Teater. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Rosens namn av Umberto Eco, översättning: Eva Alexandersson, dramatisering och bearbetning: Joakim Sten, regi: Carolina Frände.

Det är med språket vi möter varandra och umgås. Det kan därför finnas skäl att inte glömma dess skörhet. Så kan man tolka regissören Carolina Frändes uppsättning av Umberto Ecos roman Rosens namn. Det har blivit en föreställning som vänder sig mot vår tids benägenhet för fanatism. En scenisk gestaltning som lyfter fram den hotade toleransen. I en tid när inte bara människovärdet sitter trångt. Utan skillnaden mellan liv och lära också håller på att suddas ut. Medan förnuftet får allt mindre att säga till om. Onekligen ett lärostycke vars budskap ligger helt rätt, i dagens alltmer svåröverskådliga verklighet.
ANDEN ÄR VILLIG, men köttet är svagt, brukar det heta när lockelserna och frestelserna blir för starka och många. Det kan handla om allt från makt- och habegär efter ägodelar, frosseri och girighet till köttets svårhanterliga lusta. Det finns gott om det mesta av detta i Uppsala stadsteaters nya föreställning Rosens namn. Dessutom tillkommer rysansvärda mordgåtor, falskhet, meddelanden med osynligt bläck, och mycket annat mystiskt och gåtfullt, både uppenbarat och fördolt. I gränsområdet mellan ont och gott i vår tillvaro.
Det är en korrumperad värld som blir synlig. Nästan värst är påven Johannes XII, för tillfället bosatt i franska Avignon, även kejsar Ludwig II hör nog dit. Inte heller munkarna i klostren går fria. Det är lite si och så med deras fattigdom. Även med den kyskhet de försvurit sig till. Joakim Sten har gjort en teaterversion av Umberto Ecos roman från 1980 och haft ett styvt jobb att leta fram det dramaturgiskt användbara i denna monumentala kriminalroman. Vad göra med all lärdom, filosofisk, teologisk och idéhistorisk som ryms där? Eller det omfattande persongalleriet?
TROTS ATT HANDLINGEN utspelas 1327 finns det åtskilligt i romanen som har likheter med den samtid vi själva lever i. Miljön är benediktinerklostret Melk i norra Italien. Kristenheten är splittrad, där finns maktblock i envig. Tro står mot vetande. Världsliga intressen mot religiösa. För att skapa lite ordning i det virrvarr av sekter och grupperingar som råder, har en konferens sammankallats till just det här klostret. Och franciskanermunken William finns på plats som medlare. Som följeslagare har han benediktinnovisen Adso. Det är också genom dennes närvaro förloppet berättas i romanen.
Regissören Carolina Frände har skapat en ordrik föreställning, som ställer krav både på utövare och publik. Så värst mycket stöd ger scenografin och ljussättningen av Karl Svensson heller inte. Som i Schnitzlers Professor Bernhardi förra spelåret är det i språket, som det mesta är beläget. Men öppningen, med deltagarna samlade kring vad som kunde vara ett seminariebord, ger bakgrund och platsbeskrivning. Vad som hänt innan och klostrets utseende. Med lokaliteter för olika ändamål. Och tornet. Som är tillräckligt högt för att avsluta ett liv.
ATT EN HEL DEL framförs på latin, skapar naturligtvis både distans och närvarokänsla. Till tiden och förstärker hemhörigheten i den katolska liturgin. Handlingen följer tidegärdens indelning av dagens stunder, och den som vet en smula hur det fungerar har givetvis hjälp av sin kunskap. I denna utformning är Robin Keller i sin roll som Wilhelm av Ockham den självklare spelledaren. Det är han som avgör temperatur och tempo i förloppet.
Det senare är en smula uppdrivet, något som hjälper publiken att hålla intresset och även spänningen vid liv. Ställvis kanske på bekostnad av hörbarheten. Lilla scenen har inte världens bästa akustik och mygga skulle då inte sitta i vägen. Efterhand blir rollerna synliga och tydliga. Med namn och sina uppgifter i skeendet. Dubbleringarna får fast mark efter en stund. Den här dramatiseringen har låtit en del av romanens alla gestalter stanna utanför berättandet. Någon gång kan man undra om vem som ska få konturer efter övergången.
