TEATER. Uppsala stadsteater: Kvinnor i mörkret av Masha Denisova och Iryna Serebriakova. Översättning: Jonas Bernander. Regi: Moa Silén.
Emelie Falk och Valia Sapouna i pjäsen om kriget i Ukraina. Foto: Maria Lilja.
Kriget i vår omedelbara närhet har pågått i snart två år. Med allt fler drabbade. I ett inledande skede värjde vi oss säkert alla mot att se vad som pågick. Men är det ens längre möjligt att försöka, när så mycket står på spel?
SOCIALA MEDIER VÄCKER många känslor. En del slocknar med en gång. Som en tändsticka för lite vind. Andra vill man gå tillbaka till. För att de inte enbart är text mot vit bakgrund. Få fundera på. Underlaget till Kvinnor i mörkret kommer från det hållet.
Pjäsen nu i Uppsala stadsteaters minsta scenrum, Intiman. Två kvinnor på scenen, skådespelarna Emelie Falk och Valia Sapouna. Lika många bakom, dramatikerna Masha Denisova och Iryna Serebriakova. Om tillvaron för de drabbade i Ukraina efter det ryska anfallet. Moa Silén gör regidebut.
DET BLIR EN påminnelse om vår civilisations bräcklighet. Och vår anpassning till det normala livet, när utrymmet krymper eller får andra förtecken än nu. Det dagliga livet. Vad nu det är för något? Sorglöshet som vanligt. Eller ta till sig vad som äger rum, när faror hotar.
I Kiev märks inte så mycket när flyglarmen ljuder, raketer eller drönare är på väg. Mycket värre saker möter i de östra provinserna. Och åt söder till. Städer sönderbombade eller finns inte längre.
DEN HÄR PJÄSEN har framförts förut och kanske är det svagheten hos den. Att den inte återger dagsläget. Krigsnyheter är färskvara. Vi har hunnit vänja oss vid ihopstörtade byggnader eller områden, där bara fasaden står kvar med tomma fönster. Väggarna krenelerade som hos gamla medeltidsborgar. För kvinnorna på scenen, här, går det betydligt lugnare till.
Det är främst strömmen, elen som blir det stora problemet. Visserligen stort nog för att inte kunna koka maten, värma huset, hålla hissen igång eller bankomaterna. I korta monologer berättar de under olika namn om hur vardagen slutar fungera.
DE BEHÅLLER sin värdighet, även om också den hotas efter hand. Man frågar sig bland dessa monologer var sammanhållningen finns, gruppdynamiken vid fara, ovissheten som gnager inåt och växer sig allt starkare. Det enahanda, inskränkningarna och även ledan gör sig i stället påmint.
Men var finns motrösterna? Hemmafronten? Vreden, som är mera än instängd ilska? Ljuset i Intiman släcks, tänds och slocknar. Stearinljus ersätter. Larmen hörs på håll, i lite olika volym. För människorna längre söder- och österut, utbombade, evakuerade, alla övergrepp, de många lemlästade, döda. De psykiskt obotligt skadade. De finns samtidigt. Hur ser deras liv ut just nu, i den här stunden?
EMELIE FALK med sin fina röst och sitt gitarrspel ger pauser i förloppet. Och Valia Sapouna låter sitt temperament möta pianots tangenter. Men då är det nog knappast i förhållandena i Kiev, för kanske ungefär ett år sedan, eller snart två, vi ska leta efter svaret på den i uppsättningen outtalade frågan:
Hur överlever man under de vidrigaste omständigheter och i det egentligen omöjliga? Den pjäsen om det pågående kriget, många månader senare, hittar vi inte här.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Kvinnor i mörkret av Masha Denisova och Iryna Serebriakova. Regi: Moa Silén, dramaturg och översättning: Jonas Bernander, scenografi- och kostymkonsult: Elin Hallberg, ljud: Patrik Johansson, ljusdesign: Anders Ekman, maskkonsult: Sari Nuttunen. På scenen: Emelie Falk och Valia Sapouna.