BOKEN. Eva Norman: Casa Nostra (Lava förlag).
Det oberäkneliga, outsagda och oförutsägbara intar en framträdande roll i Eva Normans diktning. Foto: Sidstycken.
Hon ligger snäppet före i sitt författarskap, Eva Norman. Det har blivit en rad romaner, dramatik för radio och teve, och även diktböcker. Under årens lopp. Nu senast romanen Casa Nostra, som handlar om våra nära relationer, om kärlek, svek och om ansvaret för oss själva och andra. Prosan är fullödig och personerna rymmer åtskillig människokunskap. Men sista ordet får nog ändå läsaren.
MAN FÅR SVÅRT ATT bestämma sig. Är det språket i dess fullödighet och böjlighet, som fängslar mest? Eller är det huvudpersonerna Christian och Livia, som det blir knepigt att hålla ifrån sig i Casa Nostra, Eva Normans roman? Hon är ingen duvunge i branschen. Debut 1970 med berättelsen Status quo. Sedan en räcka romaner, diktsamlingar, dramatik i radio och teve. Från början filosofilärare.
I inledningsfasen till författarskapet konflikter i nära relationer. Närbilder med människokunskap och uppgörelser. Varje ny bok ett steg uppåt. Nu vårt språks rikedom och gränser. Allt det mellan oss som inte stannar på en rendodlat oral eller verbal nivå. I stället allt det oberäkneliga och oförutsägbara. Blickarna som flackar. Eva Norman är en hantverksskicklig diktare. Och någonstans i de liv hon skildrar, hänger allting ihop.
CASA NOSTRA ÄR en roman om en flykt. Från både nuet och de tidiga barndomsupplevelserna. Platsen, ”vårt hem”, bokens titel, kan vara belägen var som helst. Även om det den här gången är nedre Norrland. Det är dit de kommer, storebror Christian och lillasyster Livia. Ger sig tillträde till ett hus, som ägs av Per Gunnars mormor, Helga. Med skinn på näsan.
Något har hänt, som driver dem dit. Motorcyklar har varit inblandade. Det kommer till en uppgörelse. Om vad vi gör med våra liv. Det kanske allra viktigaste, anknytningen i början till en annan person. Oftast modern. Men här gemenskapen på en mera vuxen nivå. Ändå samma grundrädsla för att bli övergiven. Nog egentligen bokens allra viktigaste tema.
EVA NORMAN SKRIVER om livets fullhet. Där allting, också det hemlighetsfulla, måste få höra till. Även kontaktlösheten och tystnaden. I denna annars ordrika roman. Spänningarna i våra relationer. Läckagen av aggressivitet. Hon växlar synvinkel i berättelsen. I vissa kapitel är det Chrissie, som för ordet. I andra ses det hela ur Livvies perspektiv. Man kommer ibland att tänka på hur ett manus till en film är disponerat. Samma filmens klippteknik finns också här. I inledningen som en del filmregissörer brukar göra. Lite utsnitt från olika håll. Som ger bakgrund och snuttar om vad som ska komma.
Detaljerna är viktiga i Eva Normans språkbehandling. Symbolerna. Stämningarna, där ofta naturen lyfts fram och får släppa till. Ljus, skuggor, dagrar. Vattenblänk från ytan på en skogssjö. Trädkronor som skuggar himlen. Eller allt igenkorkat av heltäckande moln. Ekon från förr griper in i handlingen. Och poesin hos författaren hör till utformningens allra starkaste inslag.
DAGARNA GÅR, pengarna är på upphällningen. Ändå värdighet i vardagen. Oöppnade sms från mamman. Skärmytslingar. Nödlögner till skola och jobb för bortavaron. Och att upplevelsen av sitt egenvärde inte behöver ha någon koppling till eventuell självkänsla. Eva Norman rör sig på djupt vatten i den här romanen. Och det är inte alltid som huvudpersonerna befinner sig på fast mark. Eller känner var bottnen är belägen.
Det är mycket som skrivs i romanform idag om vilsenheten i vårt samhälle, om tomhet och längtan efter normer. Överskrida gränser i all sorglöshet. Där ligger Casa Nostra snäppet över. Rör sig i alla mellanlägen i ansvaret för oss själva och varandra. Och sveken där. Det handlar om kärleken i dess mest svårfångade känsloyttringar. Dit kommer AI, den artificiella intelligensen, aldrig att kunna nå.
DÄR FINNS INGA ettor eller tvåor, som kan sätta någonting som helst av detta på formel.
Det känns bra att veta. Om allt det dolda, det outsagda och förblivande gåtfulla i våra liv. Helt trygga eller säkra kan vi ändå inte vara. Där lämnas en del utrymme också. För läsaren att själv fylla i. Det nog därför, som författaren för säkerhets skull, låter romanen ända i en svordom. Som därmed också blir en uppfordrande utmaning.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com