ATT JOAKIM STEN utelämnat kärlekstemat är förstås något att undra varför. Det är annars genom det som Umberto Eco gör sin djupaste tanke om människolivets mening synlig. Vad som i stället får ersätta i den uppgiften räcker också. Men man saknar bokens hänsyftning på vad munkarnas kyskhetslöfte innebär av insnävande av människolivet. Nog för att det kanske ofta bryts ändå. Och munken som begår ”synd” härvidlag är kanske en klyscha. Men i porträttet av Adso och vad det betyder för honom, att njuta den förbjudna kroppsliga kärlekens frukter måste ändå sägas vara en åderlåtning som förändrar bokens karaktär av att vara en allsidig exempelsamling på människans alla frestelser. I varje fall nog i ett tillbakablickande och historiskt perspektiv.
Men ändå finns här mänsklig svaghet så det räcker och blir över. När i stället fanatismen, all ondska kommer till stånd. Då sådant som har med nedtrampat och avskaffat människovärde, förblindande maktanspråk och intolerans får bestämma dagordningen. De pågående krigen just nu i vår värld bär syn för sägen. Men så är inte heller kriminalgåtan hos Umberto Eco särskilt framträdande. Desto mera visar föreställningen vad som händer när liv och lära, utan åtskillnad, glider ihop. Och vad vanliga exemplar av homo sapiens är i stånd till, när förutsättningar finns för detta. I den meningen är uppsättningen i Brechts anda ett lärostycke för villkoren i vår egen tid. Den som finns just nu. Eller kan vänta om hörnet.
EN BESTÅNDSDEL i romanen som samtidigt lyfts fram är, vilken roll humorn och skrattet kunde få. Om sådant som idag tillämpas på blodigt allvar i stället, via förnuftet, blev lite mera genomtänkt. Och på så sätt visade sig vara något, som kanske ändå inte behövde drivas till sin spets. Till fientlighet och destruktiva mönster så fort en motsättning uppstår. Mera av empati vore i så fall en möjlighet i den här pjäsens tankeriktning. Robin Keller är redan nämnd. Han imponerar storligen, när han bär pjäsens huvudfåra med dess budskap om förnuftet på sina axlar. Även Beata Hedman som hans ledsagare Adso har en kraft, om än i en mjukare framtoning, som ger god hjälp i denna strävan.
Åsa Forsblad Morisse gör klostrets abbot med lika mycket auktoritet som osvikligt allvar. Kerstin Andersson är som hämtad från den del av dagens kvinnoideal som anpassat sig till nutidens krav på kompromisslöshet i frågor med en allmängiltig innebörd. Som medveten om sin betydelse i makten över också den farliga litteraturen, gör David Rangborg bibliotekarien Malachias. Han skulle behövas i den kommunala utlåningsverksamheten, där det ibland kan behövas en tydlig gränsdragning för vad som får förekomma. Moa Silén i sin roll som Severino har hittat en likaså tydligt profilerad framtoning.
JAKOB FAHLSTEDT hör till dem som tänjer på gränserna, när han förvandlar inkvisitorn Bernhard Gui till föreställningens kanske mest frånstötande figur. Medan Magdi Salehs Jorge nog är mera öppen med sin dubbeltydighet än i Ecos originaltext. Emil Brulin, som Bencio slutligen, är som i romanen, från Sverige. Med honom blir nivån extra tydlig hur Carolina Frände lagt på ett kol extra, en smula åt karikatyrhållet. Som egentligen finns lite uppskruvat hos alla munkarna. Mer eller mindre. För att kanske själv kunna markera lite egen distans. Till deras om forntida dygder påminnande, men inte längre gällande, rollgestaltningar.
Stort mycket mera än orden har vi, när allt kommer omkring, inte att lita till. Men de behöver inte vara ”så stort mycket mera”. Det är ändå med dem vi möter och umgås med varandra. Men inte glömma språkets skörhet. Att vara en smula rädd om orden. Inte använda dem till annat än ärlighet och uppriktighet, för att nämna några ideal, är kanske en väg att gå. Språket är förnuftets röst. Stanna vid och nöja sig med inställningen, att orden ändå inte är annat än just namn. Någon yttersta garant för dem finns inte. Lite modern språkfilosofi kan aldrig skada.
Uppsättningen av Rosens namn på Uppsala stadsteater har ett gripande slutackord i den andan. Det är laddat både med lite sorg och med vemod. Men det räcker. För en föreställning att tycka om.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Rosens namn av Umberto Eco, översättning Eva Alexandersson, dramatisering och bearbetning: Joakim Sten, regi: Carolina Frände, scenografi och ljusdesign: Karl Svensson, kostymdesign: Kajsa Larsson, dramaturg: Jonas Bernander, maskdesign: Per Åleskog. I rollerna: Kerstin Andersson, Emil Brulin Jakob Fahlstedt, Åsa Forsblad Morisse, Beata Hedman, Robin Keller, David Rangborg, Magdi Saleh och Moa Silén.