TEATER. Kulturhuset – Stockholms stadsteater: Härlig är jorden. Efter Ludvig Holbergs Erasmus Montanus. Bearbetning och regi: Viktor Tjerneld, scenograf: Christian Albrechtsen.
Erasmus Montanus kvinnliga motsvarighet i Härlig är jorden heter Anna Berg. Rebecca Plymholt gör rollen och är tonsäker som attan! Foto: Sören Vilks.
Det är upplagt för lustigheter, grova och halvgrova och ibland finstämda i föreställningen Härlig är jorden, som nu ges på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm. I spetsen för regissören Viktor Tjernelds instudering står Rebecca Plymholt som anförare. Hon är tonsäker som attan i en uppsättning, skojfrisk till sitt upplägg och med skådespelare som förstår sig på livets komiska sidor.
DEN HÄR GÅNGEN har man inte så värst mycket för, att ha läst pjäsmanus i förväg. Viktor Tjerneld gör som han vill i alla fall. Ändå kan det ha ett visst värde, att veta vad commedia dell´ arte står för. De på förhand givna gestalttyperna, med situationer och platser, som improviserades fram i den senmedeltida teatern.
Problemet med klassresa och socialt byte av ställning i samhållet fanns redan då. Ännu mera kanske, när danske Ludvig Holberg skrev grundtexten till Erasmus Montanus 1722. Närmsta släktingar var Carlo Goldoni och givetvis Molière. Och ännu längre tillbaka Aristofanes.
VIKTOR TJERNELD GÖR SIG dock inte mindre än han behöver. Har tar sig friheter som den nutida teaterman han är, när de brandskattar och brassar på med egna infall i klassikerna. Men ändå, och det måste också sägas, kostymdesignern har stenkoll på hur man styrde ut sig på 1700-talet. För den händelse paltorna inte är av brungrå, allmän underklassmodell. Christian Albrechtsen var namnet. Han är också scenograf. En väderkvarn står mitt på spelplatsen. Från Uppsala stadsteater minns vi Spegelmannen, den rafflande pjäsen om journalistiken, som sattes upp av Tjerneld häromåret. Nu är det också en del fejk och bluff. Men det använder vi ju alla. I sällskapslivet. För att göra oss intressanta och dra till oss blickarna.
Däremot beter vi oss knappast längre, som Karlfeldt skriver i sin Sång efter skördeanden, ”talar med bönder på bönders vis och med lärde på latin”. Han, Fridolin var en studerad karl men hade ändå kvar sina rötter i allmogen. Numera kommunicerar vi alla på samma rotvälska. Och med det engelsk-amerikanska tungomålet, när känslorna blir för starka. My God, Fuck off, osv, med ett Shit! på slutet. Eller som början. Så gör man over there.
TILL DEN GUDSFÖRGÄTNA ÄNDA som scenen föreställer, kommer en väskförsedd och resklädd person, som inte synts till på fyra år. Normalstudietid för en grundexamen. Men det räcker inte med det. I den här versionen är det en ung, vacker kvinna som återvänder till sin fädernebygd med sin nyss avlagda akademiska examen i följe. Hon är alltså utstuderad. Och med det tar allting sin början. Det är upplagt för lustigheter. Både av det grövre slaget. Och från det mera finstämdas sfär. Inte heller är satirens krumbukter särskilt långt borta.
Härlig är Jorden heter föreställningen på Kulturhuset-Stadsteatern. Och det är den väl? Åtminstone lite då och då. Och ibland för det mesta. I varje fall om man med härlig menar skrattbenägen och tänker på den närvarande publiken, kan titeln ha fog för sig. Det ser pjäsens Anna Berg till. Här görs hen av Rebecca Plymholt. Tonsäker som attan! Med ett tilltalande yttre, en kvicktänkt hjärna och ett rappt och välsmort talorgan. Nutida så det förslår, och kan få vem som helst försonligt inställd till Me too och oktoberrevolutionen 2017. Med återverkningar ända in i vår samtid. Och som avsatt spår i pjäsen.
PÅ DET VISET BLIR Tomas Tjerneld som Lennys far, kanske genom namnlikheten, ändå intressant på flera sätt än det rent historiska. Som rollgestalt har han många föregångare i dramats värld. Patriarkatet är nog ändå mest på väg att utrotas. Och väl är väl det. Men föreställningen saknar för den skull inte andra dagsaktuella anspelningar, som trådarna till cancel culture, det som handlar om mobbning och utfrysning. Beteenden som också de borde ha utrotats för länge sedan. En hel del andra teman finns där förstås också. Frågan om individens plats i kollektivet t ex, och alltså återbruket från förlagan med den sociala klassresan.
Att Rebecca Plymholt är både säker i sitt väderkorn och besitter en även känslomässig intelligens, som för det mesta gör rollen mer än sympatisk, har redan nämnts. Mycket verklighet kommer även till uttryck hos Elisabet Carlssons Farmor, en klippa i föreställningen. Det är också svårt att inte tycka om Isabelle Kyed med en empati i sin framtoning, som kommer hela uppsättningen till godo. Sven Ahlström som Anna Bergs far blir, som vanligt när han är med, en solist i ensemblen som intar en stämledande funktion. Och Göran Engmans Knut ser lite verkningsfullt tvetydig till, med flaggan i topp, att den fryntlighet som Viktor Tjerneld laddar föreställningen med aldrig släpps ur sikte.
ETT STORT EXTRA PLUS för Jan Mybrands Per Klockare, som får representera den sociala, och när det gäller lärdom med gott om luft försedda, fräckhet som är ofrånkomlig, nästan mer än allt annat, i vårt dagliga samhälle. Ju ytligare det blir. Med honom på scenen kommer det numera annars bortglömda latinet till användning. En slakare lina har väl aldrig funnits, som när Mybrand försöker tävla med Anna i ämnet. Men det han säger blir för sammanhanget inte rätt någon endaste gång. Som Kristoffer står Andreas Kundler kanske regissören själv allra närmast. Han gör bildkonst, när livet blir för svårt. Möjligen kunde det lika gärna handla om, att sublimera eländet till teaterkonst. Men det vet vi inte.
Hela den här uppsättningen bottnar i en stabil, komisk tradition. Emellanåt lägger den sig nära eller på studentspexets nivå. Det är t ex när Anna Berg får heta Anus Montanus. Eller en del andra ord på samma sätt ges en latiniserad slutändelse. Att den föreställning som jag såg, efter paus fick några svackor och tappade tempot, är nog inte så svårt att rätta till. Som halloween-pjäs passade den i några scener däremot perfekt. Där finns mycket som är såväl skojfriskt som välfunnet och har alla förutsättningar att få publiken på gott humör.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Kulturhuset Stadsteatern: Härlig är jorden. Fritt efter Ludvig Hollbergs Erasmus Montanus. Av och i regi av: Viktor Tjerneld, scenografi och kostym: Christian Albrechtsen, ljus: Anders Kjems, komposition och ljud: Daniel Fogh, mask: Anna Jensen Arktoft, dramaturger: Hanna Nygren och Åsa Lindholm, regiassistent: Andreas Nygård, projektioner: Annie Tådne. I rollerna: Rebecca Plymholt, Sven Ahlström, Elisabet Carlsson, Isabella Kyed, Linus Troedsson, Tomas Tjerneld, Jan Mybrand, Emma Österlöf, Göran Engman, Hampus Hallberg och Andreas Kundler.