TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Jernbanan av Dag Thelander, manus och Per Wickström, musik. Efter Sara Lidmans romansvit. Regi: Emma Roswall.
Vägen bär uppåt i Jernbanan på Uppsala stadsteater med Robert Noacks Didrik överst. Med på bilden också Daniel Engman, Jeff Lindström, Åsa Forsblad Morisse och Klara Enervik. Foto: Sören Vilks.
I dess nya version blir Järnbanan, pjäsen med Sara Lidmans text som underlag, en musikal. Det är en passande form för Dag Thelanders och Per Wickströms överföring till scenen. Emma Roswall har i sin regi valt att bildsätta scenerna som huvudspår. Och låter på så sätt textunderlaget och musiken befinna sig i förgrunden. Det ger skådespelarna rika tillfällen att framhäva sitt gedigna samspel. Och många möjligheter att visa prov på sin förnämliga gestaltningsförmåga.
I JERNBANAN blir musiken tal och bär berättelsen från första tonen till sista stavelsen. Det är som om Sara Lidman själv, livs levande, står på scenen. Med sin västerbottniska, den vackraste svenska dialekten, i kort frisyr, som som står på ända och spretar åt alla håll. Och med världens piggaste och mest brinnande ögon. Det är hon som skrivit texten.
Förra gången hon stod där var på Bokens dag 1999. Hon hade sagt att hon ville ha en stol. Inte för att sitta på, visade det sig. Som stöd, lägga handen mot. Sara, så liten plats på scenen. Så stor, att teatern inte räckte till. Ingen teater räckte till för Sara. I varje fall inte, när hon fyllde den med det hon utsade med sig själv.
JERNBANAN BYGGER PÅ romansviten med samma namn. Dag Thelander och Per Wickström, båda Uppsalabaserade, har närmat sig det väldiga eposet från var sitt håll. Per Wickström har lyssnat från det musikaliska hållet. Thelander tagit itu med vad som kan bli scener. Nu finns den där, i scenisk form, med Emma Roswall som regissör och i en av Stina Fransson utförd scenografi, som i sin avskalade men mycket sinnrika form omfattar både de norrländska skogarna, alla myrar och spåren av människor. Ute och inne. Och med dräkter av Nina Sandström. Så mycket omtanke. Så mycket inkännande där!
Ingen kan säga annat än att det är värdigt, vackert, poetiskt och stundom väldigt sinnligt. Utan att för den skull ge avkall på det mänskliga slitet för en bättre tillvaro. Och den också i människans alla mörka sidor inblandade vägen dit. Både prov på vad det rymmer från kärlek och barnafödande, till olyckor, umbäranden och död. Det hände sig vid den tiden då Norrland skulle koloniseras. Att det inte blev riktigt så som man hade hoppats på, är nog hela föreställningens facit. Liksom för de flesta som drev på utvecklingen. Det var inte bara de goda krafterna som styrde. Men det gick upp för de inblandade först efter hand.
MUSIKALFORMEN GER åt hela projektet en inramning som knappast kunnat passa bättre. Och förser därmed föreställningen med dess särskilda signatur. Scenbygget med ett par trappor framkallar en rad överraskningseffekter, som sätter lite sprätt på skeendet. Tillvägagångssättet för Emma Roswall har annars varit att bildsätta scenerna. Mera än låta dem få sitt eget dramaturgiska liv. Dialogen och det muntliga berättandet får därför ta en stor del av bördan, för att den lidmanska berättarväven ska nå fram. Lite mera kräm här via myggorna och i slingan, skulle inte vara i vägen.
Men skådespelarna har haft en dryg läxa att lära in, inte minst för scenerierna med alla de uttrycksbärande dansnumren. De skapar rytm och tempo och bär fram mycket av effekten hos detta drama om skillnaderna mellan folk och folk, om den svåra rättvisan, som för Sara var en hjärtesak. Och även om bofasthetens innebörd och våra behov av rörelse och förändring undan stillastående och leda i människolivet. Den som befunnit sig i böckerna har dessutom säkert undrat över hur författaren bar sig åt, för att hålla ihop alla detaljerna. Saras research var omfattande.
