EN NY BOK: Peo Bengtsson och Valle Wigers: Drottningen av Vintergatan (Lava)
Tillsammans med Peo Bengtsson har Valle Wigers (bilden) givit ut tredje volymen om Kirsten Hvitfeld. I den här delen, Drottningen av Vintergatan, är huvudhandlingen förlagd till franska Biarritz. Foto: Peter Pousard.
De är lite luriga, författarparet Valle Wigers och Peo Bengtsson, när de skriver böcker tillsammans. Ofta använder de spänningsromanen som form för sina ofta om thrillrar påminnande böcker. Det gäller i hög grad också den senaste i raden med titeln Drottningen av Vintergatan. Där har cynismen och illusionslösheten fått stort utrymme. Ändå är den riktigt spännande att läsa. Om man man godtar de allt annat än upplyftande förutsättningarna.
NÄR PEO BENGTSSON OCH Valle Wigers varit i farten, brukar det handla om finurligheter berättade på ett fängslande vis. Så var det i Ett kloster på månen, deras tidigare bok som kom i somras. Aningen speciellt är det givetvis med två författare till ett skönlitterärt verk. Man får ett fartyg i tankarna. Där hjälper det inte hur många sjökaptener det än finns ombord. I vissa lägen måste någon vara befälhavare. För att allt inte ska gå över styr. Men ändå märks det knappast av, något dubbekommando. Allra minst, när det stormar rejält på slutet.
Man ser de bägge författarna framför sig, där de sitter på arbetsbordet i skräddarställning, med benen uppdragna och hopvikta under sig, och knåpar ihop historien. Och Kirsten har de med sig. Som varit med tidigare. De hämtar upp henne från stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin. Men sedan bär det av till den franska Atlantkusten nere i sydvästra hörnet. Till Biarritz. Den nya boken heter Drottningen av Vintergatan, kanske lite löst ditsatt efteråt. Någon kunglig person eller några spår av vår egen galax syns egentligen inte till.
ÄNDÅ AVLÖSER äventyren varandra i en strid ström, lite avvaktande, trevande, till en början. Sedan i ett allt snabbare tempo. Så småningom är det inte utan att man känner hur en rysning går genom kroppen. Hur ska det gå? Det här kan väl knappast sluta väl. Åtskilligt rör sig hit och dit, fram och tillbaka eller upp och ner. Och så tillbaka i motsatt riktning. Men det är ett annat slags kaos än där Kirsten befann sig. När hon inledningsvis hämtades från behandlingsrummet hos en psykoanalytiker. Det är vad som hände i förra boken som huvudpersonen behöver hjälp med.
Av det motstånd i överföringen, som facktermen lyder, som kom till uttryck i beskrivningen av seansen hos terapeuten, ser man allt eftersom allt färre spår. Här är det snarare Kirsten och hennes väninna Garance, från förr, som styr skeendet. Liksom en manlig vän vid namn Markus. Mer och mer får boken också karaktären av en thriller eller en spänningsroman. Men det är inte i första hand någon mordgåta som ska lösas. Nu gäller det i stället att spåra och infånga sjuttonåriga Alex, som rymt från sin dåligt lyhörda och som mor knappast fungerande mamma.
MEN DET BETYDER i alla fall, att ganska starka kryddor kommer till användning vid smaksättningen. Även om vardagen runt omkring mest går ut på behovet hos stadens sommartid mångdubblade antal invånare, att fördriva tiden med vindsurfning. En tämligen beskedlig och sorglös tillvaro, kan man tycka. Men de bägge upphovsmännen utsätter sina protagonister för den ena läsarens hjärta och inälvor attackerande provokationen efter den andra. Från en storstads förhöjda puls till strand- och krogliv på en semesterort, som för de flesta innebär rekreation och avkoppling. Men som hos de inblandade utspelas och leder till både fysiskt våld och ännu värre saker.
Där finns även stråk som handlar om förhållandet mellan föräldrar och barn, om drogberoende, om gängmotsättningar. Och samtidigt om ont och gott, ansvar och hedonism, samhällets kanske mest uppburna ideologi för närvarande. Kapitlen är ofta korta, språket chosefritt och spänstigt. Om man så vill, är cynismen och illusionslösheten framträdande drivkrafter i umgänget. Lögnen har inte bara en fram- och en frånsida. Den finns med i hur många varianter som helst. Hållhakar liksom ren utpressning hör till det som driver handlingen framåt. Särskilt upplyftande blir läsningen på så sätt kanske inte. Men den som gillar spänning, tar den nog till sig som avkoppling. Ändå.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Förlagets omslag till Bengtssons och Wigers roman.