Varför just Berlin?

UR KULTURLIVET – Teater, konst och julstämning i Europas kulturhuvudstad

Den traditionella julmarknaden i Berlin ingår numera också omkring och inuti Humboldt Forum, som är samlingsnamnet för den nyuppbyggda Statsslottet i stadsdelen Mitte. Foto: Sidstycken.

Berlin håller alltmer på att få rangen av Europas kulturhuvudstad. Just nu sätter alla julmarknader sin prägel på stadens folkliv och kulturinstitutioner. De stora teatrarna får god uppslutning av publiken, och där pågår ett flertal utställningar, som ytterligare bidrar till stadens egen karaktär och attraktionskraft. Både Berliner Ensemble och Deutsches Theater har sevärda pjäser på repertoaren. Pärlan i kulturlivet utgör utställningen med Claude Monet och impressionismen hos Alte Nationalgalerie. Den placerar det aningen bistra klimatet så här års rejält i skymundan.

BERLIN I DECEMBER är Ukrainakrig på håll, en regering som bitit i gräset med nyval i februari, julmarknader, musik, teater och utställningar. Störst och mest berömd är marknaden vid Charlottenburg med den stämningsskapande slottsfasaden i fonden. Nu har också Humboldt Forum, alltså det forna rivna, men nyuppbyggda, slottet tillkommit som arena för julkommersen. Även borggården inne på området tas i anspråk. Karuseller och pariserhjul får dock hålla sig utanför.

Förra förbundskanslern Angela Merkels memoarvolym Frihet har på kort tid blivit den mest sålda boken, säkert tänkt som julklapp. Dussmann vid Friedrichstrasse har ändrat om rejält i böckernas placering. De nya samlas under vinjetten Moderne Literatur. Värt att notera är att klassikerna stormar fram med många titlar alltsedan 1860-talet, ungefär. Men hela förra århundradet täcker en omfattande nyutgivning av just Klassiker. Det är ju inte alls säkert att det är de allra nyaste böckerna som är de mest läsvärda. Vilket smart sätt att öka det vacklande läsintresset!

PÄRLAN i Berlinkulturen inför julen är annars utställningen Monet och den impressionistiska staden. Det är givetvis Paris omvandling på 1850-talet från medeltid till en modern stad som avses. I stället för det vanliga, att gå in på Louvren och där studera och kopiera de alla av hävd samlade storverken, gjorde Claude Monet tvärtom. Han hyrde en balkong i byggnaden, vände mästarna ryggen och började i stället måla stadslandskapet och omgivningarna. Det var så den kanske mest omtyckta konstriktningen av alla, impressionismen, skapades.

Hos Die Alte Nationalgalerie på Museumsinsel visas en alltigenom upplevelseorienterad och lärorik utställning som utgår från tre representativa verk. De hör alla hemma i den tid då Haussmann omvandlade stadslandskapet till dagens Paris. Det var en brytningstid, som fick sin faktiska gestaltning. Flanörer, hästdroskor och överlag stadslivet fångas i all dess mångfald och rörlighet. Ett särskilt ljus gör stadsscenerna synliga.

Också andra konstnärer drogs till samma motiv i sina verk. Auguste Renoir, Camille Pissaro, Maximilien Luce och Henri Matisse var några av dem, som vittnade om att en ny tid var på väg. Alltsammans visas i en väl sammanhållen hängning. Är man väl där, blir det svårt att gå ifrån. Utställningen renar blicken, klarare går det nog inte att visa hur impressionisterna såg på verkligheten. Och med vilka grepp och medel det kom till utförande. Utställningen är ett måste för alla Berlinresenärer. Att det sedan uppstod krig, 1870-71, mellan Frankrike och Tyskland, då Krupps kanoner besköt Paris under belägringen av det nya stadsrummet, är en annan sak. Och i varje fall inget som konstnärerna kan lastas för!

HUR MAN FÖRVANDLAR en vanlig, ödmjuk och mesig man till ett krigiskt vilddjur, var tanken med pjäsen när Bertolt Brecht skrev sin Mann ist Mann, 1924-25 (En man är, som han är). Det är en dramatext som knyter an till varitéens form och uttrycksmedel. Med inslag av musik, och här likheter med Mor Courage. I och med att markententerierskan bara är utbytt mot en ambulerande krögerska, som far runt där krig pågår med sitt mobila öltält. Smörjmedlet för soldaterna. Tonen i pjäsen ligger nära absurdismen i sin bitvis osammanhängande gestaltning. Med typer i stället för individer.

