Livskraft och tåga dominerar hos Kang
BOKEN. Han Kang: Jag tar inte farväl (Natur & Kultur, övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park)
Han Kangs roman Jag tar inte farväl bjuder på ett läsäventyr som ger utbyte och behållning på djupet, kanske lite ny livserfarenhet. Foto: Lee Chunhee.
Koreanska Han Kangs under året till svenska översatta roman Jag tar inte farväl kräver tålamod och koncentration av läsaren. Och den har just de karaktäristiska drag som visar att den är skriven av en Nobelpristagare. Förmågan att levandegöra människorna är mästerlig. Den kan också läsas som en hyllning till mänsklig styrka och överlevnadsförmåga under de svåraste förhållanden. Där finns stildrag från många håll. Alltsammans är utfört med en skapande fantasi i den högsta skolan.
VI HÖLL PÅ MED rebusar i skolan. Och min latinlärare skrev ”Snöfall” på svarta tavlan. Bara det. Mitt på. Rätt svar skulle vara: Inget över, före, efter eller under snöfall. Vill man använda det för nyblivna litteraturpristagaren Han Kang, från Korea, och hennes i våras till svenska översatta roman Jag tar inte farväl kunde man sätta dit ”allt” i stället. För att återge handlingen. Också i övrigt är det inte någon bok som vem som helst skulle kunna skriva. Och just detta får sägas vara ett bra kriterium på en författare som tilldelas och håller för Nobelpriset.
Mytens Sisyfos vrider på huvudet och får se hur stenen rullar tillbaka nedför den brant, som han äntligen fått upp den för. Samuel Beckett uppmanar oss att även om något går fel, misslyckas bättre nästa gång. Och Shakespeares King Lear håller upp sin döda dotter Cordelia i den stund av slutgiltig separation då de skiljs åt och ger uttryck för sin förtvivlan. Att han aldrig ska få se henne levande igen. Men det handlar om fiktiva personer. Skillnaden mot Han Kang är att hennes roman utgår från faktiska händelser, bl a massakern 1948 i Korea på revolterande vänstersympatisörer. Och de efterlevandes bearbetning av trauman, som länge var ett tabu att ens nämna.
VÄDERANGIVELSERNA spelar en framträdande roll under skildringens gång. Som ett sätt, att förankra något ohyggligt i vad som måste hållas fast i något slags sammanhang. Men där förekommer även hetta intill det uhärdbaras gräns. Viktigast är dock författarens glidningar mellan vakenliv och mardrömmar, där närheten dem emellan påverkar tilliten till den egna varseblivningen. Kan det jag ser verkligen vara sant? Gränsen mellan jaget och världen blir likaså vag och svårbestämbar. Där finns också ett brev, som aldrig blir färdigskrivet. Men som handlar om en livsplåga vid det knappt uthärdligas gräns.
Snön och snöflingorna får en tydlig symbolfunktion som någonting som täcker över, döljer och gör verkligheten osynlig. I varje fall för en tid. Lika ofta som den faller, töar den bort. Ett monument med trädstammar över massakern planeras. Men kommer aldrig till utförande. Ändå finns berättelsen igenom en tåga och livskraft som slår rot hos läsaren och gör mötet med romanens innehåll möjligt att bemästra. Den är tät och dov till sin stämning. Inte precis någon bok i feel-good-genren.
AV DEN SOM VISTAS I DEN krävs koncentration, tålamod och uppmärksamhet som får vara kvar en stund. Läst så blir den dock ett läsäventyr som ger utbyte och behållning på djupet, kanske lite ny livserfarenhet. Och ett möte med ett allvar och känslor vid sidan av allfarvägen, som sällan får särskilt mycket plats i dagens på mera lättsamma ting inställda värld.
