En av de bästa August

EN NY BOK. Tony Samuelsson: Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand)

Augustprisbelönade Tony Samuelsson har uppnått sitt författarskaps fulla mognad i romanen Kungen av Nostratien. Foto: Sara Mac Key

Det finns skäl att räkna den till de allra bästa, bland de böcker som tilldelats Augustpriset sedan tillkomsten 1989. Tony Samuelssons roman Kungen av Nostratien är så välkomponerad, genomtänkt, spännande och gripande, som en riktigt god bok bör vara. Den handlar om författarskapets villkor, om viktiga livsfrågor, om vårt språk. På samma gång som den blivit ett äreminne över den episke mästaren Ivar Lo-Johansson. I alla avseenden en värdig mottagare av utmärkelsen.

ATT ALDRIG GE UPP, är det trösterika budskapet i Tony Samuelssons roman Kungen av Nostratien. Det var den som för några veckor sedan tilldelades årets Augustpris. Frågan är, om den boken inte är ett av de allra bästa verken som fått utmärkelsen. Alltsedan man började med priset 1989. Det är inte svårt att tänka sig, att inte ens den mest vane, noggranne och i svensk litteratur hemmastadde läsaren kan ha några invändningar. Det händer ibland att böcker utkommer, som är så välkomponerade, genomtänkta och språkligt så skickligt utförda som i det här fallet. Där så gott som allting hittat sina rätta platser.

Handlingen har lånat drag från spännings- och deckarlitteraturens värld. Det är en bok där läsaren hålls på halster. Hur ska det gå? Där personteckningen är näst intill mästerlig. Och där miljöåtergivningen hela tiden växlar från sammanhang som läsaren känner igen sig i. Till platser som ger ny kunskap. Balans, timing, tankar, ja också det rent utomjordiska är inslag som präglar utformningen. Överallt genomfört med en skicklighet, som vittnar om ett författarskap, som nått sin fulla mognad. Det talas ibland om litteraturens kris. Den här romanen är alltigenom en vederläggning av varje sådant påstående.

INTRIGEN ÄR kanske inte helt ny, när det är frågan om romaner. Där finns från början ett manus, som blir upphov till hela den här boken. Det är skrivet av en bästsellerförfattare, men innehåller en hel del som behöver förbättras eller kompletteras. Förlaget lämnar den uppgiften till en annan författare, som fortfarande befinner sig på etableringsstadiet. Denne har just fått sin tredje roman refuserad. Som befunnits inte hålla måttet.

Hur det nu är med den saken. I den gåtfullhet som vilar över berättargreppet och dess övergångar mellan verklighet och fiktion intar arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson en framträdande plats. Frågan är därför om inte Kungen av Nostratien är just den boken. Läsaren får följa huvuddragen av dess tillblivelse. Lo kallas han i den far-och-sonrelation de står i till varandra. Allt talar för att det en gång var så. Tillvägagångssättet annars, är lika mycket introspektion, identifikation och fruktbar empati. Tony Samuelsson är en författare med både en räv bakom örat och ess i rockärmen.

DEN NU AUGUSTPRISBELÖNADE berättelsen är en bok om en författares kamp med sitt stoff, om skrivandets villkor, dess pris. Den innehåller tankar om språket, kulturen och skapandet i stort. Tydliga stråk av det vi kallar kärlek finns invävda. En avgörande roll där spelar även vänskapen som genuint livsvärde, som blivit det allt sammanhållande motivet. Tony Samuelsson håller hela tiden dörren öppen till läsaren, medan han skriver. Vi får kika in. Han är såväl provocerande som lite busig i sin författarroll.

Det påminner här och var om de alster som skrevs i romangenrens barndom, där den ironiska attityden aldrig var långt borta. Som på 1700-talet i England. Och Ivar Lo-Johansson, den verklige, finns med lika mycket i egenskap av Samuelssons mentor. Som någon som stöttar, ger goda råd och delar med sig ur sin rika erfarenhetsbank. Men också som ovedersäglig fadersfigur. Han är den trygga rösten i den här boken.

GÖRAN FRID heter bästsäljarförfattaren, drabbad av en stroke och därför oförmögen att fullborda sitt manus. John Forsman är romanjaget, den ur vars synvinkel de olika inslagen presenteras. Ytterligare ett tungviktigt tema är konstnärskapets pris och förhållandet mellan konst och liv. Måste det ena offras för att ge utrymme åt det andra. Är en diktares ensamhet ofrånkomlig och gör den ett vanligt, gängse liv omöjligt. I ljuset av alla krav och plikter som en familj ställer? Så som Ivar Lo-Johansson såg på saken.

Senast jag mötte den frågan var i Kjell Westös Den svavelgula himlen. Där gällde det en kompositör. Tony Samuelssons svar på frågan är minst lika drabbande. En annan aspekt i hans bok är spörsmålet om hur nära man kan komma en annan människa. Det finns en distans hos honom både i personteckningen och i skildringen av de här livsödena. Det bidrar till att göra dem allmängiltiga och väcker samtidigt många egna funderingar.

INTE HELLER GÅR DET att bortse från den hela tiden brännande och kanske tydligast av Henrik Ibsen en gång ställda motsättningen mellan sanningslidelsen. Och livslögnens berättigande i våra liv. Här förd till sin spets. Med direkt hänsyftning till Ivar Lo-Johansson ges mot slutet även språket som sådant plats i romanen. Med inslag från modern lingvistik. Här får dessutom romanens titel sin förklaring. Men utan att det nämns, skulle nog filosofen Ernst Cassierers tankar i ämnet om former på symbolplanet vara fruktbara i det sammanhanget. Om Tony Samuelsson vill utvidga resonemangen ytterligare.

Sammantaget har det dock blivit en både mångskiktad, kärleksfull och gripande roman, som Tony Samuelsson skrivit. Med utgångspunkt såväl i författarens egen biografi som i den övriga verkligheten. Där frestelsen att ge upp blir en lömsk motpart. Men bistånd finns på nära håll. På samma gång som Ivar Lo-Johansson bestås ett med mycket värme genomfört äreminne. Med all rätt, vill man säga.

MÅ VARA att läsning och romankonsten hamnat lite vid sidan om allfarvägen de allra senaste åren. Med den nu i höst utgivna i alla avseenden värdiga Augustprisboken, får de nog sägas vara på banan igen. Och det med besked!

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com