I uppsättningen på Berliner Ensemble är det på så sätt mest ett farsstycke. Med största möjliga frihet i framförandet. Och rejäla effekter. Så får också mimen plats, liksom gott om grotesken närstående detaljer i rekvisitan. Aldrig har jag tidigare sett det militära kommandot ”Ålning medelst hasning” mera övertygande återgivet på ett scengolv. Men skådespelarna gör stordåd. Kanske dock inte riktigt i den brechtska traditionen med gurkor och andra tvetydigheter. Så ligger överlag tyngdpunkten i kroppsspråket. Medan det didaktiska syftet hamnar mera i skymundan. Själv var Brecht osäker om det pacifistiska budskapet. Och omarbetade flera gånger. Som med forskningens frihet i Galilei. Möjligen kan man tala om en ”fysikaliserad” Brecht mera än en ”verfremdad”. Även om effekten blir densamma. Ingen undgår att märka att det här ”spelas teater”. Så långt träffar man alldeles rätt.

HOS DEUTSCHES THEATER hymlar man dock varken medvetet eller omedvetet med syftet. Uppsättningen av Die kahle Sängerin (Den skalliga primadonnan) är precis så absurd som den ska vara. Så länge man håller sig till Eugène Ionescos pjästext är det absurdistisk teater av allra bästa märke. En rolig pjäs som skojar med det mesta och vrider ut och in på människan både som kroppskonstnär och som avbild av vår själ. Som den är för oss själva. När ingen iakttar oss eller kan lyssna. I allvaret bakom ryms dock en insikt om vad som händer, när orden förflackats så långt att de tömts på både innehåll och mening. Och det är fritt fram att leka med dem hur vi vill.

För Ionesco är världen inte bara absurd utan också obegriplig. Det tycker vi väl alla. Bara någon inte frågar. Här uppträder rollerna parvis, samtidigt eller var för sig. Dessutom tillkommer en cigarettrökande piga, som är ett under av skådespeleri. Och en brandsoldat, sådana som förr i världen måste närvara vid varje föreställning. En kvarleva från tiden innan elektriciteten. För att vid behov sköta utrymningen. Uppsättningen i regi av Anita Vulesica, är människans bägge världar, både den yttre och den inre, som mixtrats ihop. Mycket med hjälp av stereotyper. Också rollerna själva hör ihop så man ibland inte vet vilken av dem som för tillfället har initiativet.

TYDLIGARE KAN DET knappast sägas att det irrationella och just absurda är grundelementen för den mänskliga existensen. Något som knappast heller kan ha undgått någon i den brytningstid som vi alla just nu befinner oss i. Lite synd bara att regissören lagt till lite ur egen fatabur, som om Ionescos text inte räcker. Som den är. Visst blir den ironi som också finns mera konkret på det sättet. Men det förtar också en del av den nonsensdialog som redan lagts ut där. Visst kan ”Love” vara bra till mycket.

Eller också är regissören själv lite skeptisk i det avseendet. Däremot, när en av skådespelarna efter applådtacket framför sin appell, att inte svika kulturen i dessa ekonomiska svångremstider som råder, är detta tillämpbart på många ställen just nu. Även i Tyskland drabbas kulturinstitutionerna. Om det också i deras statsbudget handlar om småsummor i det totala perspektivet.

NÅGON uppgivenhet syns dock inte ett spår av, när institutionerna kraftsamlar inför framtiden. Till de exempel som lyser allra starkast hör det samarbete som Berliner Ensemble inlett med Berlins officiella turistbyrå och rabattkortet Berlin Card. I det ingår numera också rabatt på en fjärdedel av biljettpriset för den på repertoaren stående föreställningen av Brechts Tolvskillingsoperan ( Die Dreigroschenoper) i teaterhuset vid Schiffbauerdamm.

Med många välkända musikinslag och överkomlig dialog handlar den på originalspråket om Berlin under de ”gyllene” åren i 1920-talets sus och dus. Musikalen Cabaret, på scen och som film, har blivit ett begrepp. Publikfriande? Ja, men också en väldigt bra pjäs. Och med den besättningen!  Att uppmana publiken se den föreställningen som ett slags inträdesbiljett till den alltigenom mångskiktade kulturstad som Berlin utgör, är ingenting annat än ett snilledrag.

BERLIN ÄR KULTUR, som det heter. Och det påminns man om och det kan läsas lite överallt. Så är det året om. Ja, vad ska man annars där och göra?

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Katrija Lehmann i rollen som pigan och Beatrice Frey som hustrun i det ena äktenskapet deltar i uppsättningen av Die kahle Sängerin på Deutsches Theater. Ovanför dem på bilden en klocka vars visare kan gå både framåt och bakåt, som också det blir ett slags livsförklaring. Foto: Thomas Auria.