OCH FÖR HENNES GESTALTER måste det ha funnits en människokännedom, så man undrar var hon fick allt ifrån. Rikedomen på känslor och deras många nyanser är också oslagbar. Bara bråkdelen av dem hinner få plats i en normallång kvällsföreställning. Robert Noack som gör Didrik är särskilt beundransvärd när han lyckas få med så mycket av dem i en roll, som närapå saknar bortre gräns i det avseendet. På så sätt blir det han som utgör prismat, för ett nästan helt universum omfattande emotionella spår. För allt vad steget upp ur fattigdom och umbäranden kräver. Att han förlyfter sig inte bara med stenen, är därför inte så konstigt.
Som hans hustru AnnaStava har Klara Enervik inte lika vidlyftiga krav på sin representation, men hon ger den i stället en markkontakt med stor precision. Detsamma kan sägas om Daniel Engmans PappaMårten. Man får klichéen av den svenska furan i tankarna, men med den pejorativa bestämningen bortplockad. Även Åsa Forsblad Morisse i rollen som MammaLena hör till dem som förmedlar den där självklara tryggheten, utan vilken inget sammanhang fungerar.
JEFF LINDSTRÖMS affärsföreståndare Per går likaså in i sin uppgift, såväl där den är dansant som annars, med det slags omedelbarhet som ger hela föreställningen åtskilliga pluspoäng. Lindströms insatser som koreograf är rena stordådet! Lolo Elwin hör också till dem som dubblerar i flera roller. Som Strömmen lite tvetydigt krumelurig. Antingen han gör Lidstedt eller Moses hör Jakob Fahlstedt till dem som bär uppsättningens förankring i en för oss igenkännbar verklighet på sina axlar. Klara Enerviks Erika har svårt att dölja sin livslust, trots de allt annat än lätthanterliga villkor hon delar med de andra.
Och Hagar, iscensättningens mest flertydiga roll, som Astrid Drettner fått på sin lott, hittar med eftertryck fram i sin framtoning som både lite farlig och därför spännande. Men med så mycket empatisk förmåga, att den nog ensam räcker till den underliggande ömsinthet som utgör ett av huvudspåren.
ANNARS ÄR DET NOG MEST vemod man känner. I varje fall efter första akten. Vid anblicken av hur mycket lögn och falsk tillit som kan gripa in i människors liv. Medvetet eller ej. De tre musikanterna Natasja Diuzewska på fiol, Gustav Holmqvist med bl a kontrabas och dragspel och inte minst uppsättningens kapellmästare på pianot, Per Wickström, håller en imponerande följsamhet till alla de skiftande känslolägena som alltsammans vilar på. Det är även den sistnämnde som komponerat tonspråket för berättelsen. En viktig del i detta nu som en sevärd musikal framförda episka verk.
I andra akten ställs dess grundläggande fråga på sin spets. Den kollektiva orgasmen med flera inblandade på slutet är kanske det preliminära svaret. Trots att vägen till välstånd haft ett emellanåt i sina olika uppenbarelser väl högt pris, har det ändå medfört en bättre tillvaro för de flesta. Då blev det så här. Vi var nog alla på olika sätt med och ville det? Det blir en fråga att fundera på efteråt.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Jernbanan av Dag Thelander (text) och Per Wickström (musik) efter Sara Lidmans romansvit. Regi: Emma Roswall, scenografi: Nina Fransson, koreograf: Jens Lindström, kostymdesign: Nina Sandström, dramaturg: Jonas Bernander, ljusdesign: Mats Öhlin, videodesign: Anders Ekman, maskdesign: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Robert Noack, Astrid Drettner, Klara Enervik, Daniel Engman, Åsa Forsblad Morisse, Jeff Lindström, Jakob Fahlstedt och Lolo Elwin. Musiker, Natasja Diuzewska, Gustav Holmqvist och kapellmästare: Per Wickström.