TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Folkets fiende av Henrik Ibsen med översyn av Ann-Sofi Bárány. Översättning: Klas Östergren. Regi: Philip Sandén.
Mikaela Ramel är föreställningens självklara spelledare. Hon ses här tillsammans med Robin Keller som doktor Stockman, Madeleine Ferraud som Petra och måttfullhetens företrädare Anna Carlson. Foto: Sören Vilks.
Psykoanalytikern ser människan bakom förklädnaderna. Det är en väg till självkännedom, där analysanden låter allt inombords bli synligt. Och kanske får en bättre och skarpare förståelse av sig själv. Och allt till synes gåtfullt i det egna livet. Ann-Sofi Bárány har närmat sig Henrik Ibsens skådespel En folkefiende från de förutsättningarna. På Uppsala stadsteater har det blivit en både lärorik och avslöjande föreställning om våra verkliga bevekelsegrunder.
ATT TILLÄMPA PSYKOLOGI och psykoanalys på romanfigurer och andra fiktiva gestalter, var en gång mitt avhandlingsämne hos Litteraturvetenskapliga institutionen. Då stod också Cora Sandel, med Uppsalaförflutet, i förgrunden. Tjänsten som kulturredaktör på UNT kom emellan.
Därför är det inte annat än att tacka och ta emot konflikter på en mera gripbar nivå. När Uppsala stadsteater nu låter Henrik Ibsen stå för intrigerna. I den föreställning som heter Folkets fiende men som också varit inne för kontroll och översyn hos Ann-Sofi Bárány, bl a utbildad psykoanalytiker. Vårt nu har kommit pjäsen till mötes hos en av våra bästa regissörer, Philip Zandén, vem annars, och han ser till att tiden hålls och ingen blir liggande kvar för länge på schäslongen.
FÖR NOG ÄR DET både samhällsfrågor och debattämnen ur vår samtid, som plockas fram och vädras ut på Lilla scenen. Det rör på sig, på många plan och nivåer. Först kommer klimatkrisen, åt vilken ingenting kan göras så värst mycket. Så länge ett stort rike, en bit inåt från Östersjön, fortsätter sitt krig och anfaller. Och dygnet runt sprider gifter och död över land, i luften, över vatten och mark. I det sammanhanget är badkvaliteten i ett Spa ett mindre problem.
Men det är där som föreställningen börjar, man badar bastu, doktor Stockman näckar, och förutsättningen för det som följer presenteras. Redan här ser Bárány-Zandén till att fru Stockman visar vad hon går för. Sedan tar också dottern Petra alltmer plats. Ibsen skulle nog ha anslutit sig, om han vetat. För det är svårt att se annat än att det blivit Mikaela Ramels pjäs, när hon tilldelats tyngdpunkten. Vilket hon gör, införlivar med sig själv och härbärgerar med all bravur som tänkas kan. En aningen lågmäld spelledare. Men med pondus och en övergripande utstrålning i sin rolltolkning.
HON ÄR PSYKOANALYTIKERN som öppnar inte bara fjärde väggen i tittskåpet ut mot publiken. Utan också gör den mentala huden så tunn hos skådespelarna, att insynen utan förskönande omskrivningar är öppen och för direkt till dramats kärnkonflikter. Det här är människor helt utan smink eller utanpåliggande masker. Sådana vi är, när vi är för oss själva, och tror att ingen ser på. I all vår ömkliga tafatthet också i de primitivaste av känslor och instinkter. När Ibsen i pjäsens stormöte knyter an till den årtiondena före honom själv verksamme Darwin. Det numera romantiserade årtalet 68 är aldrig långt borta. Egentligen ska en analytiker mest se på, men Mikaela Ramel puffar och puttar lite då och då med tonfall, åtbörder och kroppsspråk och gör mekanismerna synliga.
Givetvis är det syskonkonflikten som har mest att leverera för pjäsens alla exempel på regression, projektion, motstånd i överföringen och allt det andra. Förutom äktenskapet och förhållandet mor och dotter. Men mest ett brödrapar ger åskådningsexempel som heter duga. Fysiska, när så behövs. Den här gången klarar de sig utan slagsmålsinstruktör.
SÅ TILLFÖR ROLLTOLKNINGARNA i en på en scen framförd pjäs också en hel del gratis. Hur långt in i en personlighet de når, är givetvis en annan femma. Att sedan en mängd teman tillkommer om allt från narcissism, makt, samvete och skuld till självbilder, anknytning osv är givetvis ogörligt. Det är ju ändå konst det handlar om, inte en föreläsning eller en fallstudie för blivande psykologer.
Mikaela Ramel är redan nämnd för sina på kornet fångade insatser. I rollen som dottern gör Madeleine Ferraud pjäsens kanske rivigaste roll, det självklara identifieringsobjektet för den unga kvinnliga publiken. Anna Carlson är eftertänksamhetens och måttfullhetens företrädare. Och passar på att tänja gränserna med säker blick för det komiska i gestaltningen. När hon tar fram sin sko, som en gång Chrustjev, är allvaret både ömsint och kärleksfullt. Mats Qviström ger klurighten ett ansikte, den som har familjens välfärd i sin hand. Sparkcykelåkande Simon Edenroth, tillsammans med Madeleine Ferrauds Petra ser till att romantiken, och kanske lite till, också får sitt.
HENRIK JOHANSSONS JOURNALIST har en nedtonad insats och fegar ur. Som kanske är nödvändigt, när upplagan står på spel. David Rangborgs storebror är som förtroendevald politiker av den multibegåvade sorten. Han skulle utan vidare kunna gå in som statsminister och till historien som vår allra skickligaste. Med cynismen som aura och drivkraft. Politik är att väljas. Eller hur det var Palme sa. Så yrvädret Robin Keller, doktor Stockman. Utan stetoskop och heller Inte riktig integrerad i sin vilda känslovärld. Men föreställningens främsta tillgång i sitt utbud av personligheter på det dramatiska kontot. Och statistgruppen, som givits egna talroller, skiljs från sina uppgifter med högsta betyg.
Kanske är kombinationen av teater med de teoretiska stråken inte det allra bästa sättet att ge det ibsenska textunderlaget det fullödiga intryck man kunde önska. Nu når man inte riktigt fram. Är framtiden ljus eller mörk? Där svävar man på målet. Och då är det nog klimatbiten det hänger på. Förutom kriget i Ukraina ska det mycket till där, för att inte slå in redan öppna dörrar.
Bo-Ingvar Kolllberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Folkets fiende av Henrik Ibsen. Översättning: Klas Östergren. modern omskrivning: Ann-Sofi Bárány. idégivare och regissör: Philip Zandén, scenografi: Linus Fellbom, kostymdesign: Helle Carlsson, kompositör: Gustav Lindsten, dramaturg: Jonas Bernander, ljusdesign: Pontus Eklund, maskdesign: Sari Nuttunen. I rollerna: Anna Carlson, Simon Edenroth, Madeleine Ferraud, Henrik Johansson, Robin Keller, Mats Qviström, David Rangborg och Mikaela Ramel. Statister: Elin Falk, Jesper Gustafsson, Siv Leidefors, Stina Pettersson och Marianne Ståhlhane.