Krister Gustavsson väcker ett vittne
UR KULTURLIVET – konst. Galleri Uppsala: Krister Gustavsson: Det inre Prag, måleri 2022-2024. (Pågår t o m 17 oktober)
SLOTTET 2. Vår tids vilsenhet men också dörrväktarna får tydliga genomslag i Krister Gustavssons målningar. Foto: Konstnären.
Uppsalaprofilen Krister Gustavsson är mest uppmärksammad för sina dikter. Men han är också bildkonstnär. Nu med utställningen Det inre Prag hos Galleri Uppsala. Här finns åtskilligt som gör en av förra århundradets allra största författare till vår samtida. Gustavsson visar på tidlösheten hos inspiratören och har också hittat ett helt personligt, välavvägt och bildmässigt säkert uttryck för förmedla sina upplevelser.
VAD MAN LÄGGER MÄRKE TILL allra först, är den blå bakgrundsfärgen och de svarta, tydligt markerade strecken som förbinder de olika grå och gula fragmenten med varandra. Det är som anlägger konstnären fågelperspektiv på tillvaron. Men vad är det som han betraktar? Det inre Prag heter utställningen. Han själv Krister Gustavsson. Tidigare uppmärksammad som romanförfattare, kritiker och poet. Senast med diktsamlingen Varseblivningar. Belönad av Svenska Akademien.
Den titeln pekar på någonting viktigt hos honom. Synen, hur vi betraktar omgivningen. Och den kanske oss. Det gick att läsa dikterna där som ett slags språkforskning. Om hur orden avgör hur mycket vi kan ta till oss med synsinnet. Men pass på här. Det inre Prag kallar han sina bilder. Utställda hos Galleri Uppsala på Svartbäcksgatan 21. Väggarna i lokalen är delvis obehandlade, synliga tegelstenar och puts i sönderfallande tillstånd ger en speciell stämning åt de utställda verken. Och Prag? Givetvis är vi i Kafkaland. Som bibliotekarie i botten är Gustavsson hemmastadd också i böckernas värld.
KAFKA ÄR DIKTAREN som processar och bygger slott. Med och utan luft. Hans litterära bilder är labyrinter. Där man kan gå vilse och inte hittar ut. Där vanmakt, skuld, ångest och förtvivlan är vanliga känslor. Kanske döljer sig Felice Bauer någonstans i bråten. Med henne var Kafka förlovad i omgångar. Han levde och verkade som försäkringstjänsteman i sin hemstad. Innan tuberkulosen gjorde slut på hela härligheten.
Allt detta är värt att hålla i minnet, när man ser den här utställningen med formelement och oblandade akrylfärger. I fågelperspektiv liknar det något slags kartbild. En hel del vatten, konturer av öar med tät bebyggelse. Och förbindelser som kan vara broar. Alltsammans i beprövad modernistisk tradition. En sak är vad man ser. En annan är tolkningarna. Här blir olika inre tillstånd synliga. Framlockade av Kafkas texter.
EKFRASER brukar man kalla dikter som bygger på bilder. Krister Gustavsson går åt andra hållet. Han kan sin Kafka och har givit namn åt målningar, som anspelar på Kafkas titlar och texter. Där finns Processen, Den sanningssökande hunden, Förvandlingen och Slottet. Vi får tänka oss att Gustavsson kopplat på sitt bildjag. Använt de formmässiga grundelementen i sina målningar, låtit dem spela med eller mot varandra. Eller ta spänntag. Där finns rörelser, som blir synliga efter en stunds betraktan, sammanhang och samband.
Allt det som vi kallar vår själ blir beståndsdelar i vad han utsett till Prags topografi. Fast den existerar bara på hans eget, inre plan. Balansen är lite förledande. Makt står mot frihet. Det pågår inre rättegångar. Samhällets byråkrater begränsar livet för oss alla. Där finns farleder och genomfartsgator. Ofta tar de plötsligt slut, upphör, och visar all begränsning och instängdhet. I allt vad helst, som vi ändå så gärna vill.
Gregor Samsa finner sig förvandlad till en skalbagge vid uppvaknandet. Han sitter fast i spindelväven där Krister Gustavsson placerat honom. Bilden till höger. Det är en episod hämtad från Förvandlingen, berättelsen från 1915. Denna övergång i en ny skepnad ingår i förloppet som en del av den verklighet som återges. Gregor Samsa är en av litteraturens ikoniska gestalter för hela förra seklet. Förvandlingen publicerades under författarens livstid. De stora romanerna Processen, Slottet och fragmentet Amerika kom ut först efter hans död. Foto: Konstnären.
KRISTER GUSTAVSSON ANVÄNDER LABYRINTEN som återkommande metafor. Ungefär så som våra liv ser ut. Begränsade men ofta fyllda av en längtan bort från alltsammans. Synelementen och varseblivningarna är ett grundelement i hans poesi. Så också här. Hans egen funktionsnedsättning vad gäller synen. I vad som än pågår. Precis som i dikterna finns i detta också en hel del ironi. Pilarna här är deras motsvarighet. I de stora frågorna vet vi inte vart vi ska vända oss. De pekar åt alla håll samtidigt. De mentala återverkningarna är kanske de här bilderna som han visar. Men pilarna är naturligtvis även dörrväktarna. Som i romanen. Där finns ingen väg ut.
I stället dömer åklagarna ut skuld utan nåd. Undertecknar själva. Gregor Samsa, som vaknar som en skalbagge, sitter fast i spindelväven. Psykoanalysen må säga vad den vill om patriarkatet och fadersuppror. Säkert döljer sig Felice Bauer, eller hennes ödessystrar, någonstans i husgyttret. Franz Kafkas värld blev särskilt tydlig i efterkrigstidens 1940-tal.
DEN HAR FORTSATT att påminna oss om en lika absurd som likgiltig världsordning. Krister Gustavsson lyfter fram dess tidlöshet och visar att den livsupplevelsen är lika giltig idag som den var Kafkas dödsår 1924. För 100 år sedan. Vi känner igen oss. Med inte alltför mycket möda, gör vi faktiskt det.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com