekommer.
KANSKE BLIR DEN som inte har pjästexten aktuell lite konfunderad ibland, på vilket sätt allt hänger ihop. Då kan man titta på Andersson i stället, om inte annat så för sin inre syn. Han är inte bara pjäsen, föreställningen, hela uppsättningskonceptet, hela den väldiga utsaga som handlar om livet i dess allra flesta bemärkelser. Utan också en samlande representation för hela teaterkonsten. Den som Dramaten brukar föra till sina allra högsta höjder. Med sin ensemble av skådespelare, som finns där. Då kan ingenting bli bättre.
Men visst, Victoria Dystad, Alexander Salzberger, Steve Kratz, Björn Elgerd och Erik Ehn, som vanligt med sin egen profil och resning! Men då nämner jag bara några med namn på scenen. Greppet med den sjuke Erik, ordinarie regissör, dennes dotter som tar över regiuppgifterna, Richters/Shakespeares eget tillägg alltså, är annat som jag får låta vara. För Peter Anderssons profetgestalt är så alltigenom imponerande utförd i vad som blivit rena uppvisningen av teaterkonsten i fulländningens närhet. Att en kritiker bara sitter där i sin totala ödmjukhet inför att det här är möjligt. Och det inför vad som i sista hand ändå är en apokalyps!
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Dramaten, Stora scenen: Shakespeare´s ”Lear”, av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter. Regi: Falk Richter, scenografi: Wolfgang Menardi, kostym: Zana Bosnjak, ljus: Carsten Sander, musik: Daniel Freitag, video: Stefano Di Buduo, peruk och mask: Mimmi Lindell och Nathalie Pujol, dramaturg: Emma Meyer Dunér, textdramaturg: Rita Thiele, översättning: Magnus Lindman. I rollerna: Peter Andersson, Erik Ehn, Victoria Dyrstad, Electra Hallman, Karin Franz Körlof, Steve Kratz, Björn Elgerd, Alexander Salzberger, Ana Gil de Melo Nascimento och Rasmus Luthander.
Copyright © Bo-Ingvar Kollberg, 2024