Tyska die Brücke gav viktiga impulser
UR KULTURLIVET – konst. Moderna Museet: Tysk expressionism. Konstnärsgruppen Die Brücke och modernismens början. Curator och katalogredaktör: Iris Müller-Westermann. Utställningen pågår till 9 mars 2025.
Ernst Ludwig Kirchner: Artist, olja på duk, 1910.
Det tyska bidraget till modernismens konst och dess expressionism var gruppen die Brücke, som grundades 1905 och varade i åtta år. Den ges nu en omfattande sammanfattning i en utställning hos Moderna Museet. Det går att se den som en konsthistorisk epoköversikt. Men även som en sammanställning, där flera av de deltagande utövarna ges tillfälle att komma till tals med egna, individuella röster. Mest utrymme får en av de främsta företrädarna, Ernst Ludwig Kirchner.
TILL ALLT SOM KONSTEN FÖRMÅR hör, att lämna avtryck av och influenser från samtidens idéströmningar, stämningar, genomgripande händelser och känslovärld i stort. Jag väljer en bild från tidigt 1900-tal och den ingår i utställningen Tysk expressionism med undertiteln Konstnärsgruppen Brücke och modernismens början. Den visas just nu hos Moderna museet i Stockholm och skildrar verk av ett tiotal konstnärer, som etablerade sig och var verksamma vid just den tiden.
Bilden heter kort och gott Artist och återger en likaså konstnärligt verksam, ung kvinna, kanske någon som dansar på scenen eller tillhör något vid denna tid verksamt cirkussällskap. Hon bär en grönsvart randig, kortärmad klänning, är iförd blåsvarta ankelstrumpor och har röda skor på fötterna. Redan klädseln placerar in henne i en viss tid. Men det viktiga är hennes placering i en soffa, kroppshållning, hur hon stöttar kinden mot handen och kanske allra mest de ovanligt stora ögonen.
KONSTNÄREN HETER Ernst Ludwig Kirchner och målningen är från 1910. Om något, blir hon för mig till ett tidsvittne. Kirchner tillhörde gruppen Die Brücke, för vilken de inre upplevelserna stod i centrum. Han är det kanske bästa exemplet på hur medlemmarna i sina verk återgav och tog till sig och flyttade över sina känslor till bildkonsten. Flickan på bilden sitter där avskärmad från omgivningen. Det är mot sitt eget liv hon riktar blicken. Inåt. Och den sorg blandad med eftertänksamhet som hon ger uttryck åt blir ett slags sammanfattning av ett helt liv, om än ännu inte så långt. Både som det varit och som det kanske kommer att bli.
Möjligen formulerar hon även en fråga, dock riktad mest till sig själv. Men vi är som åskådare också delaktiga i den. ”Blev livet inte mera än så här?” kan vara det hon funderar över. Det är samtidigt omöjligt, att inte lyssna till följdfrågan. Om framtiden. Betydligt diffusare och svårare att mena något konkret med. Där vet vi bättre, idag drygt 100 år senare. Den tillvaro som hon får uppleva, innehåller två vidriga världskrig. Diktatorer som skickar militär med mera fruktansvärda vapen än någonsin mot varandra. Kanske fattigdom, sannolikt också svält. Då hjälper det inte med vad flaskorna, åtminstone en av dem halvdrucken, kan erbjuda av tröst. Nog inte heller den vita, spinnande katten med ett svart öra. Där den ligger hoprullad intill.
DIE BRüCKE, med från början Fritz Bleyl, Ernst Ludwig Kirchner, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff bildades 1905 av fyra arkitektstudenter i Dresden. Den stad som i andra världskrigeets slutskede blev grus och aska. Av bombmattor och eldstormar och tog med sig omkr 30 000 människor i undergången. Flyktingar mest, som sökt sig dit, i förhoppningen att en stad som innehöll så mycket skönhet skulle skonas. Som sammanhållen
T v Erich Heckel: Ananasätare, vykort, 1910. T h Samme konstnär: Man i unga år, olja på duk, 1906.
grupp verkade die Brücke i åtta år. Nya medlemmar tillkom, medan andra drog sig undan. Karl Schmidt-Rottluff hörde dit. Av honom ingår t ex Vinstuga, från 1913. Med strama, allvarliga ansikten, kanske medvetna om vad som väntar. Redan året därpå. Medan Max Pechstein däremot, för sin del, ingår bland de många, från lite tidigare, exemplen på omedelbar, självupplevd och betvingande livsglädje. Som då blev ett motiv i starkt kontrast mot allt det auktoritära och stränga, i den wilhelminska eran, den intoleranta moralismen och likformigheten.
När gruppen bildades var det i det personliga, tidigt väckta konstintresset och ambitionen att rensa ut allt det gamla, som deltagarna förenades. Bara en av dem hade konstutbildning. Därför fick impulser från den samtida franska postimpressionismen stor betydelse för utvecklingen. Möten med Van Gogh, Gauguin och även Edvard Munch, vilka fungerade som förebilder. Ett viktigt inslag innebar även medvetenheten om styrkan i att marknadsföra sig som grupp. De ordnade själva både utställningarna, och såg till att de fick besökare. Man inrättade en stödförening. Flera samtida namnkunniga gallerier hoppade på tåget. Museer och mecenater kom till. 1910 flyttades verksamheten till Berlin. Något som inte bara innebar ökad konkurrens. Utan att såväl uppmärksamheten kring dem ökade som att nya inslag tillfördes bilderna.
