EN NY BOK. Jenny Jägerfeldt: Hämndprojektet (Norstedts)
Jenny Jägerfeldt utgår i sin bok Hämndprojektet från både egna, personliga erfarenheter och sådant som hör till hennes professionalism som psykolog. Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Bland våra sanningsvittnen är känslan en inte särskilt tillförlitlig bundsförvant. För att lägga tyngd och verklighet bakom det vi säger. Det blir den viktigaste lärdomen i Jenny Jägerfeldts bok Hämndprojektet. Den uppehåller sig vid de hämndkänslor som kan förmörka tillvaron för oss alla. Man kan läsa den som en fallstudie, en självhjälpsbok eller en samtidsroman. Men är ändå lite för ostrukturerad, för att gå in under någon av dessa benämningar.
DET ÄR SVÅRT ATT FÅ något enhetligt grepp om Jenny Jägerfeldts nyligen utgivna bok Hämndprojektet. Är det en fallstudie, en självhjälpsbok eller en samtidsskildring, som vill avläsa stämningar och attityder i Sverige på 2020-talet? En del tid av våra liv använder vi till att reda upp saker, som inte riktigt blivit så som vi tänkt oss. Men ibland handlar det också om sådant som vi varit med om och inte riktigt förstod medan det pågick. Inte efteråt heller.
Det finns känslor och känslor. Kärleken som kan ta vägen vart den vill. Man märker först efteråt, att den hamnade fel. Annat förekommer också. Som hatet. Den är kanske mera målsökande. Och kommer dit det skulle. Inte bara objektet utan också man själv drabbas, när det händer. På lite olika sätt. Om resultatet innebär att att den som hyser hatet blir lite klokare efteråt är dock mera tveksamt.
JENNY JÄGERFELDT ÄR akademiskt utbildad psykolog och ger sig i kast med de här frågorna i sin bok. Euripides drama Medea är ett exempel från antiken. Där känslorna går över styr och löper amok. Utöver egna erfarenheter refererar hon ofta till filmens värld. Ett medium som tillåter det mesta ur hela spektrat av mänskliga känslor. Märkligt nog undviker hon Lars Norén, som annars borde vara gefundenes fressen för den som ägnar sig åt människans destruktiva potential. Ofta i familjens hägn. Särskilt dennes flitiga bruk av projektioner och projektiva identifikationer, som förekommer överallt i pjäserna. De kunde annars ha levererat åtskilligt stoff. Med både nutida anknytning och hänvisningar till det samhälle som borde ligga författaren närmast.
Hennes utgångspunkt är i stället den variant av mänskligt umgänge som brukar förkortas BDSM och alltså handlar om en sexuell variant, vars mönster följer modellen dominans och underkastelse. En frivillig utlevelse alltså. Av våld och smärta till de inblandades båtnad. Jägerfeldt jämför själv med ishockey, från idrottens värld. Där det godkända våldet finns. Jag har märkt att mitt eget intresse för den sporten minskat. I takt med att detta spel med klubbor på is alltmer brutaliserats. När antalet hjärnskakningar tilltagit. Och det hos förhållandevis unga människor. En utvikning vore förstås att nämna boxningen. Där aktörerna på frivillig basis utsätter både sig själva och motståndaren för skador, som senare i livet ibland visar sig ha varit förödande.
I SIN BOK använder sig Jägerfeldt av sina egna erfarenheter. I den löpande texten berättar hon om hur ett sådant möte först efter fem år påverkade henne. Så att hon började en terapi för att komma loss ur den låsning som upplevelserna vid denna tid, alltså när det gått några år, överskuggade allt annat i hennes liv. Och då behovet av att hämnas gjorde sig påmint. Givetvis blir det inte så lite terapeuten hon går hos, som styr processen. Men hon använder också sitt eget yrkeskunnande för att försöka påskynda förloppet. Och den vägen även stötta sig själv.
När det gäller Euripides Medea brukar man tala om katharsis, d v s en rening hos åskådaren av allt själsligt grums, som aktiveras vid mötet med pjäsens brutala handling. Det är något liknande för Jägerfeldt själv. Hennes mål är att uppnå en jämvikt, där den egna, personliga harmonin kan återställas. Den som blivit i hög grad rubbad av de maniska tankarna på det sexuella, förment frivilliga övergreppet. Mycket åskådliggör all den aggressivitet som är knuten till händelsen och till hennes underläge som kvinna medan det ägde rum. Minnet blir en viktig deltagare liksom oförmågan att få kontakt med och se vad som verkligen utspelades.
DEN EGNA NYFIKENHETEN på tillvaron blir hennes bästa bundsförvant, och emellanåt framstår Jägerfeldt som en psykologisk fältskär, när hon med terapeutens hjälp och i introspektion och självrannsakan frigör skikt efter skikt. Vreden infinner sig. De egna känslorna av skuld liksom självföraktet visar upp sig och säger sitt. Mardrömmar tillkommer och mot slutet låter hon ett porträtt av våldsmannen förvandlas till en woodobild, som får bli en ställföreträdande representation av honom. Det betyder också att det ältande som hade övertagit huvudrollen i hennes liv kan upphöra. Liksom att själva författandet av just den här boken får tjäna som en ”sublimerad” lösning på problemet. I hela dess höjd, djup och vidd.
Självfallet undgår det inte läsaren att undra, vart hennes egna föräldrar tog vägen i den ofta smärtsamma uppgörelsen. Byggstenarna där hennes liv började. Om dem är det huvudsakligen knäpptyst. Eller varför just begreppet projektion, i relationsfrågor så fruktbart, är så sällsynt. Att gräva lite där, kunde säkert ha givit åtskilligt mera. Men efteråt tänker man nog mest på, att boken passar väldigt bra in på det som studenter i Uppsala på 1950-talet brukade hota varandra med när de blivit osams: ”Vi ses i min nästa roman”. Detta Strindbergscitat använder även Jägerfeldt. Men mera fruktbart är ändå det som Rilke får stå för: ”Ingen känsla är slutgiltig”. Som illustration till detta passar nog Hämndprojektet allra bäst.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com