TEATER. Reginateatern: Show Bizniz av och med Sara Sommerfeld. Regi: Judith Hollander.
Sara Sommerfeld möter publiken öppet och utan förbehåll i sin självbiografiska scenmonolog Show Bizniz. Foto: Peter Knutson.
Kärleken till teatern i dess olika uttryck men även till publiken får stort utrymme i Sara Sommerfelds föreställning Show Bizniz, som kom till utförande hos Reginateatern under helgen. Där finns en självbiografisk återblick på den egna karriären. Lika väl som smakprov från de roller som skådespelaren gjort under årens lopp. Att Sara Sommerfeld redan tidigt visade tydliga utförsgåvor för scenkonst blir uppenbart i denna charmfulla show. I hög grad beledsagad av både finlir och ett starkt temperament.
DET FINNS HUMOR, allvar och en god portion självironi. Men också ett arv, som präglat både hennes eget och tidigare generationers liv. Sedan långt tillbaka. Familjen kom från Polen till Sverige 1968. Farmodern var överlevare från Auschwitz. Sara Sommerfelds livshistoria har därmed inslag från erfarenheter som i hög grad bestämts av förra århundradets allra värsta händelser. Det judiska blir på så sätt ett ofrånkomligt inslag i föreställningen Show Bizniz, med vilken hon gästat Teater Regina i helgen.
Förutom ekon ur det förflutna med kopplingar även till dagens händelser i länderna vid östra Medelhavet, är pjäsen dock i första hand en självbiografisk monolog. Den hade premiär på Dramaten förra året, har sedan givits i omgångar och nu på turné, där närmast Göteborg är resmålet. Samtidigt ingår delar av innehållet i Sommerfelds debutroman nu i höst. Med den aningen provokativa titeln Är allt jag lärt mig om kärlek en lögn?
SÅ MYCKET går att säga efter det här framförandet, att i varje fall hör kärleken till teatern inte dit. Nästan hela innehållet kretsar kring ett förhållande, som både är bergfast och dessutom besvarat med så nära total uppslutning det går att komma. Publiken fick en vederkvickande lika mycket som kunskapsrik kväll. Om den konstart som i sina bästa stunder nog är den som står högst. Och har mest att ge av alla uttryck för mänsklig kreativitet.
När Sara Sommerfeld går på som intensivast är hon den förnämligaste ambassadör för teaterkonsten, som tänkas kan. Och mycket av detta hör samman med den generositet hon visar med sig själv. Kanske allra mest stunderna av lycka, ganska många i hennes fall. Men också ett antal av de knappast alla gånger lätthanterliga situationer, som möter den konstnär som i så hög grad själv är verksamhetens allra viktigaste kugge. Sedan må regissörerna efter råd och lägenhet tycka vad de vill. Så är det bara.
VISST FINNS DÄR höjdpunkter lika väl som passager som kanske inte fungerar lika friktionsfritt i föreställningen. Sara Sommerfeld lägger ut det mesta i sitt CV på scenen. Inför hennes kring så mycket omfattande temperament och därtill en påtaglig scencharm är det omöjligt att inte imponeras av, hur väl det yrkesmässiga finliret fungerar, när hon är igång. Det gäller utan vidare kroppsspråket. Och kanske är det den dansutbildning hon har i botten som blir det viktigaste, mest följsamma och smidigaste instrumentet i hennes gestaltningar. Det är ibland nästan så, att hon här, den vägen, hittar det exakta tonfallen så snabbt, att rösten inte alltid hinner riktigt med. Givetvis har även ansiktet, ögonen och mimiken en stor del i detta.
Det finns några filmsnuttar med, bl a från den roll hon gjorde i Marianne Ahrnes film Maskrosbarn. Den begåvning hon tidigt visar där, är svåröverträffad. Men dusterna med Shakespeares Julia, Molières Hustruskolan, för att inte tala om i Noréns Modet att döda går heller inte av för hackor. Pjäsutdragen är med tydligt textad jiddisch. Föreställningen gör också halt vid några milstolpar vid sidan av skådespeleriet. Där finns Marcus Groth, en gång teaterguru, med. Visst är det karikatyr och en hel del ironi. Men hans insatser för teaterkonsten är nog värda en mera seriös hantering.
MED DETTA SAGT BÖR det mycket skickligt invävda och det för showens välfunna och smidigt formulerade tilltalet till publiken med greppet att överlåta en del av handlingen till skådespelarens dialog med sin farmor, ges en särskild eloge. Här blir rentav delar av ett helt folks egen historia och koppling till tidigare generationers visdom en egen röst i uppsättningen. Stort beröm därutöver till känsligt beledsagande musikern Miriam Oldenburg på dragspel och synth.
Mammans alla överkrav hör till det som även de får sin belysning. Hur de nog mera bromsat än befrämjat en ovanligt genuin scenbegåvnings väg att hitta rätt på sig själv under livhändelsernas gång. För Sommerfeld sticker heller inte under stol med, att hon även gått på en hel del minor. Som vi alla gör. Vilket innebär att Show Bizniz blivit ett också publiken direkt inkluderande framträdande. Som därmed görs delaktiga i den kärlek till scenkonsten i vid bemärkelse. Som allt här, til syvende och sist och i grund och botten, nog ändå handlar om. Den är, apropå romantiteln nyss, så sann som den någonsin kan bli.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Reginateatern: Show Bizniz av och med Sara Sommerfeld och med Miriam Oldenburg på dragspel & keyboard, regi & manusbearbetning: Judith Hollander, manuskonsult Marianne Ahrne, scenografi och kostym: Nils Harning, koreografi: Anna Ståhl, Ljusdesign: Per Larsson, mask: David Julio, översättning till jiddisch: Salomon Schulman och Ben Auerbach.