När det är sagt, måste också framhållas att huvudpersonerna i romanen, Gyerngha och Inseon, är väl värda att lära känna. Och det står bortom allt tvivel att Han Kangs förmåga att göra dem levande och få dem att bli en del av läsarens eget liv inte är annat än mästerlig. Den förstnämnde är journalist på en tidskrift, den senare fotograf och dokumentärfilmare. I utgångsläget ligger Inseon på sjukhus, där hon befinner sig för en flera veckor lång läkeprocess. Efter att ha blivit av med två fingrar i cirkelsågen. I detta ryms också ett av ledmotiven, det som handlar om smärta och uthållighet.
I PERSONGALLERIET INGÅR även nära vänner, släktingar och andra anförvanter, både nu levande och tillhöriga det förflutna. Några gånger stannar handlingen till vid episoder, ibland kanske lite för länge, som ger bakgrund och innehåller utvikningar. Det är då de närmaste familjemedlemmarnas öden ges tydliga konturer. Ofta med återkopplingar i samband med avrättningarna 1948.
Syskon som varit på flykt och levt under knappast möjliga marginaler. Andra av dem, oftast män, som gripits, fängslats och sedan försvunnit. Så som Han Kang skriver, är det svårt att inte se det som både beundran och kanske en hyllning till mänsklig styrka. Och djup respekt inför vad en människa förmår, för att klara de vidrigaste omständigheter. På sitt sätt blir det också ett äreminne över de människor som genomlevt detta stycke koreansk 1900-talshistoria.
MEN AV DET som förs på tal är även mycket sådant, som förtigits eller trängts bort. Antingen av politiska skäl eller för att det hör till erfarenheter som sällan är möjliga att minnas annat än i fragment. Eller inte alls. Det gör för ont. Livsbetingelser som gäller globalt för många, som varit med om det kanske vidrigaste århundradet hittills i mänsklighetens historia. Med tanke på vår egen ovissa framtid just nu, får den här romanen sägas ligga precis rätt i tiden.
Han Kang använder ofta närbilder och extrema närbilder, när hon skildrar sina olika människoöden med en psykologisk skarpblick som är alltigenom beundransvärd. Och lika väl som hon kan återge bevekelsegrunderna hos någon, går hon i stället direkt på hur de uppfattas och omvandlas i praktik hos någon annan. Det är västerländsk och amerikansk jagpsykologi av nyare datum. Och det har också haft inflytande på romanens moraliska plan om skuld och ansvar. När sådana frågor berörs.
MEN HON KAN OCKSÅ vara både realist och extrem naturalist som inte väjer för det otäcka, frånstötande eller rentav emellanåt makabra. Vilket nog är svårt att undvika. För den som lättar på förlåten till vad människor är i stånd till. Under förhållanden, då allt vad vi kallar civilisation är satt ur spel. Mycket i boken utspelas därutöver också inom poesins domäner. Den lyriska dimensionen får ofta lyfta innehållet till de träffande bildernas och de precist återgivna stämningarnas nivå. Och där befinner sig Han Kang ofta, något som också det hör till läsupplevelsens mångskiktade erfarenheter.
Det är heller inte utan att man får den sk nya franska romanen i tankarna i de många avsnitten med en tydlig markerad distans till det som berättas. Här och var inträder dessutom vad man vill kalla för en sagoton i själva framställningen. Där Han Kangs förmåga att även låta den magiska realismen få ett ord med i laget också ingår. Och det är ofta så hon gör personerna levande och får dem att bli en del av läsarens eget liv. Det kan inte kallas annat än mästerligt. Övergångarna är utförda med full precision. Det finns heller ingen anledning att sticka under stol med, att i flera avseenden vår alldagliga varseblivning av vår egen tillvaro ges en och annan lärorik impuls.
SKUGGORNA från det förflutna kan också sägas bilda ett eget rike med förgreningar till vårt närvarande nu. Alltsammans utfört med en skapande fantasi i den högsta skolan. Det är också med den Han Kang ändar sin överrika roman. Därför blir det nog inte resignationen, vilket framskymtar, utan ingivelseförmågan, som får sista ordet.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Han Kangs förmåga att göra gestalterna levande och få dem att bli en del av läsarens eget liv inte är annat än mästerlig. Foro: Paik Jaehong.