EN NY BOK. Sandra Lillebø: Min franska familj. Översättning: Felicia Stenroth. (Weyler)
Sandra Lillebø är med sin författarröst ofta själv påtagligt närvarande i sin Parisskildring för vår tid. Foto: Helge Skodvin.
Kanske är det så här en Parisskildring ska se ut idag, tio år efter att en fransman, Patrick Mondiano, fick Litteraturpriset. Sandra Lillebøs Min franska familj skildrar en ung kvinnas liv i världsstaden. Med inrikespolitisk oro runt omkring. Och ett eget personligt öde, som inte heller är lätt att bemästra. Där finns utrymme för läsarens egna referenser i de allmängiltiga frågor om närhet och närvaro som diskuteras. Och om beroende av och distans till den drömmarnas stad, som den ibland kan vara. Allt det som Lillebø i sin om en dagbok emellanåt påminnande berättelse lyfter fram.
NORSKA SANDRA LILLEBØ är en introspektiv författare. Förra gången, i Sakernas tillstånd, handlade det om att iaktta och följa med i en process med en närståendes tilltagande psykiska sjukdom. Och samtidigt vara uppmärksam på vilka reaktioner förloppet orsakade hos berättaren själv. Det var ett livsdrama som inte så lite handlade om en nödvändig distans till händelserna.
Men också innehöll ett etiskt problem. Hur mycket får man lämna ut av sådant som egentligen enbart är den egna familjens egendom. Inte heller själva författarrollen kunde undgå dras in. Det innebar också ställningstagande till ansvaret för en skrivande person. De annars så verksamma jagförsvaren tystas inte så lätt.
ETT LIKNANDE konfliktcentrum återkommer även i den i höst på svenska publicerade romanen Min franska familj. Även om utgångsläget här nog är mera överskådligt. Efter sin studentexamen lämnar en ung kvinna hemstaden Bergen och åker till Paris för universitetsstudier i franska. Hon träffar en man, blir gravid. Innan barnet föds lämnar mannen dock henne.
Tomheten efter separationen infinner sig. Men också stoltheten. Att som ensamstående klara av både sitt barns behov och sitt eget liv. Allt skildras närgånget och utan egentligt heroiserande av den allt annat än lätta uppgiften. Föräldrarollen ställs visserligen i förgrunden. Men ännu mera de avvägningar som själva historien kräver. För att ladda den med allmängiltighet, trovärdighet, social bas och en undertext, som lämnar utrymme för läsarens egna referenser.
KANSKE ÄR DET SÅ HÄR en Parisroman ska se ut. Tiotalet år efter det att Patrick Mondiano fick Nobelpriset i litteratur. När den utspelas i den med så mycket magi laddade staden vid Seine. Även om det gått en del år sedan existentialisterna gjorde dess vänstra strand till hela världens kulturella centrum. Med en viss renässans när konstnärernas Montmartre filmvägen drog till sig allas blickar. Eller då de Beauvoirs Andra könet för en tid blev lite som en feminismens kanoniska skrift. Vill man hitta spår, är det huvudsakligen det senare som fått tydligast genomslag.
Att huvudpersonen heter Marianne är naturligtvis ingen tillfällighet. Men Sandra Lillebø är ändå mest intresserad av just sin protagonists position och reaktioner på de utmaningar som kommer till stånd ur ett allmänmänskligt perspektiv. Och då är det mera än annat begrepp som den enskilde individen, främlingskap hos någon som kommer från ett annat land, svårigheterna vid integrationen samt i hög grad med att bygga upp en social tillvaro, som får svara för de avgörande händelserna. Liksom att hitta sätt att leva, där separationen från den flyktade Yoann inte längre avgör allt.
DET GRÅ OCH sorgtonade efter det sistnämnda bleknar efter hand bort. I stället flyttar allt mer från dagens Paris in. Och de olika våldsyttringarna och kravallerna, den inrikespolitiska oron, och en del av den rasism som kan prägla umgängeslivet, tar sig även det in i innehållet. Det går att läsa berättelsen och utgå från dess impressioner i Mondianos efterföljd, som är ett återkommande inslag, och då alltså som en Parisroman.
Vid skildringen av Mariannes och Yoanns tid tillsammans har med namns nämnande Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap varit en av förebilderna. Singellivet lämnas däremot för det mesta därhän, även om joggingen nog också hör dit. Att Mariannes strävan efter individualitet får betalas med en ställvis isolerad tillvaro är väl annars ett av förbehållen. Men tiden med den nyfödde Theo och dess överkrav står nog för det minst glamourösa i boken. Där är uppgivenheten aldrig långt borta.
VID NÅGRA TILLFÄLLEN låter Lillebø också sin författarröst delta. Det är då hon skriver om hur motspänstigt själva stoffet emellanåt är och rentav kan väcka hennes motvilja. Från andra hållet kan hon upptäcka hur upplevelsen av makt gör sig påmind. När hon som allvetande författare själv har att bestämma över, vilka öden som ska möta personerna. Men som ett återhållande förbehåll i det sammanhanget tillrättavisar sig själv, att ”hon ändå inte ska slänga ur sig allt hon vet”. Den ironin finns lite här och var i hennes bok, som också rymmer en lite då och då inbrytande grundkänsla av vemod. Som blandar sig med närvaro i en miljö, som för många kan vara en drömmarnas stad.
Bry sig lagom mycket om de människor hon skriver om. Tillsammans med uppmaningen att beröras måttligt av vad de råkar ut för, är andra råd hon har i beredskap. Förutom till sig själv. Kanske till de läsare som även de besitter en smula skrivklåda. Den är lite spretig och ojämn hennes roman. Efteråt kan man undra om det egentligen inte är en högst personlig, delvis självutgivande dagbok, som hon har försökt åstadkomma. Så kan den också läsas. Texter är aldrig oskyldiga. De kommer aldrig utan egen vilja, säger hon mot slutet. Att läsa en författare som har uppnått den insikten, gör man mer än gärna.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com