EN NY BOK. Sven Olov Karlsson: Bygdedjuret (Natur & Kultur)
Vad som händer, när människor är utlämnade åt varandra, som i en familj eller lika gärna i en glesbygd, berättar Sven Olov Karlsson om i sin bok Bygdedjuret. I de omgivningarna är det mycket annat än den enskilda individen som styr förloppet. I ett umgänge där de goda krafterna har begränsat inflytande. Det har blivit en utvecklingsroman med självbiografisk prägel. Välkomponerad, synpunktsrik och sammanställd med många detaljer på en säker prosa.
MED VID DET HÄR LAGET tiotalet böcker bakom sig och några Augustprisnomineringar hör Sven Olov Karlsson till de svenska författare som uppnått en säker position i det svenska kulturlivet. I hans litterära inmutningar ingår Västmanland och trakterna kring Norberg, Fagersta, Ängelsberg och Västervåla i basområdet för det konstnärliga skapandet. Det är samtidigt vad som brukar kallas Lars Gustafsson-land, till vilket den för inte så länge sedan bortgångne, uppburne kulturprofilen återvände i åtskilligt av sin diktning.
Samtidigt är Karlsson en av de författare som nog vet allra mest om den samhällsutveckling som vårt land genomgått. Sedan ungefär 50 år tillbaka. Med välmående jordbruk och storindustri som i bägge fallen dock gått kräftgång och numera delvis blivit glesbygd. Åke Smedberg har skrivit om individerna, som fått sina liv förändrade under denna process.
Augustprisnominerade Mirja Unge skildrar i Hundnätter dem som lämnats kvar och blivit ett slags människor second hand. En roman, som även den berättar om en avfolkningsbygd, är Vargskytten av Catrin Ormestad. Hennes bok med miljö förlagd till uppländska Gräsö hör f ö till försummelserna detta år för just Augustpriset. Den borde ha varit en självklar kandidat.
SVEN OLOV KARLSSON HAR med Bygdedjuret, som den heter, skrivit en utvecklingsroman med stark självbiografisk prägel. Den är välskriven, utförd på säker prosa, detaljrik och har en säker blick för det dramaturgiskt fungerande. Författarens andra verksamhet, som journalist, har lämnat tydliga avtryck. Samtidigt har den ett förtroendefullt förhållande till läsaren. Genom sin öppenhet också för sådant som brukar behållas inom det privatas sfär.
Det är lätt att identifiera sig med huvudpersonen med umgängesnamnet Svempa. En hel del familjehemligheter uppenbaras under handlingens gång. Detta trots att åtskilligt på samma gång är utsatt för den skvallerövervakning som kännetecknar många mindre samhällen.
DET VAR I DET HÄR området som den väldiga västmanländska skogsbranden härjade för några år sedan. En händelse som både får inleda och avsluta skeendet. Dessemellan berättar författaren om sin barndom, skoltid, alla sina kontakter med arbetslivet. Och den nya sociala omgivning han hamnar i som journalist. Med helt andra villkor än de han anpassat sig till som verkstadsarbetare eller inom vården.
Det betyder dock inte att han slår av på takten. Han arbetar minst lika mycket eller mera med reportage och intervjuer framför datorn. Som någonsin tidigare i verkstaden eller på hemmen med åldringar. Efter hand omfattar det egna författarskapet, en allt större del av hans vakna tid. Samtidigt som han tar hand om den dysfunktionella konstellation han vuxit upp i. Och till slut även bildar en egen familj.
BARNDOMEN ÄR ändå en dyster historia med en dåligt, sin uppgift inte vuxen, fungerande mamma och en lillebror som sätter sig på tvären i det mesta. När pappan dör, får han även ta hand om småbruket med åkrar som ska sås och skördas och den djurhållning man bedriver. Plus mansrollens övriga traditionella ansvarsområden. Karlsson har ett särskilt sensibelt öga för årstidernas gång.
En detalj att lägga märke till är hur kreativ han blir vid sina olika förflyttningar under bilåkandet. Det är då många av de bästa tankarna infinner sig. Skildringen av grannar och övriga krumelurer i bygden är en annan av romanens infallsvinklar. Livet på landet tycks ofta vara en speciell grogrund för människors sämsta egenskaper. Att barnen står längst ner i den sociala hierarkin är en annan iakttagelse. Att farmodern är ett direkt hot mot den egna självbilden hör också till inslagen i det som förmedlas.
Stort utrymme får därtill reflexioner och egen introspektion för Sven Olov Karlssons återgivning av det tidigare livet. Man undrar ibland varifrån han hämtar all sin inre styrka i vägen bort från och ut ur den förtryckande, auktoritära, ofta aggressiva miljön. Där inte så lite mammans passiva motstånd gång efter annan omintetgör det mesta. Över lag visar sig författaren ha en avlyssningsförmåga av ovanligt slag av dessa säkerligen inte med lätt sinne återgivna inslag.
MAN BRUKAR SÄGA, ATT ingen bör ägna sig åt författarskap, som inte förmår hålla sig fast i en sådan verksamhet, oavsett vad livet i övrigt erbjuder. Upphovsmannen av Bygdedjuret är av den sortens skrot och korn. Som läsare lyfter man på hatten och lutar sig gärna lite framåt. Det är om ett liv med bergfast övertygelse och talang för det kreativa, som den här boken handlar.
Om det är tur, eller vad det är, att han träffar två kvinnor, en i taget, som förmår se honom som den han är, tycks detta hur som helst vara ett, vad man kunde kalla, avgörande inslag sedan livet redan pågått ett tag. Läser man boken som en relationsroman, om tilliten, som det kanske viktigaste livsvärdet, visar författaren där, sitt nog mest framträdande budskap. Titeln Bygdedjuret är Karlssons till det här geografiska området lokalt förankrade variant av det som ofta går under namnet ”Jantelagen”. En skillnad är dock att denna gång handlar det om internaliserade krafter, som uppstår och utövas även inom en familj.
RD LAING PÅ SIN TID, en uppburen psykologisk teoretiker, talade om behovet i en familj att utse någon av de närmast stående till symtombärare av vad som i själva verket var ett strukturellt problem. Med alla inblandade. Den här romanens utgångspunkt skulle kunna vara ett exempel på detta senare. På så sätt erbjuder den flera läsarter. Det tar en stund innan Karlsson kommer till ett avslut. Man tror flera gånger att han är på väg dit. Men det är som sista satsen i en symfoni av Beethoven. Han fortsätter en bit till.
Där finns en guldklimp i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. som introduceras tidigt och aktualiseras i slutscenen. Det är barndomskamraten Mumse, som letar efter den, nergrävd som den blev långt innan skogsbranden. Var guldet kan finnas i det nu ödelagda landskapet? Som inte längre täcks av några upplysande kartor. Eller under läsningens gång. På vägen dit. Där finns huvudbry, som räcker länge. Till allt annat i Sven Olov Karlssons synpunktsrika och välkomponerade roman. Att ägna en stund att fundera på. Efteråt.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com