Outsider bland konformister

BOKEN. Geir Gulliksen: Övre port, nedre port (Wahlström & Widstrand, översättning: Cilla Naumann)

Geir Gulliksens språk och sätt att avläsa romangestalterna håller en helt egen nivå. Foto: Tale Hendnes.

Det är samhället som i sin oginhet till slut blir den stora förloraren i Geir Gulliksens roman Övre port, nedre port. Allt talar för att konformismen och kraven på inordning i ledet tar ifrån en människa det som är hennes särskilda personlighet och därmed också viljan att bejaka sin egenart. Ett i litteraturen inte ovanligt motiv, men kanske viktigare än någonsin i vår av så mycket stark opinionsbildning präglade samtid. När protester och demonstrationer hör till livsstilen. För en bokcirkel borde Geir Gulliksens berättelse vara rena braständaren.

MAN SER IBLAND EN REGISSÖR framför sig, som bestämmer åtbörder, ger anvisningar om gester och minspel, även röststyrka, som lägger scenerier när man läser norrmannen Geir Gulliksens berättelse Övre port, nedre port. Så övertänkt och genomarbetad är en roman sällan. Gulliksen verkar också på förhand ha bestämt styrkeförhållandena mellan sina aktörer. Och vilka de är från början, i vilken utsträckning de ska utvecklas när handlingen tar fart. Åt andra hållet. Vilka som ska förbli som bipersoner.

Som om det redan på planeringsstadiet är avgjort vad som är ordlösa tankar. Och vad som varit hans avsikt med boken. Att visa hur dagens människa är ”en i grunden tragisk gestalt, som ensam måste skapa mening med sitt liv”. Och därmed nog också lyfta fram villkor som gäller i ett samhälle där ståndscirkulationen mer eller mindre upphört. Där det saknas sociala drivkrafter för att åstadkomma förändring. Där var och en är helt utlämnad till sig själv. Och där en sorglös hedonism får avgöra livsvalen. Som kanske enda motivation.

DEN SOM NÖJER SIG med yta i sin tillvaro, stannar kanske där, vid materiellt välbefinnande och ett välfärdssamhälles många lockelser. Ett hyfsat jobb, en tillräcklig lön, möjligheter att bo i ett eget hus, kanske ha sommarstuga, skaplig bil och en del resor. Så som det ser ut för de flesta i den här romanen. Som i så fall kan läsas med både igenkännande och som  bekräftelse. Att det hela utspelas i vårt grannland Norge, gör nog inte så stor skillnad. Likheterna överväger. Ändå finns där orosmoment. Ett av dem är Gunnar, som överges av sin familj och blir lämnad åt sitt öde och därmed också stannar i växten.

Den andre avvikaren är Runar, egensinnig redan från början. Han är den som saknar anpassningsförmåga och kanske därför mest levande av dem alla. Det går inte att bortse ifrån att Övre port, nedre port i själva verket nog är hans roman. Före någon av de andra. Och att han utgör exempel på någon vars oförmåga att passa in i själva verket handlar om det sociala trycket mot den, som vägrar acceptera de allmänt vedertagna livsmönster som står till buds eller omhuldas. Och där det samhälle som inte släpper in hans annorlunda sätt att själv välja sin tillvaro, när han sticker ut, när allt kommer omkring är den verkliga förloraren. I all sin konformism och krav på inordning i ledet.

DET ÄR KNAPPAST NÅGON ståndpunkt särskilt speciell för vår tid. Men kanske är tiden mogen att lyfta fram och aktualisera den igen. När åsiktsbarriärerna och opinionerna genom sociala medier blivit så annorlunda mot tidigare. Och framför allt. När de kan skifta så lätt och så snabbt. Och åsiktstillhörigheterna i så hög grad driver på polariseringen i samhället. Det som ytterkanterna blivit mästare på att använda till sin egen fördel. Det går inte bättre för Runar, som han heter i den här berättelsen, än vad som brukar hända i sådana här sammanhang. Men det är ändå svårt att blunda för att Gulliksen här inte är något viktigt på spåren. I en tid när själva avvikandet och protesten, kanske demonstrationen, förvandlats till en social, upphöjd och eftersträvansvärd hållning. Omfattad av många. Var barnbarnet Frida till slut hamnar, får vi kanske veta så småningom. Men pappa Ivar är nog inte helt ute och cyklar, när han talar om hennes ”ställföreträdande” problem.

Annars följer författaren ett inom romankonsten ofta använt grepp, när han låter intrigen utgå från tankar kring en sjukhussäng, där en mamma efter ett långt och även framgångsrikt dagsverke inväntar sin död. Det är från den situationen händelserna rullas ut. Alltifrån mammans, Gladys, ungdomsdrömmar till barnbarnet Fridas olika dispositioner för att skapa innehåll och mening i den tillvaro vi lever i just nu. Det finns resonemang om ansvar, om längtan ”in till livet”, om vikten att ibland göra sig osynlig eller visa sin självständighet. Men också om avstånd och närhet mellan människor. Om utanförskap och vår rädsla för komplicerade känslor, om bundenheter mellan mor och barn, om beroenden.

DET HÄR ÄR EN BOK som med sina möjligheter till diskussion säkert skulle passa särskilt väl i en bokcirkel. Nämnas måste också Geir Gulliksens språkförmåga. I mitten av berättelsen visar han prov på sitt rena mästerskap i det avseendet. I ett prosaavsnitt om Runar en sommar i månadsskiftet juni-juli med personporträtt, rörelser och omgivande natur som om en grafiker varit i farten. Med nålar och stickel på ett sätt som egentligen inte borde vara möjligt. Fast här med ord. Så exakt, så precist och så till brädden fyllt med innehåll. Så känsligt utfört! Men samtidigt varken med något ord för mycket eller för litet. Läs och njut!

Över lag befinner sig Gulliksens sätt att avläsa människorna i romanen på en helt egen nivå. Och just hans sätt att välja ut dem och vad i deras liv som kan intressera en mottagare är alltigenom imponerande. Att det är en översättning? Jag har svårt att tänka mig en mera kompetent överförare av innehållet än Cilla Naumann.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com