UR KULTURLIVET – musik. Uppsala Konsert & Kongress: Chaplins Guldfeber med Uppsala Kammarorkester. Dirigent: George Morton.
Chaplin både hungrig och frusen i Guldfeber. Foto: The Gold Rush. Roy Export SAS.
Konserten hos UAK med Chaplins stumfilm Guldfeber till levande orkestermusik blev en tämligen oförarglig historia med utnötta skämt ur farsgenrens garderob. Det som gav ”guldfeber” och behållning låg i stället hos musikerna, som kollektiv och i de enskilda insatserna när de, annars ofta helt förbisedda, under full insyn ger toner, rytm och klanger åt allt vi omges med. I dagens av bildmedier och musik som bakgrundsbrus dominerade värld.
ALLA HAR VI SETT snutten med pianisten som hamrar på tangenterna av hjärtans lust. Det är bara det, att det hörs ingenting. Det är stumfilm. Nu ger sig Musik i Uppland in i den branschen. De traditionella abonnemangskonserterna har fått utökad räckvidd. Musiken till Charlie Chaplins Guldfeber, stumfilmen från 1925, var programmet den här gången. Med filmen på väggen.
Som i sagornas värld når Chaplin sitt mål. Men vägen dit är kantad av besvärligheter. Som kan vara banala eller sentimentala. Sådana måste en film ha, annars kommer inte publiken. I det riktiga livet är det mest upp och ner. Därför behöver vi lite verklighetsflykt. Att skratta åt eländet är en bra strategi. En fransk poet och tänkare, Nicolas Boileau, hävdade att den reaktionen uppstår, när vi inte behärskar situationen, inte är dess herre. Och det är i varje fall ett bättre alternativ än att börja slåss. Gäller i både det stora och det lilla livet.
DET ÄR INTE OFTA man får tillfälle att vara vittne till filmen och samtidigt se musikerna i aktion. Se det vi vanligtvis bara hör. I varje fall när musik, som det är numera, blivit en ljudmatta och soundtrack i de flesta sammanhang. Det ska mycket till att vi lyssnar då. Men Chaplin hör till det allmängods som blivit allas egendom.
Bara han uppenbarar sig eller visas så inträder en viss stämning. För de allra yngsta är han givetvis en ny bekantskap hela tiden. Och han själv är ju stöpt som ett barn, som inte bryr sig så mycket om vilket intryck han ger. Att finnas och att få testa gränser räcker. Egna och andras.
MEN KNAPPAST har det ändå förekommit särskilt ofta, öppna skratt tidigare i en abonnemangskonsert. Även om den här filmen tydligt visar att en hel del av skämten förlorat det mesta av sin udd. Chaplin balanserande på klipphyllan väcker heller knappast några reaktioner i en tid där sådant mest är oförargligheter. Och kanske ännu mera den förföljande björnen. Men det långa tåget av förhoppningsfulla guldgrävare ger kanske fortfarande en viss igenkänning. De statisterna kan vi identifiera oss med.
Interiörerna från övernattningsstugan är nog däremot tämligen bedagade. De går mest på tomgång. Och även om det motsägs av vår samtid, hör metoden att lösa konflikter med våld, eller borde vara det, inte till det enda alternativet numera. Och så kan man givetvis fortsätta. Kvinnosynen är unken utan diskussion. Och det var egentligen bara scenen på slutet med huset vid avgrunden som fick ett riktigt publikt gensvar. Med en hörbart lättad, kollektiv utandning. När det spänningsmomentet var över.
SLUTSATSEN ÄR självfallet att den här filmen i första hand är något för filmhistoriskt intresserade cineaster. Att den får ersätta en ordinarie abonnemangskonsert är rakt av ett felbeslut. Fest- och dansscenerna kunde kanske passa i Antikrundan eller något motsvarande. Behållningen blev i stället Uppsala Kammarorkester med George Morton som dirigent.
De tillfällen de gav, att på plats få följa musiken i dess lyhörhet för ett skeende. Just i den ordningen. Och ta del av hur musikerna grep tag i handlingen och fick bildflödet att komma efter, var det som gav kvällen dess berättigande. För den insatsen är alla enskilda instrumentalister i de olika stämmorna, blåsarna inte minst, och deras sätt att ta kommandot värd en egen eloge. I en annars huvudsakligen utnött filmfars. Med den prestationen gjorde de sig förtjänta av det ”guldkantade” beröm som rymdes i den långa slutapplåden.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com