DE FÖRSTA ÅREN efter 1905 användes till att gemensamt utveckla en egen stil och hitta överensstämmelser i uttrycken. Åtskillig konst tillkom inomhus, i ateljéerna. Man tillämpade även en egen livsföring. Med ideal som vår tid kanske inte uppfattar som särskilt radikala. Men som då innebar ett tydligt avståndstagande från rådande värderingar. I synnerhet dem om familjelivets helgd. Naturligtvis författades även ett manifest. För att ytterligare markera brytningen med traditionerna. Somrarna fick, utöver alla landskapsmotiv, även klara genomslag av kollektivets primat med gemensamma vistelser vid både Östersjön och Nordsjökusten. Dit tog de med sig flickvänner och modeller. Det var den manliga blicken som gällde. Liksom den för tiden gängse uppfattningen. När de utomeuropeiska influenserna gjorde sig påminda.
I Dresden är det Galerie Ernst Arnold som gäller. Efter flytten till Berlin får Galerie Gurlitt samma roll. Spännvidden är redan från början stor. I allt mellan lek och allvar. Inte minst får leken, dansen, människor i rörelse, evenemang som cirkus och varitéer och modeller i avspända, avklädda sammanhang, som en del av det naturliga, fria livet, stor betydelse under uppbyggnadsåren. Allra mest i människostudierna. De anlägger också där ett naturligt perspektiv. Man förenklar formspråket, litar till de starka, oblandade färgerna och låter dem täcka rejäla ytor i sina verk. Men utan att lägga vikt vid något pastost. Allt vad tubernas innehåll möjliggör, får ta plats på paletten. För att bryta mot hierarkierna. Vi kan bland följa penselrörelserna. I varje fall de grova avtrycken. Uppfattningen om i vilket förhållande färgerna bör stå till varandra blir annat, som ofta ges genomslag i kompositionerna. Många gånger med påtagligt attraktiva resultat.
TIDEN I BERLIN, sedan, medför att det som motiven berättar om, omges med och förmedlar en dovare framtoning. Stadsscenerna tillkommer, gatuliv, upplevelser från det egna flanerandet och ensamheten som ett understruket inslag. Perspektiven kan också växla. Kirchner betraktar 1912 Nollendorfplatz, där Max Reinhardt hade sin teater, både uppifrån och nedifrån samtidigt. Något som ger en säregen effekt. Träsnitten, som blivit något av gruppens specialitet, får fortsatt representation. Inte bara i affischerna. Emil Nolde blir för en tid medlem och deltar i en av de många vandringsutställningarna, Aksel Gallen-Kallela är likaså med ett tag. Edvard Munch svarar inte ens på den inbjudan han får.
När Hitler griper makten 1933 räknas gruppen snart till dem som sprider ”Entartete Kunst”, åläggs visningsförbud, deras verk beslagtas och avlägsnas ur museerna. Efter andra världskrigets slut hade författarna sin Gruppe 47, där dock de som varit landsflyktiga vid återkomsten hade svårt att accepteras bland dem som gått i ”inre exil”. De som ändå stannat kvar under inte försumbart risktagande. Också konstlivet fick en ny
Max Pechstein: Den gul- och svartrandiga baddräkten, olja på duk, 1910
början. Även om det varit i hög grad påpassat, måste nog sägas, under nazitiden. Det nya Västtyskland behövde något att utgå från inom bildkonsten. Vid återuppbyggnaden. Det var då blickarna vändes till die Brücke, på det stora hela obesmittat av vad som varit.
SEDAN 1967 finns en stor samling av Brückegruppens verk i Brücke-Museum i stadsdelen Dahlem i Berlin. (Årets museum 2023). Det är därifrån många lån kommit. Som ingår i utställningen hos Moderna museet i Stockholm. Det blir en stor upplevelse redan, att betrakta verken ur ett rent konsthistoriskt perspektiv. Om en konstnärsgemenskaps tillkomst, blomstringstider, efterskörd och senare öden. Samtidigt är det dock ogörligt, att man som besökare inte svarar på de många röster och tilltal som möter. Och gör det genom sina egna erfarenheter och funderingar. På alla intryck, som kommer från de olika, representerande konstnärerna.
För nog samtalar med sina betraktare, gör de här bilderna mest av allt. I alla sina uttryck, stämningar, tonlägen och utsagor om tillvaron i dess många skepnader. Med färger, former och berättelser om mänskligt liv, utom- och inombords, i bredast möjliga bemärkelse. Det tar en stund att ta in allt. Det är ändå 180 nummer. Måleri, teckning, grafik och skulptur. Efteråt finns den upplysande, välmatade och på bilder överrika katalogen med Iris Müller Westermann som förnämlig redaktör, att ta med sig hem. Det behövs. För den här utställningen på Moderna museet dröjer sig kvar hos betraktaren. Länge. Eller snarare: väldigt länge.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com